𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘴𝘵𝘢̊𝘳 𝘷𝘪𝘥 𝘮𝘪𝘵𝘵 𝘩𝘶𝘴

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗝𝗮𝗴 𝘁𝗿𝗼𝗿 alla människor har något man döljer. Något man inte vill att folk ska veta. Kanske till och med något som bara personen vet om.

Jag vet iallafall att om mina hemligheter skulle komma ut skulle jag bli helt förstörd. Jag skulle nog inte ens vilja leva.

Hemligheter ska vara hemliga. Och om en hemlighet är grov och kommer ut. Snälla låt den personen inte behöva leva med att den kommit ut. Håll de hemligt.

Och de finns bara en på hela jorden som vet om min största hemlighet, typ. Och om han berättar för någon och den kommer ut. Då kommer jag inte ens vilja titta på honom. Och då låter jag min bror och hans kompisar göra exakt vad dom vill med honom.

"Klara kom hit!"
Jag springer mot min tränare och ställer mig framför honom. Min tränare är ibland rätt obehaglig. De är något med honom som skrämmer mig lite. Han är ändå min friidrotts tränare, han kommer kolla på mig.

Och de är väl lite obehagligt. Jag är mest rädd när han vill att jag ska stanna kvar längre än alla andra i min grupp. Men då stannar alltid Bianca och Victor. De vet vad jag tycker om Bosse.

"Ja?"

"Jag tycker vi tar din tid nu."
Jag nickar långsamt och går mot startlinjen. Han ger mig klartecken och jag springer. Springer allt jag kan. De va som att allt jag känt inom mig kom ut genom att jag sprang.

"Skit bra Klara! Du fick nytt rekord."
Jag nickar långsamt innan jag sprang mot min väska och sprang ut från vallen.

Jag gled ner mot stenväggen och kastade av mig mina spikskor och satt på mig mina tofflor. Först tänkte jag att jag skulle ringa Linus. Men han var själv på träning så jag satt i mina hörlurar och börjar sakta gå mot bussen.

—
hanna<3
Jag 17:34
Kan jag ringa dig?

hanna<3 17:35
Ja visst.
—

Hanna vet än inte om att Dante är tillbaka. De känns konstigt. Men hon har inte vart i skolan och jag har inte direkt vågat eller velat prata om honom med henne.

Men just idag behöver jag min bästavän.
"Hanna?"

"Ja vad är de hjärtis?"

"Du kommer inte tro detta. Men han är tillbaka."
Jag viskar de sista. Som att jag inte vill att hon ska höra. Men direkt hör jag hur hon tappar andan på andra sidan.

"Klara? Du menar han?"
Frågar hon.

Jag börjar bita mig i min vänstra kind.
"Mm."

"Älskling är du hemma?"

"Nej jag åker med bussen nu."

"Jag kommer om trettio. Jag sover över. Älskar dig."

"Älskar dig."
Jag lägger undan mobilen och kollar ut ur fönstret. Jag kände hur min mage blev helt tom. Jag lägger huvudet på fönstret och börjar pilla med mina fingrar. De känns skönt att Hanna kommer vara med mig hela natten. Jag vill inte berätta allt jag känner för Linus.

Visst han bryr sig. Men han kommer ta allt så mycket större än vad de egentligen är.
Jag ser min busshållplats komma upp på busskärmen och trycker på stopp knappen. Jag hoppar av och börjar sakta gå upp till mitt hus.

Vem sitter på min trapp? Jag kollar riktigt noga och vill direkt vända om och vänta på Hanna någon annanstans. Varför behöver han vara där jag är när jag är själv? Jag går fram och ställer mig framför honom. Han kollar upp på mig och andas ut.

"Hej."
Säger han lugnt. Båda min armar blev fulla med gåshud.

"Dante vad är de du vill?"
Jag backar ett steg och släpper ner min väska på marken.

"Jag behöver prata med dig."

"Dante vad är de du inte förstår? Jag vill inte prata med dig. Och framför allt vill jag inte ha något med dig att göra."
Jag lägger mina armar i kors och rubbar mina händer upp och ner.

"Klara, snälla ja-"

"Nej Dante. Du kommer hitta någon annan. De sa du till mig för två år sen. Och nu har jag hittat någon ny. Så låt mig va."
Jag tar upp min väska från marken och går upp för trappen och låser upp dörren kollar på honom en sista gång. Han ser helt förstörd ut. Precis som jag gjorde för två år sen.

Jag springer upp från trappan och in i badrummet. Direkt hoppar jag in i duschen och tårarna flödar fram. Dom gick inte att stoppa. Jag krossade honom. Precis som han krossade mig.

༺༻

"Älskade klara."
Hanna kommer in i mitt rum och ser mig ligga och krama mina egna ben.
"De kommer bli bra. Jag lovar. Du kommer bli okej. Precis som förra gången."

"Men hur? Han är tillbaka."
Gråter jag fram. Jag känner mig hemsk. Jag har aldrig velat såra någon. Och nu har jag gjort de.

"Ja han är tillbaka. Men han behöver inte ha något med dig och göra. Visa honom de på festen i helgen. Visa honom att du klarar dig utan honom."
Jag nickar i hennes nacke och hon pussar mig i håret.

"Klara? Hanna? Vad har hänt?"
Jag tar upp mitt huvud och ser Linus stå och kolla på oss.
"Du gråter?"

"De är okej Linus. Allt känns bara konstigt nu när han är tillbaka."

"Fattar. Du vet att jag älskar dig va?"

Jag ler mot honom och torkar bort tårarna.
"Jag älskar dig med brorsan."

"Tvillingarna Appelqvist älskar varann!"
Jag vänder min blick till Hanna och skakar på huvudet.

"Käften."
Jag kollar på Linus som precis sa samma sak som jag och vi alla tre börjar skratta.
De blir kanske bra?