Du är den jag behöver,du och ingen annan. f.s

Kapitel 27

• Julias perspektiv •
Jag är väldigt nervös över att träffa Oscar,men samtidigt väldigt glad. Vi har inte träffats på 1 hel månad. Kan ni förstå?! En hel månad. Just nu skulle jag kunna springa till Kina,så mycket som det pirrar och mina ben skakar. Tänk om han har förändrats?

Själv kan jag inte säga att jag har förändrats särskilt mycket. Mer än att jag har klippt mig. Mitt ljusa,långa hår som var ner till naveln,har klippts. Nu räcker det ner till brösten. Det är fortfarande ganska långt,men absolut inte lika långt som det var innan.

Jag är hemma hos Oscar med hans syster Johanna. Vi har träffats en del gånger,undertiden Oscar och de andra har varit borta. Hon är verkligen snäll och enkel att prata med.
- Då åker vi då,säger Johanna och jag kollar upp på henne. Jag hade visst fastnat med blicken på byrån i hallen,när jag funderade. Mina vita converse sitter redan snörade på fötterna och jag sätter på mig min jeansjacka.

Johanna sätter sig i förarsätet och jag sätter mig bredvid.
- Vi möter upp mina föräldrar där,eftersom de har jobbat och de körde till flygplatsen på vägen hem från deras jobb,berättar hon och jag nickar som svar.
- Du har varit ovanligt tyst idag? Är det pirrigt? Frågar hon mig,men vänder sedan tillbaka blicken mot vägen.
- Ja,jag har ju inte träffat honom på en hel månad,svarar jag.

Johanna sätter på radion,antagligen för att lätta på stämningen. Låten "Waiting for love" spelas och båda sjunger med. Efter några sekunder har vi volymen på max och vi bokstavligen skriker fram texten. Det bästa med Johanna är att hon vågar vara sig själv och släppa loss.

Bilresan tar 20 minuter,som faktiskt går ganska snabbt. Nu är vi redan på flygplatsen.

Jag sätter mig på en av bänkarna,undertiden familjerna står och pratar. Planet är beräknat att komma om en kvart. Det har gått 1 månad,sedan jag träffade dem alla och nu är det bara en kvart kvar.
Förutom Lexie då ju. Jag kommer inte att kunna träffa min bästavän under 1-2 månader till.

Jag kollar upp på klockan igen,men nu är det bara 10 minuter kvar. Det pirrar i magen och mina händer börjar skaka lite. Men inte för att jag är rädd. Tänk er känslan då någon ni står väldigt nära till eller till och med älskar,har varit borta i en månad.

För att tiden ska gå fortare tar jag upp mina hörlurar och sätter på killarnas låt "97 Ways". En liten stund senare ropar Johanna på mig och jag tar av mig hörlurarna,samtidigt som jag kollar upp på henne. Hon står ungefär 20 meter bort,med de andra familjerna. Men den här gången är killarna där också. Omar kramar sina föräldrar och samma sak gör Ogge och Felix också.

Oscar står med ryggen mot mig och kramar även sina föräldrar. 1 månad har gått och han står bara 20 meter framför mig,men jag har ändå ingen aning om vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig. Jag reser mig sakta upp från bänken och mina ben känns som spagetti. Min blick är fast på honom och han släpper nu kramen med sina föräldrar.

Ska jag gå fram eller stå kvar?
Ska jag skratta eller gråta?
Ska jag springa eller gå?
Ska jag ropa på honom eller inte?

Han vänder sig om och vi får ögonkontakt. Mitt hjärta slår ett extra slag och jag står som förstelnad. På sig har han en svart hatt men fluffet sticker ändå ut. Han har också på sig ett par svarta jeans med hål på knäna. T-shirten är helt vanligt vit och över den har han en svart tunn jacka. Han köpte den säkert i USA eftersom jag inte sett han använda den innan.

Han tittar på mig med en min jag inte kan tyda. Om det han ser är bra eller dåligt. Osäkert kollar jag på honom och han ger mig ett leende.

• Oscars perspektiv •
Vi har nu landat i Sverige och vi är på väg ut ur planet med alla våra handbagage. Det är inte så många passagerare ombord,så vi kommer ut ganska fort. Den kalla luften kommer emot mig och mina armar knottras under min tunna jacka. Sveriges Augusti är inte alls lika varm som USA:s.

