𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘢̈𝘳 𝘣𝘰𝘳𝘵𝘢

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗡𝗮̈𝗿 𝗗𝗮𝗻𝘁𝗲 𝗳𝗼̈𝗿𝘀𝘃𝗮𝗻𝗻 eller han försvann ju inte.
Han flyttade. Jag minns den dagen. Jag minns hur jag kände. Jag kände mig tom. De va som att alla organ i mig hade försvunnit. Att de bara var jag som stod där, men ändå inte.

De värsta var att jag kände så i flera månader. Jag kunde inte tänka, jag letade efter han vid varje hörn vi hade vart på. Jag skrev till honom varje dag. Men aldrig något svar. De va de som krossades mest. Att jag aldrig fick svar.

"Linus? Ska vi dra?"
Frågar jag och öppnar hans dörr till hans rum. Han står och drar över hans gråa hoodie över hans vita t-shirt. Han vänder sig om och tar tag i sin dator som ligger på hans säng.

"Ja. Kom då loser."
Jag himlar med ögonen och slår till han löst på armen och springer ner för trappen. Jag gömmer mig bakom mamma och hon skrattar tyst åt oss.

"Ni måste dra nu. Sluta bråka."
Skrattar mamma och puttar mig ut mot hallen. Jag fnissar och sätter på mig mina skor.
Linus puttar till mig och jag fnissar tyst innan jag följer med han ut till moppebilen.

Jag har faktiskt gått till skolan varje dag i två veckor nu. Och de börjar kännas som att jag har kommit tillbaka till mig själv. Det värsta är att efter när Dante ringde mig för fem dagar sen, har jag inte sett honom. Jag har inte vågat gå fram och fråga Noel. Men de skrämmer mig att jag inte sett Dante på fem dagar nu. Visst han kan vara sjuk. Men ändå. Fem dagar. Jag blir orolig, även fast jag kanske inte skulle.

De ända som jag inte kan släppa, är att folk varje dag sätter upp lappar på mitt skåp. Typ som uppmärksamhet kåt, drogäckel, hora men jag har Linus som min bodyguard, och de är skönt.

༺༻

"Du Klara? Hänger du med till parken i helgen?"
Jag kollar upp från min tallrik och tittar på alla. De va Saga som frågade. De har försökt fått med mig och hänga med gänget. Men jag säger alltid nej. De är nog en av grejerna som jag inte hittat tillbaka till.

"Vet inte."
Svarar jag och tar upp min mobil och lägger mitt huvud mot Linus axel. Jag kollar upp på alla och de tittar på mig oroligt.
"Asså ni behöver inte vara oroliga. Jag mår bra."
Säger jag och går tillbaka till att kolla på min mobil.

Alla oroar sig för mig. Visst jag fattar de. Men ändå jag skulle aldrig göra något sånt igen. Jag vill inte att min familj ska behöva gå igenom genom de igen. Men jag fattar varför de oroar sig för mig. Av alla de lappar och de som folk skriker efter mig, så fattar jag att de oroar sig. Men de är jobbigt.
Linus är mest jobbig. Han låter mig knappt vara på min mobil utan att han är i närheten. Jag får inte stänga min sovrumsdörr av mamma och Linus. Jag blir glad att de bryr sig, men ibland vill man faktiskt ha privatliv.

Jag tar tag i min tallrik och ställer mig upp. Allas huvuden vrider sig till mig. Linus och Vilma ställer sig upp men jag trycker ner Linus på hans stol igen och kollar på Vilma och hon sätter sig ner direkt.

"Vart ska du?"
Frågar Linus mig. Jag kollar ner på honom och lägger mitt hår bakom mina axlar.

"Jag vill vara själv lite. Är de lugnt?"
Frågar jag och lägger ner min mobil i min framficka på mina svarta kostymbyxor.
Linus kollar på Vilma och Saga och de nickar åt honom, men jag ser att han inte är helt okej med de.

"Okej. Men skriv vart du är, okej?"
Jag nickar och går iväg från dom. Jag ser Noel och Ludwig stå i kön till maten och går fram till dom. Jag petar på Noels rygg och han vänder sig om och ler när han ser mig.

"Tjo."
Säger han och kramar mig.

"Hej. Kan jag fråga en fråga?"

Han nickar och låter mig fortsätta.
"Vart är Dante? Jag har inte sett honom på jätte länge."
Noel kollar på Ludwig som rycker på axlarna och Noel vänder sig mot mig igen.

"Han stack för fyra dagar sen. Han sa typ att han skulle komma tillbaka om en vecka. Men ingen vet vart han är."

"Okej tack."
Säger jag och vänder mig om och går iväg från dom. Jag sätter mig ner i en av sofforna och lägger mig ner och tittar in i väggen.
Dante drog igen?