𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘰𝘤𝘩 𝘮𝘪𝘯𝘯𝘦𝘯𝘢

"Men vi skulle ju på dejt."

"Tyst. Vi kan ha dejt här. Allt jag behöver är dig och de räcker."
Jag stryker min hand över hans kind och ler.

"Du är för fin."

༺༻

Han tog hand om mig hela den dagen. Vi var inte ens pojkvän flickvän, men han ville ändå vara med mig. Han brydde sig inte om hur jag såg ut. Han ville bara ha mig.

༺༻

"Klara någon är här nere!"
Hör jag mamma skrika från nedervåningen och jag kastar på mig en av Dantes hoodies och går ner i mina fula pyjamas shorts. När jag kommer ner ser jag Dante stå i hallen. Jag ler och springer fram till honom, men han puttar bort mig.

Jag kollar fundersamt på honom och han ler mot mig. Han tar fram något bakom hans rygg och de står "vill du bli min flickvän?"

Jag känner tårarna komma ner från kinderna och ler stort. Kastar mig i hans famn och kysser han länge.
"Jag vill alltid bli din flickvän."
Han böjer sig ner och kysser mig igen.

༺༻

Vi blev tillsammans 𝟔/𝟗-𝟐𝟎𝟏𝟔. De va dagen jag kände hur hela jag blev hel. Jag blev halv utan Dante. Dante var min andra halva. Och nu var han min. Min pojkvän.

༺༻

"Jag älskar dig."
Jag sätter mig upp direkt ur Dantes soffa när jag hör vad han säger. Visst vi har känt varann typ hela våra liv och sagt jag älskar dig till varann. Men nu är vi tillsammans.

"Du älskar mig?"
Stammar jag fram.

Dante tar tag i mitt ansikte och kysser mig mjukt.
"Klara Appelqvist. Jag älskar dig."

"Dante Lindhe. Jag älskar dig."
Ler jag mot honom.

༺༻

De va ett stort steg i vårt förhållande. De va faktiskt nästan ingen som trodde på oss när vi berättade att vi hade blivit tillsammans. Mamma sa att vi inte skulle hålla, att vi skulle fatta efter nån månad att vi bara vill vara vänner. Sen sa han jag älskar dig efter tre månaders förhållande. De kändes så bra.

༺༻

"Klara? Vill du träffa mina vänner?"
Jag kollar upp på honom från min mobil och lägger huvudet i handen.

"Visst. När?"

"Imorgon?"

"Absolut. Om de gör dig glad."
Jag lägger mig ner i hans knä och tar upp min mobil igen.

༺༻

De va inget speciellt när jag träffade hans vänner. Jag visste bara att han ville visa mig för han var stolt över mig. Hela kvällen hos Noel höll han om mig eller höll i min hand. Jag kände mig trygg, Dante ville inte släppa mig.

༺༻

"Klara? Jag har fått ett meddelande."
Jag kollar upp från min skrivbok och kollar nyfiket på honom.

"Vadå?"
Frågar jag.

"Jag har fått möjligheten och åka till Florida i ett år."

Jag kollar storögt på honom.
"Ska du åka?"
Viskar jag fram. Han vänder bort blicken från mig.
"Du kommer åka. Ellerhur?"

"Förlåt."
Jag ställer mig upp och tar med mina böcker och springer ut från han lägenhet. Han kommer lämna mig.

༺༻

Jag minns dagen än idag när Dante skulle åka. Han kom till mitt hus och ville prata. Hela konversationen är som fast klistrad i mitt huvud. Han valde resan före mig. Hans bästavän och flickvän.

Nu när han är tillbaka. Och jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns rätt med Oliver. Men de är ändå Dante. Min bästavän sen jag var fyra år. Min första pojkvän. Min hela värld och trygghet.