Fallen angel |svenska

Kapitel 28

Jag känner hur det bränner till på mitt ben. Jag tittar ner och ser en brännässla som ligger mot den bara huden på benet. Jag flyttar benet och pressar ut smärtan ur tankarna. "Nu kör vi." Säger Jack bakom mej. Alla nickar instämmande till svar. Vi börjar gå på stigen. Jag kan skymta väggen på DarkGold nästet mellan grenarna. Vi stannar bakom några buskar som gömmer oss. Utanför dörren står två vakter i röda kläder. "Attak." Skriker Oscar och alla springer fram. Vakterna fumlar efter sina vapen. "Försök inte." Säger Oscar och ger vakterna en snabb blick. Jag ser hur dom faller ihop på marken. Vi öppnar dörren och går in. Dom två vakterna innanför dörren hinner inte fatta vad som händer. Carro ser på dom och man hör en lätt duns när dom faller ihop på marken. "Vad tror ni att ni håller på med?" Hör jag en argsint röst till höger om mej. Mammas röst. "Vi är här för att ta tillbaka DarkGold nästet." Säger Oscar. Hans röst är fylld med hat när han svarar henne. "Hur tror ni att det skulle gå till? Ni har inte en chans mot alla mina vakter." Mamma skrattar ondskefullt. "Det ska vi bli två om." Säger Oscar. Konstigt nog har jag inte märkt att halsbandet med månen alltid hängt runt hans hals. Han greppar det med ena handen och kramar det. Plötsligt är det inte Oscar som står där. Det är vargen från mitt minne. Den ljusbruna pälsen glänser i ljuset från lamporna och dom blågröna ögonen lyser av godhet. Halsbandet med månen hänger runt hans hals. Han kastar sej mot vakterna som kommer springande. En efter en falker dom till marken. Vi andra springer mot dom och attackerar med våra krafter. Jag vänder snabbt blicken mot mamma. Hon ser inte lika säker ut nu nör hennes armé faller till marken som legosoldater. "Ta in dom extra extra starka vakterna." Ropar hon när alla fallit till marken. Ner för trappan kommer en massa vakter springande. Jag kan inte förstå varför dom skulle vara starkare. Jag attackerar dom med samma styrka som jag gjorde med dom andra. Inget händer. Starkare. Inget händer. Maxstyrka. Inget händer. Långsamt backar vi undan men Oscar står kvar. Han förvandlar sej till en människa igen. "Vad håller han på med?" Frågar Luna oroligt. "Jag vet inte." Svarar jag. Vakterna kommer i full fart mot honom. Då kramar Oscar sitt halsband igen, men den här gången blir han ingen varg. Ljuset som strömmar ut är lika bländande som förra gången. Jag blundar. Jag hör skrik och öppnar ögonen. Oscar använder sina krafter till max. Han klarar att få ner alla vakter, men kommer han att klara sej själv? När alla vakter ligger på marken förvandlas Oscar till människa igen och han faller ihop på marken. Jag springer fram till honom och sätter mej ner bredvid honom. Han har använt sina krafter till max, precis som jag gjorde när jag återupplivade honom. Men hans är så mycket starkare än mina och ingen vet vad som händer då. Jag vänder blicken mot min mamma som sitter i en bur med ett magiskt fält runt. Den här gången kan hon inte fly. Carro står med en triumferande min framför henne. Nu är det slut. Vi tog tillbaka DarkGold nästet. Människor börjar komma fram från alla ställen. Dom går till Carro och ser på min mamma. Ingen märker Oscar som ligger på golvet. Ingen förutom hans föräldrar. Så fort dom ser honom rusar dom fram till honom. "Vad är det som har hänt?" Säger hans mamma oroligt. "Han förvandlade sej och använde sina krafter till max." Svarar jag henne. Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Oscars pappa lyfter upp honom och går iväg. Jag sitter som fastfrusen i marken av förtvivlan. Jag får inget grepp om verkligheten. Jag sitter helt still tills jag känner en lätt hand på min axel. Jag ser upp och ser min pappa står där. Jag reser mej upp och ger honom en stor kram. Nu när mamma har blivit galen har jag hittat min pappa. Han kramar om mej också. För honom är jag hans dotter som äntligen kommit tillbaka. "Jag har saknat dej så mycket Chelsea." Säger han. "Jag har saknat dej också pappa." Säger jag. Det är delvis sant. Jag har inte vetat om honom så därför har jag inte saknat honom. Men jag har alltid saknat en pappa. "Chelsea." Hör jag en röst. Jag vänder blicken dit och ser en människa jag aldrig sett förut, men hon liknar Oscar. Dom två stora vita änglavingarna tar upp mest uppmärksamhet. Hon har ett likadant månhalsband som Oscar. "Ursäkta." Säger jag till pappa och går fram till henne. "Jag heter Dahlia och jag är Oscars mamma. Dom säger att du kan få träffa honom nu." Säger hon och ler. Hela jag lyser upp. Jag ska få träffa Oscar igen. "Den här vägen." Säger hon och börjar gå. Jag följer efter henne. Jag ser vart vi är på väg. Vi är på väg till sjukhuset.

När Dahlia öppnar dörren vänds alla blickar mot oss. Oscar ler så fort han ser mej. Jag springer fram till honom och ger honom en lätt kyss. "Är du okej?" Frågar jag oroligt. "Om du kysser mej igen är jag okej." Säger han och skrattar lite. Jag ger honom en kyss och ser in i hans vackra ögon. "Min mamma kom hit och, hur ska man säga det? Hon typ fyllde på mina krafter." Oscar ler mot Dahlia. Dörren öppnas och Jack kommer in. Bakom honom kommer Luna och Carro. "Hur mår du brosan?" Säger Jack och ler mot Oscar. "Jag mår bra. Tackar som frågar." Säger ok Oscar och skrattar lite. Dahlia ser förvånat på Jack. "Det är min mäniskobror mamma." Säger Oscar och ler mot Dahlia. "Men jag har krafter." Skrattar Jack. "Du kommer faktiskt precis i rätt tid till bröllopet mamma." Säger Oscar och ler. "Vilket bröllop?" Säger Dahlia undrande. "Mitt och Chelseas." Svarar Oscar henne glatt.
----------
Hallou!! Näst sista kapitlet, suck. Men det kommer en epilog efter nästa kapitel å sen kommer ju nästa bok, My Angel. Ni kommer att få mer information om den senare när den har släppts. Vi hörs i nästa kapitel! Puss å kram!
//olivia❤❤