𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘰𝘤𝘩 𝘥𝘦 𝘴𝘰𝘮 𝘩𝘢̈𝘯𝘥𝘦

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗝𝗮𝗴 𝘃𝗲𝘁 𝗻𝘂, jag vet vem de är jag vill ha. De är Dante och de kommer alltid vara Dante. Ingen annan är som han, han är mitt allt. Mitt liv.
Jag vet de nu. De är Dante och ingen annan.

"Hanna!"
Skriker jag och springer fram till henne. Hon vänder sig om och kollar drygt på mig. Jag stannar upp och backar två steg från henne.

"Vad?"
Fnyser hon. Jag bitar mig löst i läppen innan jag tar mod till mig och börjar prata.

"Jag vet nu."

Hon himlar med ögonen och kollar upp och ner på mig.
"Vet vad? Hur efterbliven och självisk du är?"

Jag kollar chockat på henne och känner hur mina händer börjar skaka.
"Ne-nej, asså ehm. V-vem jag vi-ill ha."

"Okej? Jag bryr mig inte. Bara så du vet, alla vet om att du vart otrogen. Fyfan va äckligt."
Säger hon innan hon vänder sig om och går iväg mot vårt klassrum. Jag vänder om mig och alla stirrar på mig. Tjejerna ger mig vidriga blickar, killarna skrattar. De va dehär jag inte ville skulle hända. Att alla skulle få veta. Iallafall inte såhär.

Jag går ensam till min lektion. Sätter mig längst bak bredvid Linus. De är skönt, iallafall idag att sitta bredvid honom. Linus skulle iallafall inte börja hata mig. De vet jag.
"Hur mår du?"
Frågar han och petar på mig.

"Vet inte. Har du pratat med Oliver?"

"Nej. Men William har."
Jag kollar på William som sitter i hörnet längst fram. Han kollar redan på mig med en ledsam blick. William pekar på sin mobil och jag tar upp den och ser att han skrivit till mig på snap.

—
William Nordström
Jag har snackat med Oliver.
Han vill snacka med dig på lunchen.
Han är inte arg, bara besviken och krossad.

Jag
Okej. Vart?

William Nordström
Utanför matsalen.

Jag
Okej. Tack.

William Nordström
De är lugnt.
Förresten jag är inte arg på dig. Inte alls.
Jag förstår dig, mer än vad du tror.

Jag
Tack William de betyder mycket.
—

Jag ler mot William och han ler tillbaka. Linus petar till mig igen och jag vänder på mig mot honom.
"Vad?"

Han slår till mig löst på armen.
"Jag bryr mig om dig syrran. Du förtjänar de bästa."

"Gullig du är brorsan. Men om du ärligt vill veta hur jag mår. Så mår jag skit. Dehär var de sista jag ville skulle hända. Hanna snackar inte ens med mig längre oc-"
Linus stoppar mig och kollar storögt på mig.

"Hanna snackar inte med dig. Varför de?"

"Ingen aning. Hon var den första jag berättade för om de som hände. Men hon följer väl strömmen. Hata Klara."
Säger jag och tar i på hata Klara. Linus kollar på mig besviket.

"Hon hatar inte dig. Det är en chock bara, de kan jag lova. Och om hon hatar dig så är hon inget att ha ändå."
Säger han och ler snett mot mig. Jag ler tillbaka innan vår lärare säger till oss att vända blicken framåt och koncentrera oss.

༺༻

"Hej."
Säger jag tyst. Nästan som att jag inte vågar prata. Oliver kollar upp från sin mobil och ger mig ett leende, som inte är glatt.

"Hej. Hur är de?"
Frågar han och lägger sin hand bredvid sig och visar att jag ska sätta mig bredvid honom. Jag tvekar en sekund men tar de fyra stegen fram och sätter mig bredvid honom.

"Varför frågar du mig hur jag mår? De är ju ändå du som blivit krossad eller?"
Oliver kollar på mig och suckar djupt.

"Ja jag vet, men jag bryr mig om dig. Även fast du gjorde de du gjorde."

"Förlåt."
Säger jag rakt ut. Jag känner en tår rinna ner för min kind. Oliver drar bort tåren direkt.

"Snälla gråt inte. Jag vill inte att du ska gråta. Må inte dåligt över dehär. De var nog de bästa. Vi är nog inte menade för varann. Ditt hjärta tillhör någon annan. Och jag hoppas du vet de."
Säger han och jag ser på honom att han vill gråta. Jag tappar allt. Jag har krossat Oliver.

"Förlåt. Förlåt Oliver, för jag slösade din tid. Förlåt för allt."

"Sluta. Lägg ner Klara. Du var de bästa som hände mig och även fast jag inte vill släppa dig så är de bästa. Jag önskar dig all lycka okej? Jag vill föralltid vara din vän."

"Förlåt ändå."
Säger jag innan jag ställer mig upp och springer iväg från platsen. Jag måste hitta Dante.

Jag springer in i skolan och upp för alla trappor upp till Dantes skåpkorridor. Jag ser han och Noel stå vid skåpen och springer fram till dom. Dante ger mig en dryg blick och går iväg från mig. Jag kollar på Noel och han rycker på axlarna och pussar mig på huvudet innan han springer ikapp Dante.
Vad har jag gjort nu?