Jag var ensam hemma. Mamma jobbade kväll och pappa var som vanligt bortrest. Jag låg i min säng. Tänkte på livet. Utanför vimlade snöflingor ner från himlen. Det var vackert. Mamma hade flera gånger berättat för mig att jag var väldigt speciell när jag var liten, speciell på ett bra sätt. Hon hade tyckt att jag strålade som himlen. Att mina ögon var som en sommardag, blåa som havets vågor. Därifrån hade jag fått mitt namn, Sky. Jag hade alltid hållit mig för mig själv när jag var liten. Jag gillade inte att leka de lekar som de andra barnen brukade leka. På dagis, medans de andra barnen var ute och lekte i sandlådan satt jag inne och ritade. Mamma hade även berättat att jag målade väldigt speciella teckningar. Ofta målade jag himlen. Jag hade frågat mamma många gånger varför jag ofta målade himlen. Men hon visste inte heller. Nu var jag 18 och dagis kändes som en evighet sen. Jag tänkte inte ofta på det längre. Jag var mer framåtriktad nu för tiden. Jag skulle snart ta körkort, skaffa jobb och kanske till och med hitta en kille som skulle platsa i mitt liv. Jag var inte så intresserad av det. Jag var nöjd som det var, ja i alla fall nästan. Min bästa vän Linn var bland det bästa jag hade. Vi hade varit bästa vänner sedan trean, då jag började släppa in andra människor än bara mig själv i mitt liv. Linn hade varit en av de första. Jag hade inte alltid mått bra, och jag gjorde inte heller. Jag hade ofta utsatt mig själv för hemska händelser. Till exempel hade jag skurit mig själv på handleden. Med flit. Jag hade sagt att jag skulle hoppa, framför tåg. Men Linn hade övertygat mig om att sånt löste ingenting. Jag ville inte lyssna men hade till slut gjort det. Men tanken fanns alltid kvar i bakhuvudet.
Plötsligt hör jag min mobil plinga till. Jag vänder trött på huvudet och tittar på nattduksbordet. Telefon ligger där. Trött sträcker jag ut handen. Jag tittar på meddelandet. Det är från Linn hon skriver:
"Hej, går det bra att jag kommer över till dig en stund?"
Jag svarar:
"Ja, visst jag ligger ändå bara i sängen!"
Det dröjer en liten stund innan jag får ett meddelande tillbaka:
"Bra, jag har en sak att berätta.."
Jag struntar i att svara eftersom jag vet att Linn snart kommer. Det går några minuter innan det plötsligt knackar på dörren. Jag sätter mig trött upp och ropar:
"Kom in!"
Jag hör dörren öppnas. Personen tar av sig skorna och kommer sakta upp för trappan. Det är Linn:
"Hej.." Säger hon och hennes leende finns inte där, det leendet som alltid får mig att känna mig lugn och trygg. Linn ser ledsen ut.
"Hej!" Säger jag glatt
"Mm..." Säger hon och suckar
"Hur är det?" Frågar jag och följer Linn med blicken när hon sätter sig i min skrivbordsstol.
"Inge vidare.." Stönar Linn.
"Vad är det som har hänt?" Säger jag och ler.
"Varför ser du så glad ut? Jag ska ju flytta!" Säger Linn och jag ser att hennes ögon blir gråt röda.
"Men Linn, vi kommer ju ändå ses!" Säger jag tröstande.
"Nej! Jag ska flytta ifrån Sverige! Jag ska flytta till USA! Till Los Angeles!" Säger Linn och tårarna börjar rinna ner för hennes kinder.
Jag stelnar till på sängen. Skulle Linn verkligen flytta? Det enda jag får ur mig är:
"Va?"
"J-ja.." Stammar Linn fram mellan snyftningarna.
"När, ska du flytta?" Frågar jag och sväljer för att själv inte börja gråta.
"Vi har packat alla saker.. Planet till USA går imorgon bitti.." Svarar Linn och torkar bort tårarna med underarmen.
