Moster Paz är en påminnelse om att det fortfarande finns vuxna som kan ta hand om oss.
Hårt och länge kramas vi. Hennes kolsvarta, lite sträva hår kittlar min hals. Hon doftar hallon. Som alltid.
Senaste gången vi sågs var i somras.
Inte kunde vi ana att vårt nästa möte skulle se ut såhär.
På kvällen, när moster Ana stängt om sig i gästrummet, tassar Erik in i mitt rum. Han ser på mig en lång stund.
"Kom hit", säger jag och drar undan täcket lite grann.
Han kryper villigt ner bredvid mig och lägger huvudet mot mitt bröst.
Mörkret som omger oss är fyllt av tung saknad. Vi har i alla fall varandra, tänker jag och stryker honom över det yviga håret.
"Julietha?"
"Ja?"
"Jag vill inte flytta till Göteborg."
"Vem har sagt att vi ska göra det?"
"Jag vet inte... jag tänkte bara att vi kanske måste bo hos Paz. Även om du är gammal är du inte myndig. Kan vi bo kvar här fastän du bara är sjutton?"
"Lyssna på mig, Erik. Vi flyttar ingenstans om inte du vill det. Paz bidrar säkert med pengar om vi bor kvar här. Det ordnar sig."
"Du och Fred då?"
"Vadå?"
"Ska du flytta ihop med honom sen?"
"Jag flyttar ingenstans utan dig så länge du är omyndig. Det vet du. Och jag kommer fortfarande att känna storasysterplikten när du är över trettio."
"Jag är så glad att just du är min syster."
Orden går rakt in i mitt hjärta, värmer min kropp inifrån och ut. Att bara några ord kan få mig att känna att saker och ting kanske faktiskt kan ordna sig.
"Och jag är glad att just du är min bror." Min röst skär sig. Tårarna rinner över och jag kramar om Erik. "Jag älskar dig."
Den natten gråter vi tillsammans.
Sjukhuset
De Wowyita
Broräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kans... Mai multe