ʜᴀɴ 𝘧𝘰̈𝘳𝘬𝘭𝘢𝘳𝘢𝘳

115 5 5
                                    




Kʟᴀʀᴀ♐︎

"Klara!"
Jag slår upp ögonen direkt och kollar runt mig. Hur länge har jag legat här? Jag kollar upp och ser Linus och William stå och titta ner på mig. Linus tar fram sina händer till mig och jag tar tacksamt tag i hans händer och han drar upp mig ur soffan.

"Hur länge har jag legat där?"
Frågar jag honom när vi går mot mitt skåp för att hämta svenska boken.

"Ingen aning. Bianca sa att vi skulle leta upp dig. Hon har tydligen pratat med mamma om allt så hon blev orolig när hon inte såg dig i klassrummet, så vi skulle dra och leta efter dig."
Jag nickar och öppnar mitt skåp och tar ut datorn och boken.

"Du Klara. Du har nästan aldrig somnat i skolan. Vad har du tänkt på?"
Frågar William mig i trappen upp till klassrummet. Jag kilar mig i hårbotten och drar upp min byxor och ger William en snabb blick.

"Inget speciellt. Livet, typ. Jag antar att allt som hänt de senaste månaderna har gjort mig trött."
Säger jag och ler mot honom. Han nickar och öppnar sedan dörren för mig och Linus och vi går in. Bianca ler mot mig och mimar hur mår du? Jag ger henne en tumme upp innan jag och Linus går till våran plats längst bak.




༺༻




"Klara. Vänta!"
Jag vänder mig om och ser Ludwig springa mot mig. Jag kollar chockat och sen fundersamt på honom. Jag och Ludwig har aldrig snackat själva. Jag stannar upp och backar två steg från honom.

"Ja?"
Frågar jag och höjer på ögonbrynen. Han kilar sig i nacken och kollar över huvudet på mig. Jag vänder mig om men ingen står där.

"Jo. Du frågade Noel förut var Dante var. Han är hos mig. Han skrev till mig förut att han ville snacka med dig. Så om du slutat kan vi dra hem till mig och så kan ni snacka."
Jag kollar drygt på honom, innan jag kollar på min mobil och skriver snabbt till Linus att jag drar hem till Vilma en snabbis.

"Okej. Visst."
Säger jag och följer med Ludwig ut till hans bil. Jag sätter mig långsamt in i hans bil, men slappnar av när jag ser vilka som sitter i baksätet. Noel och Axel. Jag var rädd att Ludwig skulle kidnappa mig eller något.

"Trodde inte du skulle få med henne ens Ludde."
Säger Axel och kollar med stora ögon på mig. Ludwig skrattar till och startar bilen.

"Varför sa du inte sanningen förut Noel?"
Frågar jag Noel och vänder mig om i bilstolen. Noel kollar upp på mig från sin mobil.

"Dante ville inte att vi skulle säga något. De va något med att han skämdes över något för fem dagar sen."
Jag nickar långsamt och sätter mig till rädda igen. Jag visste precis vad Noel snackar om. Dante skäms över han panikattack.

Det tog en liten stund innan Ludwig parkerar utanför massa lägenhetshus. Vi hoppar ur bilen och jag går bakom killarna som skrattar och puttar varann. Ludwig trycker in en kod och portdörren öppnas. De låter mig gå in först men jag skakar på huvudet och Ludwig och Axel går in före mig och Noel går in med mig.

Vi går upp för sex trappor och sen kommer vi fram till tre dörrar och Ludwig låser upp dörren där de står F.Kronstrand. Vi går in i hallen och Ludwig visar mig till en dörr, jag öppnar dörren och Ludwig nickar. Inne i rummet sitter han. Dante Lindhe.

Han vänder sig om och han ser trött ut. Han har påsar under ögonen och han går långsamt fram till mig.
"Hej."
Säger han försiktigt.

"Hej."
Säger jag och ler mot honom. Han gnuggar sig i ögonen och sedan kollar upp på mig igen. Han ler snett mot mig och sen fick jag nog.
"Vad händer Dante?"

Han kollar ner på sin fötter och jag suckar djupt. Han tittar upp på mig igen och sätter sig ner på sängen bakom sig.
"Jag vet inte Klara."

"Dante. Du säger de varje gång. Men nu är jag här. Och Ludwig sa att du ville snacka. Men jag vill att du förklarar. Allt från början"

Han tittar upp på mig igen och biter sig i läppen.
"Okej. Allt började med att jag sökte till skolan. Jag ville testa något nytt, jag hade känt ett tag att jag var fast. Och kunde inte ta mig loss. Som att de inte gick att göra något annat. Mitt liv kändes likadant varje dag. Så när jag kom in så blev jag glad, jag tänkte inte ens på dig. Jag kände bara glädje och nu kunde mitt liv bli annorlunda. De tog mig en vecka innan jag insåg att jag inte skulle få se dig i ett år. Och de va då jag visste att jag skulle behöva välja. Och jag vet hur sjukt de låter, men jag valde den nya skolan i Florida."
Han andas och slickar sig om läpparna innan han börjar igen.
"Jag kände mig taggad på de. Sen krossade jag dig. Och då bestämde jag mig för ett år funkar inte, så jag snackade med rektorn på skolan och fick stanna i två. Sen kom jag tillbaka. När jag såg dig, så kom alla minnen tillbaka och alla de känslor som jag hade förträngt var tillbaka. Jag gjorde allt för att få dom att försvinna igen. Men mitt hjärta drogs till dig, vad jag än gjorde drogs jag till dig. Jag fick sedan höra att du hade någon annan, och då ville jag förstöra de. Så jag började med dig och sen förstörde jag erat förhållande med att kyssa dig. Men jag visste att jag inte egentligen ville ha tillbaka dig, de va min hjärna som sa att du inte skulle få ha någon. Den släpptes din hemlighet. Och jag ville inte att folk skulle tro att jag var på din sida. Vet inte ens varför. De bara blev så. Så jag skrev allt jag kunde tänka på. Sen sprack jag hemma för fem dagar sen."
Han drar sina händer genom sitt hår och kollar upp på mig.
"Och sen är vi här. Förlåt Klara. Jag vet att jag sagt de hur många gånger som helst, men jag menar de. Förlåt. Jag är helt jävla sjuk."

Jag torkar bort en tår som runnit ner för min kind.
"Ja du är sjuk."
Säger jag innan jag öppnar dörren igen och går ut till hallen och kastar på mig mina skor och springer ut ur lägenheten.

𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉWhere stories live. Discover now