𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘣𝘦𝘩𝘰̈𝘷𝘦𝘳 𝘮𝘪𝘨

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗜𝗯𝗹𝗮𝗻𝗱 𝘂𝗻𝗱𝗿𝗮𝗿 jag om de är sanning att endel människor bara behöver vara med varann. Att utan varann så funkar man inte.

Nu är de så oklart om jag behöver Dante eller inte. Jag trodde att jag inte behövde honom, men nu. Fan jag vet inte.

"Klara?"
Jag öppnar ögonen och vrider huvudet mot ljudet bredvid mig. Lilla Alice.
Hon gnuggar sig i ögonen och kollar sedan upp på mig igen.

"Hej gumman. Är du hungrig?"
Frågar jag och sätter henne mellan mina ben. Hon nickar och lägger sedan sitt huvud mot mitt bröst. Mamma jobbar helg, så jag blir Alices barnvakt tills mamma kommer hem. För Linus kommer aldrig hjälpa till.

Jag är den som måste vara med henne och skippa mina träningar medans Linus aldrig blir tvungen att göra de.

"Ska vi gå ner då?"
Frågar jag henne och drar mina fingrar genom hennes ljus blonda hår. Hon huttrar till och jag tar tag i täcket och virar runt oss i de.
Alice tar upp huvudet igen och visar med händerna att hon vill att jag ska bära upp henne.
Jag pussar henne lätt på pannan och bär upp henne, sätter henne på diskbänken och tar fram pankakssmeten som mamma gjorde igår.

༺༻

"Linus jag går ut med Alice!"
Inget svar. Som vanligt. Linus liv går fan bara ut på att sova, äta, träna. Man undrar ju egentligen hur min bror har så många vänner som han har, när han inte ens har tiden att vara med dom.

Alice och jag går ut ur vårt hus och jag puttar hennes vagn framför mig och hon sjunger på någon låt hon lärt sig från dagis.
"Va fint du sjunger."
Säger jag och drar mitt pekfinger över hennes högra kind.

"Jag vet. Varför är inte mamma eller pappa hemma?"
Säger hon och kollar upp på mig från hennes nalle.

"De jobbar. Men pappa kommer ju hem på måndag."
Hon nickar glatt och börjar sjunga igen. Jag känner vibration från min bakficka och drar upp min mobil och kollar på den.

—
Dante 10:36
Tjo. Är du hemma?

Jag 10:37
Nej. Jag är ute med Alice.

Dante 10:37
Vart?

Jag 10:37
Vi ska till lekplatsen vid Alice dagis.

Dante 10:38
Jag kommer dit.
—

Jag drar en djup suck och skakar på huvudet innan jag lägger ner mobilen i bakfickan igen.
De är inte de att jag inte vill träffa Dante. De är bara de att nu känns de som han tror vi är tillsammans eller att vi måste vara med varann bara för vi kysstes igår. Jag har Oliver fortfarande. Oliver vet inget om kyssen, jag hoppas inte han får reda på de heller. För då är mitt liv slut, föralltid. Ingen kommer släppa att jag var otrogen, med mitt ex. De kommer finnas länge kvar.

Alice springer iväg till lekplatsen och jag känner tryggheten när jag ser alla barn som leker där. De är skönt, då behöver inte jag leka hela tiden.
Jag sätter mig på en bänk och tar upp fötter på bänken och tar upp mobilen direkt.
"Tjo."
Hör jag en kille säga. Jag kollar upp och ser Dante stå med sina händer på mina knän.

"Hej."
Säger jag och ler. Han ler tillbaka och bär upp mina ben och sätter sig bredvid mig. Jag tänker precis sätta mig upp men han tar tag i mina ben och lägger dom i sitt knä.
"Dante vad gör du här?"
Frågar jag honom och drar min en hand över min tajta tofs jag har på huvudet.

Han vänder sitt huvud från lekplatsen till mig och biter sig löst i läppen.
"Behövde bara vara med dig."
Svarar han.

"Dante. Du är medveten om att vi inte är tillsammans?"
Frågar jag och höjer på mitt högra ögonbryn. Dante kollar på mig och ler snett.

"Ja, jag vet. Men jag behöver vara med dig. Annars tror jag att jag går sönder."
Säger han och rubbar mina smalben med sina händer. Jag ger honom ett leende och ska precis säga något när en liten tjej röst skriker i mitt öra.

"Klara. Vem är de?"
Säger hon och kollar på mig sen Dante.
Jag sätter mig upp ordentligt och bär upp Alice och sätter henne i mitt knä.

"Dedär är Dante, en kompis till mig. Du var så liten när han flyttade. Men du kanske minns att vi var tillsammans precis innan du fyllde två."
Säger jag och pekar på honom och kollar sedan på Alice.

"Min kompis Ellen frågade om ni var mina föräldrar."
Jag kollar direkt på Dante och ser hur hans kinder har blivit röda. Jag fnissar tyst och pussar Alice på kinden.

"Ska vi gå hem du och jag, hjärtat?"
Frågar jag Alice som jag ser är jätte trött. Hon nickar långsamt och jag ställer mig upp med henne i famnen.
När jag lagt ner henne i vagnen så vänder jag mig om till Dante.
"Aa vi ska drar nu. Men vi kanske syns imorgon eller på måndag. Jag ska vara barnvakt åt Alice tills måndag. Men vi kan säkert synas imorgon."
Säger jag till honom och han spricker upp i ett leende.

"De gör vi."
Sen går han. Mitt hjärta dunkar långsammare när han gått.
De kanske är så att vissa människor klarar man sig inte utan.