Du är den jag behöver,du och ingen annan. f.s

Kapitel 33

Lexies perspektiv:
- Tack! Säger jag och ger kassörskan ett leende samtidigt som jag tar min chokladmuffins och sätter mig vid ett bord. Ett runt litet bord med två stolar. Bordet har ett fönster precis bredvid så jag kan se när han kommer,eller om han inte kommer. Han jag är så fruktansvärt kär i. Han jag älskar av hela mitt hjärta. Felix Sandman.

Felix Sandman som jag älskar och alltid kommer att älska. Och det är nu jag ska erkänna för honom hur fel jag hade när vi var i USA och jag sa att vi borde bara vara vänner. Det var jag som förstörde allt. Hade det fortfarande varit bara vi två,hade Smilla aldrig kommit in i bilden. Men igår sa han att det inte var något mellan dem så jag får väll bara hoppas på att det han säger är sant.

Jag tar en liten tugga av min muffins,och njuter av den goda smaken av choklad. Jag njuter av lugnet inne på det mysiga Starbucks. Inredningen och den lugna musiken som lågt spelas ur högtalarna i taket. Tar vara på varje minut. Jag tar upp min mobil som jag innan hade i min bakficka och lägger den på bordet. Trycker på den runda hemknappen och min bakrund på mig och Hampus som göra dubbelhaka kommer upp,och ett leende sprider sig i mitt ansikte. Klockan visar 15.40 så Felix borde vara här vilken minut som helst. Om han nu ens tänkt på att komma,vilket jag hoppas på så mycket.

Jag vänder min blick mot fönstret,och tittar på alla människor som går förbi. Något jag alltid gillat. Att bara sitta och kolla på människor. Läsa av deras ansiktsuttryck och hur de klär sig. Förbi går en man med rock och en portfölj i sin högra hand samtidigt som han pratar i telefon med sin vänstra. Hans kliv är långa och snabba. Kanske är han påväg att bli sen till ett möte med sitt jobb. Utanför går också en kvinna i kanske 30 års åldern med en barnvagn. En lila och svart barnvagn. Hennes steg är däremot lugna och hon tittar om sig,iakttar det runt sig. Något mannen med portföljen inte gjorde. Hon stannar och böjer sig ner över barnvagnen. Hon ställer sig sedan rakt upp igen,tar ner handen i fickan på sina jeans och tar fram en liten ljusblå napp. Sedan böjer hon sig över vagnen igen. Hon går sedan vidare med lika lugna steg som innan.

Tanken på att jag om några månader kommer gå runt med barnvagn och leta efter små nappar hemma som kommer försvinna väldigt snabbt,är lite skrämmande. Mina kompisar kommer kunna gå ut på krogen eller på andra ställen,medan jag kommer få vara hemma och passa ett litet nyfött barn. Jag längtar på ett sätt väldigt mycket efter att kunna få hålla ett litet barn i min famn. Trösta när han eller hon blir ledsen och göra så att han eller hon börjar skratta av en liten skallra. Jag har alltid älskat barn och alltid haft en dröm om att en dag få en egen familj,men jag hade aldrig trott att detta skulle hända vid 17 års ålder.

Jag suckar en lättsam suck och kollar ner på min mage. Den är absolut inte så stor. Den har börjat puta lite,men det syns inte att jag egentligen är gravid. Jag lägger mina händer över den och tittar ut genom fönstret en gång till. Där borta,kanske 50 meter bort ser jag Guds finaste skapelse gå. Han har en vinröd keps på huvudet och håret som sticker ut under den gungar med i hans kliv när han går över gatan. På kroppen har han en blå jacka och ett par jeans. På fötterna sitter ett par svarta Vans.

Jag är nära på att resa mig upp och springa ut ur fiket,ge honom en bamse kram och säga hur glad jag är över att han kom,men jag hinner stoppa mig själv innan min rumpa lämnat stolen. Även om lyckan bokstavligen talat bubblar inom mig och åker med blodet ut i hela kroppen,så jag bara vill ställa mig och hoppas på samma ställe i flera timmar,så håller jag mig lugn. Hade jag sprungit ut och kramat honom hade han nog blivit lika förvånad som jag,då hade jag kanske råkat skrämma iväg honom och det får jag absolut inte göra nu! Inte när han väl hat kommit hit.

Han hinner bara ta några steg till innan han stoppas av en tjej,med blont hår. En tjej med perfekt rakt hår,en tjej med långa smala ben,en tjej med smal kropp. En tjej som ser anmält perfekt ut. Men detta ska ni veta,det är ingen foooer som har kommit fram,utan en tjej som jag absolut inte tål just nu. En tjej som börjar på "S" och slutar på "milla".

Hon sätter en hand på hans högra arm och börjar prata med honom. Han lyssnar på vad hon säger,något jag ser tydligt då han får små rynkor i sin panna,när han koncentrera sig. Jag kan tänka mig hur andra folk på fiket börjar undra när jag sitter och glor ut en kille utanför. Tanken gör att jag vill skratta men i detta läget kan jag inte skratta. Jag är alldeles för,vad säger man? Är det avundsjuka jag känner? Nej,varför skulle jag vara avundsjuk på Smilla. Absolut inte för att hon har en super snygg kropp,ser anmält snygg och söt ut. Bara för att hon får stå två meter nära Felix och hålla en hand på hans arm. Bara för att hon får böja sig fram och kyssa honom,nej varför skulle jag vara avundsjuk?

Eller vänta! Kyssas?! Jo,det är precis det de gör.Deras läppar har slutit sig till varandras och jag känner hur en tår lämna mitt öga,åker sedan vidare ner för min kind och trillar ner på min hand som ligger i mitt knä. Att hon bara vågar vara så nära min Felix. Men det är just det som är problemet. Felix är inte min och jag är inte hans. Tack vare mig står dem nu där utanför och kysser varandra. Hade jag inte lämnat Felix,hade jag bara sagt att vi skulle försöka igen hade det varit jag som nu stått i samma position som Smilla. Det hade varit jag som fått vara Felix flickvän. Men dum som jag är väljer jag att inte påbörja ett förhållande,även om jag redan visste att Felix är den ända för mig. Att det är han jag älskar,och alltid kommer att älska.

Jag reser mig snabbt upp,tar min jacka som jag hängt över stolen jag suttit på. Sätter på mig den i farten,samtidigt som jag går med snabba steg ut ur fiket. Nu har flera tårar börjat tävla ner för min kind. Allt blir suddigt och jag är tvungen att gnugga min hand i ögonen för att jag ska se vart jag ska ta vägen. Jag går åt vänster,bort från Felix och bort från Smilla.

Mest är jag nog arg på mig själv,mer arg än ledsen. Arg för att jag sumpade en chans med killen jag älskar. Killen som inte älskar mig längre,killen som har känslor för någon annan,killen som som bara är pappa till mitt barn. Men framför allt killen som jag alltid kommer att älska.

-----------------------------------------------------------
Hej! Det är såhär att Thea inte är så taggad på att skriva vidare på denna novell,så det kommer bara vara jag (Cornelia) som fortsätter.
Men Thea och jag kommer fortfarande skriva noveller tillsammans efter den här!
Chao~ Cornelia och Thea😜