𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘢̈𝘳 𝘪 𝘮𝘪𝘯𝘢 𝘵𝘢𝘯𝘬𝘢𝘳

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗡𝗮̈𝗿 𝗱𝘂 𝗳𝗼̈𝗿𝘀𝘃𝗮𝗻𝗻, så försvann jag också. Egentligen så ville jag inte att du skulle försvinna. Men du ville och då fick jag gå med på de. De jobbigaste med att du försvann var att hela min värld krossades. Allt krossades. Även min glasögon. De glasögonen du hade valt ut.

Jag vet inte ens om jag saknar dig. Jag vet inte ens om jag vill ha tillbaka dig om du kommer tillbaka. De ända jag vet är att just i denna stund hatar jag dig. Även fast jag älskar dig. Så hatar jag dig. Jag hatar dig så jag vill skrika.

Allt jag ville var att leva med dig. Jag trodde du också ville de. Du tog första steget. Du tog allt först. Jag älskar dig, de största. Du tog allt först. Och även att sluta älska mig, tog du först. För du valde att sluta älska mig. Eller är de något man väljer? De känns som du valde de.
För du, du gjorde slut.

En resa. En resa var allt som behövdes.

Du kastade två år bara för en liten resa. Du kastade sex års vänskap. Du kastade bort mig. För en resa. Och jag kommer aldrig förlåta dig för det. Aldrig. Tror jag iallafall.

"Hallå!"

Jag kastar mig upp ur sängen. Vem fan kastar en sten på mitt fönstren klockan fyra på natten. Jag smyger över golvet. Fram till mitt fönster och kollar ner. Jag himlar med ögonen när jag ser Hanna stå där nere.

"Hanna? Vad gör du här?"
Dum fråga. Hon vill att jag ska komma ut. Sista sommarlovs dagen.

Den dagen då alla från vårt gäng drar till parken och hänger. Inte något direkt kul. Ibland badar vi. Ibland spelar vi kubb. Men hela gänget är där. Och de är väl kul. Antar jag.

"Hoppa. Du ska med. Alla är i parken."
Jag suckar men kastar på mig en hoodie och hoppar ner. Mamma känner mig nu. Hon vet att jag hoppar från mitt fönster.
Även fast hon inte gillar de. Vet hon hur de är att vara tonåring. Hon har ändå två stycken. Dock en som är mer galen än jag. Även fast vi är samma person.

"Du Klara? Ska du inte satsa på Oliver? Han är dödskär i dig ju."
Hanna slänger sin högra arm runt mina axlar. Jag stannar upp och kollar menade på henne.

"Vad?"
Säger hon och slänger med armarna.

"Nej."

"Men skärp dig. De är två år sen nu. Släpp honom."

"Jag kan inte släppa honom."
Mumlar jag.

"Visst. Jag kan testa."

Två år. Två år har gått sen du åkte. Jag har långt hår nu. Egentligen har jag väl inte ändrats så mycket. Jag är gamla Klara, men utan glasögon.
Linser lever jag med nu för tiden. Annars är jag samma. Linus med. Han ändras aldrig. Samma gamla fuckboy.

༺༻

"Klara? Vet mamma att du är här?"
Jag slänger upp blicken och ser Linus stå framför mig. Tvillingbrorsan. Eller som han säger de, storebrorsan. Lever tydligen inte upp till de dock. Inte för att fem minuter är så mycket att leva upp till. Vi är ändå tvillingar.

"Nej? Som att hon vet att du är här."

"Nej men-"

"Exakt. Så gå tillbaka till tjejen som säkert vill ha dig. Men dra fan inte med henne hem. Jag vill inte höra. Sånt."

Linus skrattar till.
"Du är konstig lillsyrran."
Han rufsar till mitt hår. Jag slår till hans arm.

"Tvillingsyrra. Du är fem minuter äldre. Och de va bara för du valde att trycka dig ut först."
"Så käft bara."

Han pussar mig på pannan innan han springer iväg till sina äckliga hockey vänner. Om de är något jag hatar så är de hans äckliga hockey vänner. Som alla är så jävla på mig hela tiden.
Lukas, William, Tim och Oliver. Oliver är snäll.
Men dom andra. Fyfan va jag stör mig på dom.

Såklart är man tvungen att gå i samma klass som sin tvilling och hans vidriga kompisar. Eller ja. Egentligen bara William och Tim. Men de är ändå precis lika jobbigt.

Hanna bara valde att bli kär i min brorsa.
Bra val. En fuckboy. Vem väljer ens egentligen och bli kär i en hockey kille? Alla är bara fuckboys. Välj fotbollskillar, där hittade jag min största kärlek.

༺༻

"Tjo."
Jag vrider huvudet. Oliver sitter bredvid mig.

"Hej."
Säger jag och ler.

"Du sitter ensam du."

"Mm. Jag gör de jag."
Oliver tar sin ena hand och lägger en av mina blonda hårslingor bakom mitt öra.

"Du är fin. Väldigt fin. Hoppas du vet de."
Säger han och kollar mig djupt i ögonen.

"Tack du är fin du med."

Oliver kysser mig. Hans kyss är mjuk.
Snäll nästan.

Oliver är fin. Han bryr sig. Jag trodde faktiskt inte att hockeykillar brydde sig, inte mer än vad dom bryr sig om sin klubba och sin jävla mittbena. Men Oliver bryr sig. Han bryr sig om mig.

"Woho! Bror bara tar min lillsyrra sådär!"
Jag och Oliver drar ifrån varann och jag blänger surt på min vidriga tvillingbror.

"Jag är fortfarande bara fem minuter yngre!"