Fallen angel |svenska

Kapitel 23

Vi står i vardagsrummet. Oscar har blivit ännu blekare. Om vi inte skyndar oss kommer han att dö, och denna gånga kan jag inte uppliva honom. Jag väntar på att Oscar ska göra portalen. "Varför gör du inget?" Frågar jag Oscar när jag väntat ett tag. "Mina krafter är för svaga." Svarar han mej tyst. "Åh. Hur gör man?" Säger jag lite chockat. "Tänk dej att du är på den plats du ska åka till så brukar det funka. För att jag ska följa med behöver vi bara ha kroppskontakt." Säger han. Jag nickar och fokuserar mej på hemma. Eller mitt gamla hem. Nu bor jag på DarkGold nästet, fast här för stunden. Jag ser till att jag har Oscar vid min sida. Sen känner jag en pirrande känsla i magen och plötsligt är vi hemma. Eller inte riktigt för vi står utanför ytterdörren. Det går förbi någon kille från skolan som får syn på oss. Han stannar till och går fram till oss. "Chelsea, Oscar. Är det ni?" Frågar han försiktigt. Jag vänder mej om och ser på killen. Han är en utav mina gamla mobbare. Ludwig. "Ja det är vi. Men vi har lite bråttom." Säger jag otåligt. "Alla har letat efter er. Alla har antagit att ni är döda." Säger Ludwig och bara stirrar på oss. "Det var trevligt att träffas, Ludwig. Men om du ursäktar oss." Säger jag. Sen tar jag fram nyckeln och låser upp dörren. Vi går in och hör dörren gå igen bakom oss. "Vart finns botemedlet?" Frågar jag Oscar. "I ditt rum. Kolla i tavlan med en bild på mej." Säger han och sätter sej ner i soffan. Jag förstår att det är väldigt bråttom så jag springer upp för trappan och in till mitt rum. Jag tar upp tavlan med en bild på mej och Oscar och texten 'Best Friends'. Jag öppnar baksidan på den och där ligger det en liten påse med något slags pulver i. Jag rycker åt mej påsen men ställer aldrig ner tavlan. Jag håller den i handen medans jag springer ner till Oscar igen. "Här." Säger jag och ger honom påsen. Han tar emot den och öppnar den. Han tar upp en bit pulver och stoppar det i munnen. "Vatten." Säger han. Jag går till köket och fyller ett glas med vatten. Sen skyndar jag mej ut till Oscar och ger honom det. Han dricker upp och jag ser på en gång hur han piggnar till. "Mår du bättre?" Frågar jag honom. Han nickar och ler lite. Jag kysser honom lite lätt. "Kan inte du trolla fram något?" Frågar han mej. "Okej." Säger jag. Jag skickar upp ett regn med rosenblad i samma sekund som dörren rycks upp. En massa poliser springer in och tar tag i mej och Oscar. Dom håller hårt runt mina handleder. "Hon gjorde något magiskt. Håll fast henne." Säger en av poliserna och han som håller fast mej tar ett ännu hårdare tag. "Aj." Kvider jag men han släpper inte. "Ni gör illa henne." Säger Oscar och reser på sej. Han börjar gå mot mej för att hjälpa. Poliser kastar sej mot honom men han skjuter lätt undan dom med sina krafter. "Han är också magisk. Ta fast honom!" Säger en polis och en annan smyger upp bakom Oscar och tar ett fast tag om hans handleder. "Vad ska ni göra med oss?" Skriker jag. Mest av rädsla. "Vi ska föra er till en person som kommer undersöka er." Säger han och hånler. Leendet är alldeles för stort för hans fula ansikte. Han puttar mej framåt. "Oscar." Säger jag. "Jag är precis bakom dej." Säger han och försöker lugna ner mej. Dom öppnar dörrarna till en skåpbil och knuffar in oss. Jag hör hur dörrarna stängs med en duns. "Oscar?" Viskar jag. "Jag är precis här." Säger han och tar min hand. Jag flyttar mej närmare honom och lägger huvudet i hans knä. Han stryker mej långsamt över huvudet. Som vanligt får det en lugnande effekt. "Kan vi inte använda våra krafter för att ta oss härifrån?" Frågar jag. "Det går inte att använda krafter i dom här bilarna. Tro mej. Jag har försökt." Säger han. "Vad menar du?" Frågar jag chockat. "Jag har blivit fångad förut." Svarar han mej. "Va?" Säger jag. "Jag heter inte Oscar Ludwig Pettersson. Jag är döpt till Oscar Theo James Graveley." Säger han. Jag bara stirrar på honom även om jag inte ser något annat än mörker. "Varför bytte du?" Frågar jag. "Det var när jag var 13. Jag var på väg hem från skolan när ett gäng från skolan kom gående. Det var fullmåne så jag kunde inte kontrollera mina krafter. Dom började sparka och slå mej och jag råkade använda mina krafter. Med väldigt stark styrka. En man som kände igen någon med krafter råkade se det och ringde polisen. Dom kom och hämtade mej i en sånn här bil. Jag försökte använda mina krafter men det gick inte. Jag behövde inte göra undersökningen för att pappa räddade mej. Det var då han bytte namn på mej. Eftersom vi redan kände varandra så fick han ge dej en formel som gjorde så att du glömde det." Säger Oscar och jag bara stelnar till av chock. "Jag känner igen namnet Graveley." Säger jag. Oscar ser på mej och hans ögon lyser i mörkret. "Men jag vet inte vart jag har sett eller hört det." Säger jag och kollar ner på golvet. Vi åker över ett gupp och hela bilen skakar. "Finns det någon förklaring till varför våra gåvor är så starka?" Frågar jag plötsligt. Oscar tar några djupa andetag. "Ja. Det finns det." Säger han, men inget mer. "Förklaringen är?" Frågar jag honom. "Förklaringen är." Han tar flera djupa andetag. "Förklaringen är att vi inte fungerar på samma sätt som dom andra. Vi är annorlunda." Säger han och tar ett djupt andetag. "På vilket sätt?" Frågar jag. Jag tänkte på vilket av alla sätt vi kunde vara annorlunda på, som han menade. "Vi är..."
----------
Halloj! Sorry för den väldigt stora Cliffhangern, hehe. Just nu när jag skriver detta ee jag uppe i min sommarstuga, men eftersom dee inte finns något internet här så publiceras delarna när jag är i Dalarna hos min farmor. Vad tror ni att Oscar kommer att säga? Kommentera det och rösta/gilla så hörs vi i nästa kapitel. Hajjdå!
Xoxo olivia❤❤