𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘳𝘪𝘯𝘨𝘦𝘳 𝘮𝘪𝘨

Kʟᴀʀᴀ♐︎

Jag vaknar upp av att min mobil ringer. Jag gnuggar mig i ögonen och ser stort Dante Lindhe på skärmen. Jag sveper med finger över skärmen och tar upp mobilen mot örat.

"Hej."
Viskar jag. Jag hör han hulka på andra sidan och jag tappar andan när jag hör honom.
"Dante vad är de som händer?"

"Jag behövde bara höra din röst."
Säger han med gråten i halsen. Jag kollar mot min dörr och ställer mig upp och stänger den.
Jag går tillbaka till min säng och sätter mig ner långsamt.

"Okej. Jag är här. Men jag måste sova Dante."

"Förlåt. Visste inte att jag väckte dig."
Säger han och blir tyst. Jag vet att han nu är röd i ansiktet och skäms över att han väckte mig.

"Nej säg inte så. Hur mår du?"
Frågar jag och biter mig i kinden. De va längesen jag och Dante snackade såhär sent på kvällen. Jag minns första gången Dante fick en panikattack och han ringde mig. Jag trodde jag skulle dö när jag hörde honom. Han kunde inte ens andas.

༺༻

"Klara. Jag kan inte andas. Hjälp."
Skriker Dante i mobilen. Klockan är nio och han sitter och gråter i sitt rum. Jag springer ut ur mitt rum ner till mamma som sitter och kollar på tv med Markus. Hon kollar upp på mig och ger mig en bekymrad blick när hon ser mig.

"Vad händer gumman?"

"Kan du skjutsa mig till Dante? Han behöver mig."
Säger jag med mobilen fortfarande tryckt mot örat. Mamma ställer sig upp och följer med mig ut till hallen. Vi sätter på oss våra skor och åker direkt till Dante.

Jag springer in i hans lägenhet och in på hans rum. Tarja satt bredvid Dante när jag kom in. Hon hade tårar i ögonen men när hon såg mig så slappande hon av. Hon släppte Dante och jag kastade mig på honom. Han klämde sig fast på mig.

Han ställde sig upp och bar upp mig och jag virade mina ben och armar om hans midja. Han höll mig fast mot honom. Jag kollade upp på honom och torkade bort tårarna. Han la sig ner i sin säng och jag pillade med hans hår tills han somnade.
Jag trodde han skulle dö.

༺༻

"Dante kan du ta tre djupa andetag?"
Frågar jag. Jag hör hur han andas långsamt. Sen inser jag jag måste se honom.
"Dante kan vi prata facetime?"
Frågar jag sedan. Jag hör han mumla något och sedan har han tryckt på facetime.

När jag ser honom brister mitt hjärta. Han har rödsprängda ögon och han har blod som rinner från hans läpp. Hans händer pillar han med där han sitter. Jag sätter upp min mobil mot min kudde och sätter mig så han kan se mig.

"Okej följ min andning. In. Ut. In. Ut."
Säger jag i flera minuter. Jag hör att han får tillbaka andningen. Jag känner hur de rinner tårar ner för mina kinder men torkar bort dom direkt. Dante kollar upp på mig igen.

"Tack Klara."
Säger han och lägger sig ner i sin säng. Jag ser att han blundar men öppnar ögonen direkt.
"Kan du vara kvar tills jag somnat?"
Frågar han nervöst. Jag ler mot honom och nickar.

"Ja jag kan stanna här tills du somnat."
Säger jag och lägger mig ner i min säng. Det tar inte långt tid innan jag hör Dantes andetag bli tunga och han ligger och sover. Jag stannar kvar en stund till efter och kollar på honom. Sen avslutar jag vårt samtal.

Jag drar mina händer över ansiktet och gnuggar mig i ögonen. Jag ville veta vad som gjorde att Dante fick en panikattack igen. Men de kan jag inte fråga.

Jag går ut ur mitt rum och ner till köket. Jag tar fram ett vattenglas och fyller de med vatten. Jag känner en hand på min axel och hoppar till. Jag vänder mig om snabbt och ser Linus stå med trötta ögon och titta på mig.

"Skit Linus du skrämde livet ur mig."
Säger jag och andas djupt.

"Sorry hörde bara dig snacka med någon. De lät som personen grät."

"Nej jag kollade på youtube bara."
Ljuger jag. Han kollar bara på mig innan han tar tag i ett glas själv och fyller de med vatten innan han går upp för trappen igen. Jag slappnar av igen och kollar ut på den mörka trädgården vi har. Hur ska jag ens kunna släppa Dante?