Fallen angel |svenska

Kapitel 11

Kyssen får mej att glömma allt som hänt. Det är så många känslor som flyger omkring inuti mej. Det enda jag kan tänka på är Oscars läppar mot mina. Då hör jag hur dörren öppnas och båda vänder blickarna dit. Där står den person jag absolut inte vill se igen. Drew. Han går in i rummet och ser på Oscar med en blick som är så full av hat att jag blir som förstenad. "Du har gjort mitt liv till ett helvete. Jag kan inte gå någonstans utan att en polis följer med mej." Drews röst låter mörk och hatfylld. Han sätter handen runt Oscars strupe. "Och nu ska du dö för det." Säger Drew och trycker sin hand med all sin kraft runt Oscars hals. Jag ser hur Oscar kippar efter luft och då är det som att någon ger mej en knuff in i verkligheten. Jag koncentrerar mej på Drew och han flyger bort från Oscar och landar med en duns mot väggen. Jag ser på honom och hans blick är fylld med fasa när han ser på mej. "Du vågar inte röra honom eller mej igen. Uppfattat?" Ryter jag åt honom. Drew nickar. Sen koncentrerar jag mej på honom igen och han försvinner. Sen vänder jag mej om och springer bort till Oscar. "Det där var otroligt." Säger han och kysser mej. Han drar sej bort och ser på mej. "Vart skickade du honom?" Han ler. "Jag skickade honom till polisstationen." Säger jag och kysser honom igen. Kyssarna övergår efter ett tag till hångel. Oscar lägger sin friska arm runt min hals. Jag gör likadant. Sen andas jag in doften av honom. "Hmrmhr." Hör vi en röst som harklar sej och vi vänder snbbt blickarna dit. Där står Jack. "Jack!" Säger Oscar och glädjetårar väller ner för hans kinder. Jack går fram till oss och stryker Oscar över kinden. "Vilken knipa du har hamnat i lillebror." Säger han och skrattar till lite. Att se dom tillsammans gör mej så lycklig. Jack avbryter sej och säger. "Nu vet vi vem som skjöt dej." Både jag och Oscar stelnar till. "Vem?" Frågar jag och ser på Jack. "Det här är bara början på något större." Säger Jack och skakar på huvudet. "Den som sköt dej var." Jack ser ner i golvet, tar ett djupt andetag och svarar. "Killing for Help är tillbaks." Säger Jack och ser på Oscar. "Killing för vaddå?" Frågar jag. "Killing for Help. Ligan som är fullt beslutsamma att döda alla icke människor." Svarar Oscar. "Jag behöver en minut." Säger jag och går ut ur rummet. Oscars ord ringer i mitt huvud. Att döda alla icke människor. Jag är så upptagen i mina tankar att jag inte märker Carro förens jag krockar med henne. "Hoppsan." Säger hon och ler. "Men vad är det?" Hon ser frågande på mej. "Dom har kommit fram till vem som sköt Oscar." Jag ser ner i marken. "Vem var det?" Frågar Carro. "Jack berättade att Killing for Help är tillbaka." Säger jag och Carro stelnar till av fasa. När jag ser närmare på henne ser jag att hon är ganska lik mej. Väldigt lik mej faktiskt. "Carro?" Frågar jag och avbryter tystnaden. "Vad är det?" Hon ser frågande på mej. "Varför är du så lik mej?" Säger jag undrande. Hon dröjer ett tag innan hon svarar. "För att." Hon tar ett djupt andetag. "För att jag är din syster." Jag stelnar till av chock. Jag andas flämtande och börjar hyperventilera av all chock. Det sista jag ser är Carro innan det svartnar för ögonen.

