Du är den jag behöver,du och ingen annan. f.s

Kapitel 30

• Felix perspektiv •
• 3 veckor senare •

Jag står som vanligt vid mitt blåa skåp och lastar in några böcker,eftersom jag har lunch nu. Matsalen är nästintill full,då alla 3 klasserna äter samtidigt. På dörren in till matsalen står maträtterna för den här veckan och jag kollar på dag fredag. På fredag står det att det blir lasagne,och jag ger mig på ett leende. Det betyder att jag får Felix tomatketchup.

Jag går in genom dörrarna och ser mig runt efter min kompis David. Han sitter vid ett runt bord i mitten av matsalen. Än har han inte fått syn på mig så jag går för att ta mat. På väg till Davids och "mitt" bord ser jag Lexie sitta med sina kompisar. Två av dem vet jag heter Elias och Alfred.

Jag går mot Lexie och dem andra.
- Hej Felix! Säger en som heter Elin. Hon sitter vid Lexies bord och jag har fått reda på att hon är en foooer. Enligt Lexie har Elin en cruch på mig.
- Hej,svarar jag och ger henne ett leende. Hennes kinder får en skymt av rött och hon kollar bort för att jag inte ska se. Lexie har vändt sig om och kollar upp på mig.

- Hej,säger hon och lägger en hårslinga bakom örat.
- Hej,hur är första dagen för den här terminen? Frågar jag och ger även henne ett leende.
- Bra,mycket roligare att vara här än att plugga hemma,svarar hon enkelt.

När Lexie hade kommit hem från USA gick hon fortfarande på smärtstillande och var då tvungen att plugga hemifrån. Hennes spricka i armen har läkt och gipset är borttaget. Revbenen är nästintill helt läkta,men hon ska vara försiktig på idrotten. All den här informationen fick jag av Lexies mamma i två sms.

Man kan säga att Lexies mamma inte riktigt alltid kan med sin mobil. För hon skickade samma sms två gånger. Något jag märkt är att hon inte skriver "kram" i sluten på sms:en längre. Antagligen är jag kvar på hennes "ogillarlista" som inte finns egentligen.

- Vad bra,men då hörs vi,skulle bara se hur du mår,säger jag.
- Ja,det gör vi,svarar hon och vänder sig om för att prata vidare med Alfred,som hon gjorde innan jag kom.

Mina steg styrs till bordet där David sitter med en ledig plats till mig. Suckandes sätter jag mig på platsen mittemot honom. Just nu är jag inte alls sugen på lasagnen som ligger på min tallrik,täckt av ketchup.
- Vad är det? Frågar David.
- Bara trött,ljuger jag.

Egentligen är jag inte alls trött,eller jo... Men jag är trött på att Alfred är närmre Lexie än jag. Sen Lexie kommit hem från USA har jag mest frågat hur hon mår och andra vardagliga frågor. Ganska stelt,iallafall vad jag tycker. Men hon är den ända jag vill ha,jag älskar henne,eller rättare sagt dem.

Sannolikheten är inte lika stor att hon älskar mig. Visst,jag har betett mig som en idiot när vi var i USA och visst,jag lät hon inte förklara,så det kanske inte är så fel av henne. Fast jag älskar iallafall dem och det kommer jag alltid att göra.

Jag vaknar upp ur mitt dagdrömmande,när Davids flickvän och hennes vän Smilla kommer mot vårt bord. Både David och jag reser oss upp. David omfamnar Klara som hans flickvän heter. Jag och Smilla möts även i en kram.
- Roligt att se dig igen,viskar hon till mig i kramen.
- Haha,vi sågs ju igår,viskar jag tillbaka innan jag släpper på kramen.
- Men ändå.. Säger hon och ler blygt mot mig.

Både Smilla och Klara sätter sig vid vårt bord och vi pratar alla lite smått om våra planer för helgen. Det senaste veckorna har vi alla fyra umgåtts med varandra under skoltid en hel del.

• Lexies perspektiv •

Jag vänder mig mot bordet där Felix och David sitter,men nu är dem tydligen inte ensamma. De båda står i varsin kram med två tjejer.
- Vilka är dem där två? Frågar jag skeptiskt till Alfred. Han vänder sig om och följer min blick.
- Davids flickvän Klara och hennes vän Smilla,svarar han enkelt och rycker på axlarna.
Jag ger Smilla en dryg blick.

När Felix och de andra killarna hade åkt hem från USA kändes det så tomt utan dem. Jag saknade dem men speciellt Felix. När vi pratat i telefon blev jag varm i hela kroppen av att höra hans röst. Jag saknade honom extremt mycket. Det var då jag tänkte efter och insåg att Felix är den ända jag vill ha och jag älskar honom.

Men jag insåg det tyvärr när han redan åkt hem. Och då var jag kvar i USA utan honom,utan att han visste det och nu är jag för feg för att berätta det. Han kanske tänker att jag kommer tillbaka till honom när det "passar mig". Men det är såklart inte så. Jag behövde bara tid att fundera. Alla bråkar någon gång i ett förhållande. Men jag älskar honom. Felix och jag ska få ett barn,vi borde vara lyckliga,men tyvärr är vi inte det. Jag har lovat mig själv att jag ska prata med honom,men jag har inte riktigt fått in en bra träff att säga det på.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------