𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘢̈𝘳 𝘩𝘦𝘮𝘴𝘬

Kʟᴀʀᴀ♐︎

"Vad är de du vill? Ärligt?"
Skriker Dante på mig när jag går efter honom till hans skåp. Jag känner mig som honom, som han var när jag inte ville snacka med honom.

"Vad har jag gjort? Jag gjorde slut med Oliver. Vad mer vill du att jag ska göra?"
Skriker jag och tar tag i hans arm och vänder honom mot mig. Han slår till min hand och jag drar bort den direkt. De svider. Han slog hårt.

"Låta mig va."
Säger han innan han vänder sig om och går iväg. Jag står där själv i korridoren och väntar på att någon ska komma och rädda mig.

Jag fattar inte vad jag gjort. Ingen vill berätta. Inte Axel, inte Noel. Jag frågade till och med Ludwig men inte ens han vill berätta. De känns som jag förlorat honom igen.
"Klara!"
Jag känner två armar som viras runt mig och drar med mig bort från alla människor.

Jag ser suddigt, inget syns ordentligt.
"Klara. Vad händer?"
Jag gnuggar mig i ögonen och ser Vilma, tjejen jag känt sen dagis men inte snackat med sen åttan.

"Vad. Va. Vänta."
Vilma tar tag i mina händer och drar in mig i hennes famn.

"Ta de lugnt. Andas okej. Jag finns här."
Säger hon och stryker mig över huvudet. Vi sitter så en lång stund, innan hon tar upp mitt huvud och kollar på mig.
"Vad hände?"

"Jag vet inte. Han stack. Och mitt hjärta brast."
Säger jag och lägger huvudet mot hennes bröst igen. Hon kramar om mig innan hon tar upp min telefon och ringer någon.

༺༻

"Klara behöver du något?"
Linus kommer in i mitt rum och sätter sig bredvid mig i sängen. Jag skakar på huvudet och trycker ner huvudet längre ner i kudden.
"Mamma kommer hem snart. Då kommer du vara tvungen att snacka."

Jag suckar djupt och vänder mig om och kollar på honom. Han nickar långsamt och ställer sig upp och går ut ur mitt rum. Jag tar tag i min mobil och ser alla notiser som kommit upp de senaste fyra timmarna. 𝙫𝙖𝙧𝙢𝙙𝙤𝙜𝙮𝙢𝙣𝙖𝙨𝙞𝙪𝙢.𝙚𝙭𝙥𝙤𝙨𝙚. Om jag sa att mitt hjärta hoppade över tolv slag, så menar jag de. Expose konton handlar bara om en sak. Och de är att trycka ner en annan människa så du inte ens vågar gå ut utanför dörren. Ibland funkar de inte ens och flytta, för alla konton blir så stora så folk man inte ens känner får reda på allt.

Hanna skrev att jag var vidrig. Visst alla andra stod upp för mig, men jag trodde Hanna var min bästavän. Men allt var väl bara fake. Hon var kanske lika fake som Sandra och Lovisa. Hon ville bara få status och sen ville hon inte ha mig längre. Jag fattar inte. Vad är de jag gör för fel? Ingen stannar. Jag kan inte ha någon kvar. Allt känns meningslöst nu. Jag känner tårarna rinna ner för kinderna. Jag blev krossad för tredje gången. Men inte bara av Dante denna gång. Utan min bästavän, Hanna Andersson.

༺༻

"Klara älskling?"
Jag sätter mig upp när jag ser mamma komma in i mitt rum med middagen. Hon sätter ner brickan på mitt nattduksbord och sätter sig ner i min säng.
"Hur är de hjärtat?"

"Vet inte. Allt känns meningslöst igen."
Mamma var där för mig när Dante lämnade. Precis som Hanna. Men mamma vara de dag ut och dag in. De första två veckorna sov hon bredvid mig i min säng. Hon var så orolig för mig. Nu är hon antagligen de igen. Hon kommer bli lika överbeskyddande som hon blev då. Jag hatar att jag måste vara såhär. Mamma får aldrig en lugn stund och allt pågrund av mig.

"Jag förstår de gumman. Men de va så du kände förra gången, och du kom upp på benen igen. Och jag lovar att du kommer göra de igen. Jag kommer alltid finnas här för dig. Linus också och Markus och Alice. Och många fler."
Säger hon och pussar mig på pannan.
"Men först måste du äta. Så kommer du må lite bättre gumman. Jag är där nere. Ring eller skrik om du behöver mig."

Jag nickar och tar tag i brickan och äter en pannkaka. Jag kollar min mobil varenda sekund. Jag för en ny notis från instagram varenda sekund. Och de är en ny följare varenda gång eller ett dm. Jag vill sjunka genom jorden. Jag kommer aldrig kunna gå i skolan normalt igen. Aldrig. De spelar ingen roll att jag har Linus som bror. Inget kommer spela roll, de spelar liksom inte ens roll att jag och Oliver är vänner.
Alla vill bara ha något att snacka om. Och de blev jag.

—
Dante Lindhe 19:36
Vidrig. Vill inte prata med dig igen.
—

Jag känner tårarna rinna och jag skriker. Linus och mamma kommer springandes in i mitt rum. Linus tar tag i min mobil och mamma drar in mig i sin famn.
"Han ska dö imorgon."
Hör jag Linus säga innan han pussar mig på pannan och går ut ur mitt rum. Mamma lägger sig ner med mig och jag tror jag somnade. Men jag vet inte. För allt jag kunde tänka på var Dante. Och Linus.