När jag vaknar ligger jag nerbäddad i en säng. Rummet omkring mej ser nästan precis ut som mitt och Oscars men det är andra tapeter och möbler. Då hör jag hur dörren öppnas och Carro kommer in. Hon håller i en påse. Hon får syn på mej och ler. "Så du har vaknat nu." Säger hon och går fram till mej. "Varför har jag inte vetat om att jag har en syster?" Jag ser frågande på henne. Hon ser på mej. "Jag ska berätta. Men inte såhär." Säger hon och ler hemlighetsfullt. Sen tar hon tag i min hand och plötsligt är jag på ett sjukhus. "Det var här allt började." Säger hon. Jag ser mej omkring. D0 öppnas dörrarna och mamma kommer in, fast hon ser mycket yngre ut. Bredvid henne går det en man. "Vem är det?" Frågar jag Carro och pekar på mannen. "Det är din och min pappa." Svarar hon mej. Ordet känns konstigt. Pappa. En sjuksköterska kommer fram till dom och visar att dom ska följa med. "Mamma, pappa." Säger jag när dom går förbi. "Dom kan inte höra eller se oss. Kom." Säger Carro och tar min hand. Vi följer efter mamma och pappa in i rummet. Där ligger mamma på en säng. Carro drar med mej bort till fönstret. "Ser du fullmånen?" Frågar hon. Jag nickar. Då hör jag ett babyskrik och vänder mej mot mamma igen. I pappas famn ligger det en liten liten bebis. "Det där är jag." Säger Carro och ler. Jag står och ser på den lilla varelsen en lång stund. Då hör jag ett babyskrik till och ser på mamma igen. Där ligger det en till liten bebis. "Det där är du." Säger Carro och ler stort. "Är vi tvillingar?" Säger jag även om jag redan vet svaret. "Nu började problemen komma." Säger Carro och leendet försvinner. Helt plötsligt är vi hemma igen. Vi står i vardagsrummet. På golvet sitter det två små bebisar och får saker flyga omkring dom. "Var jag också född med gåvan?" Frågar jag även om jag redan vet svaret denna gång också. "Ja." Svarar Carro. "Hur gamla var vi?" Frågar jag. "Vi var tre." Svarar hon. "Du, jag och Oscar." Jag rycker till när jag hör min pojkväns namn. "Är dom ända där man såg tecken redan när vi var tre." Säger hon och ser allvarligt på mej. Då hör jag ett stort brak och dörren slås upp och fönstrena krossas. In hoppar män i svarta kläder. Mannen som Carro sa var våran pappa kommer springande ner för trappan. "Håll er bort från mina döttrar." Säger han och männen flyger ut genom dörrar och fönster. "Gissa vem som var föräldern med gåvan." Säger Carro och ser på pappa. "Det var pappa." Svarar jag henne. "Kamilla kom ner hit!" Ropar pappa och mamma kommer springandes ner för trappan. När hon ser allt glassplitter lägger hon handen för munnen. "Det är för riskabelt att båda har gåvan." Säger pappa och mamma nickar. "Jag vet hur vi gör." Säger pappa och jag ser hur ögonen fylls av tårar. "Hurdå?" Säger mamma. "Jag tar med mej Caroline och flyttar till Stockholm. Du stannar här med Chelsea, byter efternamn och låter Chelsea växa upp som vanligt." Säger pappa och tårar rinner ner för hans kinder. "Varför skulle just jag få ett vanligt liv?" Frågar jag Carro. "Du var yngst." Säger Carro. "Men hur ska hon få ett vanligt liv om hon har gåvan?" Frågar mamma och läger huvudet lite på sned som hon alltid gör när hon undrar något. "Jag vet en man i Stockholm som flyttade ifrån sin familj för att hans sons gåva var så stark och blev starkare när han var i närheten." Svarar pappa. "Oscars pappa." Säger jag och ser på Carro. "Ja, det är det." Säger hon och jag ser att hon gråter, det gör jag också.

Plötsligt är vi tillbaks i Carros rum på DarkGold nästet. "Men vad hände sen." Frågar jag. "Pappa tog med sej mej och flyttade till Stockholm. Mamma bytte efternamn, du är egentligen döpt till Chelsea Melissa Nicki McEvans, men mamma döpte om dej till Chelsea Andrea Silversmith. Sen åkte mamma med dej till Oscars pappa. Han gav dej en formel som gjorde så att din gåva inte skulle visas förens du var 16 år." Svarar Carro mej. "Ojdå." Säger jag och ser rakt in i Carros ögon." Vad är det?" Frågar hon. "Jag fyller 16 imorgon. Det gör Oscar också." Säger jag. "Jag vet." Söger hon och ler. Jag och Oscar har alltid tyckt att det har varit roligt att vi fyllde år på samma dag. "Tur att du inte har någon kraft just nu för i sånna fall så skulle Oscar också få den kraften du har nu eftersom ni är tillsammans och fyller år på samma dag." Säger Carro och skrattar lite. "Ojdå." Säger jag och ser på Carro igen. "Oscar gav mej The Dark Secret."
----------
Hejj hejj!! Jag lyckades skriva kapitlet till 1389 ord, sen gick jag in och redigerade den och nu vet jag inte hur många ord jag skrev!! Nu har ni fått reda på väldigt mycket om Chelsea och Carro, hoppas ni gillar det!! Vi hörs i nästa kapitel. Hajjdå!
Xoxo olivia❤❤