𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘢̈𝘳 𝘪𝘯𝘵𝘦 𝘪 𝘴𝘬𝘰𝘭𝘢𝘯

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗞𝗮̈𝗻𝗻𝘀 𝘀𝗼𝗺 𝗷𝗮𝗴 𝗱𝗼̈𝗿 när jag ska försöka släppa saker och lita på folk. jag har alltid haft svårt och släppa saker. Allt började med när pappa lämnade mamma för en annan kvinna. Och brydde sig inte mer om mig och Linus.

Jag kommer aldrig förstå varför han lämnade oss. De går liksom inte att förstå att man vill lämna sina egna barn. För någon annan.

Sen lämnade han mig. Och där kastades allt jag vågade lita på. Jag litar inte på någon. Jag gav hela min värld till honom. Han visste allt om mig. Men ändå så kastade han mig.

Och nu vågar jag inte ens lita på min egen mamma.

"Klara! Mamma säger att de är frukost."
Lilla fina älskade Alice.

"Jag kommer."
Säger jag och hoppar ur min säng och går fram till henne och plockar upp henne.

Jag sätter ner Alice på hennes stol och sätter mig ner efter. Frukost är inte min grej. Men mamma vill alltid att vi ska sitta en stund på morgonen och bara prata.

Men jag vet att de hon vill är att jag ska acceptera Markus och att han är en del av vårt liv nu. Jag har gjort de. Jag kan bara inte släppa pappa.

"Snälla klara kan du inte äta något?"
Mamma ler snett mot mig när hon inser att jag inte tagit något.

"Men jag är inte hungrig."

"Jag minns när du åt frukost varje dag
med dan-"

"Fortsätt inte."
Säger jag innan jag ställer mig upp och går upp.

Jag älskar min mamma. För man ska bara göra de. Men hon förstår verkligen inte vad man inte ska säga.

Jag drar mina händer över mitt ansikte och sätter mig ner vid mitt bord. Skolan börjar idag. De är inget speciellt med de. Vi går bara i skolan i en timme. Man får sitt schema och sen går man hem.

༺༻

Jag kommer in i skolan och som vilken annan dag stirrar alla på mig. De är något man måste leva med som hockey syrra.

Jag vet dock ibland inte om de ens är därför alla kollar på mig. För 𝗿𝘆𝗸𝘁𝗲𝗻 är ändå något alla måste leva med. Men jag har alltid varit en person som dragit mig ifrån alla. Jag vill inte ha uppmärksamhet på mig.

Jag vill hellre vara någon ingen lägger märke till.

"Klara!"
Jag hoppar till, kollar omkring mig och ser Hanna stå bredvid mitt skåp. Jag lägger huvudet på sne och tar tag i min dator och stänger skåpet och ger hela min uppmärksamhet till Hanna.

"Ja?"
Ler jag. Ibland tvingar jag fram ett leende. Jag har nog alltid varit den glada vännen i hela mitt liv. Och då är de svårt att sluta vara de. När man alltid varit de.

"Vad händer? Du har varit såhär jätte länge nu."
Hon lägger sin vänstra arm runt mina axlar och kollar snett på mig.
"Kan du sluta med att hoppa in i ditt huvud."

Jag älskar Hanna. De gör jag. Hon var där för mig när hela min värld rasade. Men hon kommer nog aldrig förstå hur de är att vara deprimerad och ha ångest.

"Nej jag vet inte. Jag är trött. Alice väcker mig och är jätte jobbig. Sorry."
Jag känner hur de sticker till i bröstet. Jag förstår inte hur jag alltid kan hålla allt inne.

"Ja ja. Men vi kanske borde dra."
Säger hon och pekar mot huset vi ska till.
Jag nickar och följer efter henne.

Jag ser 𝒉𝒂𝒏𝒔 kompisar sitta och snacka i soffan utanför vårt klassrum. Ända sen dagen 𝒉𝒂𝒏 åkte har jag önskat att 𝒉𝒂𝒏 ska sitta där med dom och skratta. Men aldrig blir min önskan uppfylld.
För 𝒉𝒂𝒏 sitter aldrig där. 𝑯𝒂𝒏 är borta.

༺༻

"KLARA!"
Varför ska alla skrika? Kan inte man peta eller på något annat sätt få min uppmärksamhet?

Jag ser Oliver komma mot mig. Linus ville inte skjutsa mig hem idag. Han ska väl hem med någon tjej. Som vanligt.

"Hej."
Ler jag mot honom. Han ler tillbaka och sätter sig bredvid mig.

"Ska du med bussen?"
Frågar han. Förlåt men vad är de för fråga? Nej jag bara sitter här.

"Ja. Linus skulle väl hem till någon tjej."
Säger jag och rycker på axlarna.
De blir tyst en stund. En stel tystnad. Vad gör man i en sån situation? Man vill ju dö, på plats.

Bussen kommer och jag ställer mig upp. Kollar bak på Oliver innan jag pussar honom på kinden och går på. Jag ser hur han ler när bussen åker förbi honom. Han är söt.

༺༻

"Klara? Är du okej?"
Jag kollar upp från min mobil och ser min tvillingbror stå i dörröppningen.

"Vad menar du?"

"Nej men jag bara undrar? Vi delar typ hjärna."

"Vi delar inte hjärna. Du är för korkad för att vara på min nivå."
Flinar jag.

"Käft. Kan du svara? Jag känner mig nedstämd när du är de. Så snälla säg."

"Men de är lugnt. Jag är bara trött."
Jag trycker fram ett leende till honom. Och han nickar och stänger dörren efter sig.

Min bror är snäll. Iallafall ibland. Han kan iallafall vara snäll. Han är ändå min tvilling.