Mina steg blir snabbare då jag kom att tänka på Julia,som kanske är där inne. Felix kommer upp på min högra sida.
- Hur känns det med gymnasium på måndag? Frågar han helt random.
- Inte lika nervöst eftersom jag redan gått där 2 år ju,själv då? Frågar jag ointresserat.
- Inte så taggad,men kommer bli kul att träffa alla igen,svarar han.

Vi går och hämtar våra resväskor och sedan går jag och de andra killarna i förväg. Eftersom vi inte orkar vänta på Katia och Daff. Daff får alltid sitt bagage sist och det lär han väll få nu med. Efter vi har gått en stund,ser jag Felix mamma som ler och vinkar. Bakom henne står resten av familjerna och ser jag inte helt fel är det Ida som står vid Wilnur.

Men vart jag än kollar ser jag inte Julia. Jag blir en aning besviken och mitt leende sjunker lite. Fast det växer snabbt,då jag ser mamma,pappa och Johanna. Jag går fram till dem och blir omfamnad i en gruppkram av dem alla tre. Det är inte förens nu jag förstår hur mycket jag verkligen saknat dem. Vi släpper på kramen och jag vänder mig om. Min blick fastnar på en tjej i min ålder,som står vid bänkarna,ungefär 20 meter från mig. Men det är inte vilken tjej som helst. Det är min Julia.

Hon har förändrats en del på sitt utseende. Hennes hår är inte lika långt,nu räcker det till brösten. Fast hon är precis lika fin som innan. Det pirrar i hela kroppen och jag vill bara skrika av lycka. Nu är jag äntligen hemma hos den jag älskar,min Julia. Hon ser lite osäker ut och jag ger henne ett snett leende. Hennes leende växer och det gör mitt med. Jag sträcker ut mina armar,i en gest att hon ska komma. Hon börjar springa mot mig så håret som låg över hennes bröst,nu ligger på hennes rygg. Jag kan bara inte sluta le i hennes närhet.

När det bara är två meter mellan oss slänger hon sig in i min famn. Jag kramar henne hårt och helst av allt vill jag aldrig släppa henne. Hon har inte varit i min famn på en hel månad,och jag har verkligen saknat det. Jag drar in hennes doft i mina lungor och jag känner ett lugn inom mig. Jag hör hur hon hulkar mot min axel och min jacka blir blöt. Min hand drar jag lugnande,upp och ner för hennes rygg. Hon drar ifrån lite så hon kan se in i mina ögon.

Tårar rinner ner för hennes kinder,så mascaran blir utkletad. Hon andas snabbt med korta mellanrum,som man gör om man är ledsen eller rädd.
- Varför gråter du? Frågar jag samtidigt som jag torkar hennes tårar.
- Jag har saknat dig så mycket Oscar,svarar hon och ler. Även om hennes tårar fortfarande rinner ner för hennes kinder.
- Och jag har saknat dig mycket mer,säger jag och lägger mina händer mot hennes kinder.

Jag drar henne närmare mig och våra läppar möter varandra i en lugn kyss. Det känns som evigheter sedan jag fick hålla om och kyssa henne. Hennes händer letar sig in i mitt nackhår,samtidigt som hon besvarar kyssen. Jag tar ett stadigt grepp om henne och snurrar henne tre varv. Kyssen avbryts av att Julia skrattar och mitt leende når snart upp till öronen. "Hennes skratt är som musik för mina öron" som man brukar säga. Jag sätter ner henne på golvet igen och vi lutar våra pannor mot varandra. Båda har världens största leende på läpparna.
- Jag älskar dig väldigt mycket Oscar.
- Men jag älskar dig mer Julia.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det här var kapitel 27 och vi själva blev ganska nöjda med detta kapitel och vi hoppas ju såklart att ni blir lika nöjda som oss. Kommentera gärna vad ni vill vi ska göra bättre och gärna vad vi gör bra också. Nästa kapitel kommer handla mycket om Omar och Ida som vann tävlingen om att bli Omars flickvän i denna novell. Vi hoppas att du ska bli nöjd med det Ida och såklart ni andra också.
Chao ~ Cornelia och Thea😜