𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘢̈𝘳 𝘪 𝘮𝘪𝘵𝘵 𝘳𝘶𝘮

Kʟᴀʀᴀ♐︎

"What the Fuck."

༺༻

"Älskling?"
Jag vänder mig om och tittar på honom. Han är så fin. Hela han är fin. Det finns inte en enda sak jag skulle vilja ändra.

"Ja?"
Han ler mot mig. Han säger att min röst är den rösten som alltid kan göra han glad.
De är gulligt. Han ringde mig en natt för han mådde dåligt och han blev varm direkt när han fick höra min röst. Han ville att jag skulle berätta om min dag. Och jag faller på knä för allt han frågar om. Han är mitt allt, och jag kommer göra allt för honom.

"Jag måste hem."
Säger han och stryker sin hand på min vänstra arm. Jag ler mot honom och nickar. Han ställer sig upp från sängen och jag ställer mig upp efter honom. Han kysser mig mjukt och sen går han.
Varje gång han går, känns de som att vi aldrig kommer se varann igen. Men de vet jag inte är sant, för vi ses varje dag. Han är min och jag är hans.

༺༻

Jag kommer in i mitt rum och ska precis lägga mig och sova när någon kastar något på mitt fönster.

Det är väl en vana för alla och göra nu.
Jag skickar till Hanna att jag måste sova och nu skickar att hon redan sover. Min hjärna kopplar inte alls, jag trodde de va Hanna.

Jag smyger fram över golvet. Väcka Linus skulle vara ett stort misstag. Med andra ord jag skulle bli mördad.

Det är kolsvart ute. Men när jag tittar ner ser jag ljus från en mobil. Och bara ett ansikte syns, personen har en svart luva uppdragen över huvudet. Mina trötta ögon hade svårt att hålla sig öppna och koncentrera sig på vem de va som står utanför mitt hus mitt i natten.

"Hej?"
Viskar jag. Linus rum är verkligen precis intill mitt. Personen tittar upp, men jag kan fortfarande inte se vem de är som står där.

"Tjo. Kan jag komma upp?"
Rösten hör jag direkt. Den va inte svårt att känna igen.

"Nej Dante. De är mitt i natten. Vi har skola imorgon."

"Kom igen klara."
Jag himlar med ögonen men nickar. Inne i mig visste jag att de inte var en bra idé. Men jag var för trött för att argumentera emot.

Dante börjar klättra upp för marken upp till mitt rum. Han vet exakt hur han ska göra de. När han tar sin vänstra hand på fönster brädet så kom ännu ett minne tillbaka.

༺༻

"Dante, baby. Gå. Du kan inte vara här nu."
Dante hoppar upp och in i mitt rum och kastar sig på mig så vi ligger i sängen.

"Men jag saknade dig ju."
Säger han och ger mig hundvalps ögon.
Jag himlar med ögonen och pussar honom snabbt på munnen.

"Ja. Men Linus kommer döda dig om han ser dig imorgon."
Viskar jag.

"Jaha. Då får jag väl dö. Hellre dö än att sova själv i min kalla säng."
Säger han och lägger sina armar om mig och drar upp mitt täcke över oss.
"Jag älskar dig."

"Jag älskar dig med, idiot."
Säger jag och ler innan vi båda somna.

༺༻

Vi kollar på varann en lång stund utan att säga något. Jag kollar på honom och bakom mig. Jag vill inte kolla på honom men mina ögon är som magneter för honom.
"Ja? Ska du säga något?"
Säger jag och går två steg och sätter mig ner i min säng.

"Förlåt."
Säger han och drar ner luvan från huvudet.
Jag lägger huvudet på sne och nickar så han kan fortsätta.
"Förlåt, för hur jag är. Förlåt för de som hände i lördags. Förlåt för att jag aldrig kan låta dig va."

"Tack. Men inget förlåt kan hjälpa och fixa de du gjorde. Jag är ledsen. Någon gång i framtiden kommer jag kunna förlåta dig. Men glömma kommer jag aldrig göra. Och de vet du."
Han nickar långsamt.
"Och förresten. Imorgon kan vi snacka. Ordentligt. Jag lovar. Men nu måste jag sova. Och de borde du med."
Dante nickar. Precis när Dante ska hoppa ner öppnas min dörr.

"What the Fuck."
Säger Linus och kollar mellan mig och Dante.
"Va Fuck gör du här?"
Visk-skriker han.

"Linus snälla. Gå han ska precis gå."
Säger jag och försöker lugna ner honom.

"Han ska sticka nu. Annars slår jag ner honom."
Jag kollar på Dante och nickar mot mitt fönster.
Dante hoppar ner från mitt fönster och jag kramar om Linus och säger att allt är lugnt och att jag ska förklara imorgon. Han nickar och stänger min dörr efter sig.
Jag springer fram till mitt fönster och Dante står kvar där. Han ler upp mot mig. Jag vinkar av honom och han vinkar tillbaka innan han går iväg. Dante såg så glad ut. De va som att hela han lyste upp när jag sa att vi kunde snacka imorgon. De kändes som att de va tid nu. Visst jag har inte släppt hans lapp, men allt går inte att släppa eller smälta. Och jag tror att de bästa för oss, är att snacka så vi båda kan få gå vidare och släppa varann. Iallafall i kärleks biten. Hela jag vill ha tillbaka min bästavän. De är de ända jag vill.

Även fast de är han. Min första kärlek och mitt första heartbreak. Killen som jag alltid kommer älska. För sin första kärlek kommer man aldrig över.