"Varför har du inte berättat innan?" Säger jag och försöker låta arg på rösten men jag låter mer ledsen.
"Jag har inte kunnat... Det har varit jätte jobbigt..." Säger Linn och gråter ännu mer.
"Jag kommer sakna dig.." Är det enda jag får fram.
"Jag kommer sakna dig med..." Säger Linn och jag går fram till Linn och ger henne en stor kram. Linn kramar tillbaks.
"Du följer väl med till flygplatsen imorgon och säger hej då...?" Frågar Linn och tittar in i mina ögon med sina gröna ögon.
"Ja, det är klart jag gör!" Säger jag och snyftar.
"Bra" Säger Linn och torkar bort ännu en tår med tröjärmen.
Vi släpper varandra och Linn börjar gå mot dörren.
"Vi ses imorgon, klockan 8.00 på flygplatsen.." Säger Linn och lämnar rummet.
Jag hör henne gå ner för trappan. Hon tar på sig skorna och öppnar dörren och går ut ur huset. Hon stänger dörren och så är hon borta. Jag känner tårarna tränga på i ögonvrån. Till slut klarar jag inte att hålla inne dom längre. Jag låter tårarna sakta rinna ner för mina kinder. Varför ska just detta hända när allt annat är så bra? Linn får inte flytta! Jag skulle bli helt ensam och inte ha någon att hänga med! Och tänk på Linn? Hon skulle flytta till Los Angeles och börja ett helt nytt liv? Allt känns bara så svårt! Jag lägger ansiktet i händerna och bara gråter ut. Det känns bra. Även om det inte löser något. Plötsligt hör jag dörren öppnas igen. Jag har mammas röst och det låter som hon pratar i telefon.
"Nej, hon kommer aldrig gå med på det!" Hör jag mamma säga.
"Ja, okej! Jag ska prata med henne.." Säger mamma till personen i telefonen.
Jag hör henne ropa nerifrån hallen:
"Hej, Sky! Jag är hemma nu!!"
"Okej.." Svarar jag med lite darrig röst.
Mamma kommer upp för trappan och öppnar dörren till mitt rum. Hon kommer in och sätter sig på sängkanten.
"Sky... Vi behöver prata om en sak..." Säger hon och försöker möta min blick. Jag undviker den men nickar ändå mot henne.
"Det är så här... Pappa ringde nyss och sa att han inte kan komma hem... Du vet att pappa ofta är bortrest och så, och nu kan han inte komma hem. Han vill så gärna träffa dig Sky. Så umm... Han vill att du kommer och hälsar på honom i England." Säger mamma och jag kan se att hon döljer något mer.
"Mamma? Vad är det? Jag kan se att du döljer något för mig?" Svarar jag och ser ganska besviket på mamma.
"Jo... Ehh..." Svarar mamma som om hon inte vet hur hon ska förklara det.
"Mamma, det är lika bra att jag får reda på det nu på rätt sätt än att jag får veta det sen på fel sätt!" Säger jag och ser bedjande på mamma.
"Ja, du har rätt Sky... Du vet ju att pappa inte varit hemma på ett halvår. Det beror inte på att han varit bortrest, han har bosatt sig i England. Jag och pappa har valt att gå skilda vägar.." Säger mamma och undviker min blick.
"Mamma? Varför har du inte sagt något?!" Säger jag och känner ilskan sprida sig i kroppen.
"Det har varit lika svårt för mig som det varit för Linn att berätta för dig att hon ska flytta" Säger mamma
"H-har du v-vetat om d-det hela t-tiden...?" Säger jag och känner en stor besvikelse lägga sig över mig.
Mamma blir tyst och vågar inte säga något.
"Vet du vad?! Jag vill åka till pappa?! Du bara ljuger för mig?! Hela tiden?! Jag hatar dig!" Skriker jag och springer ut ur mitt rum. Gråtandes.
"Sky!" Ropar mamma men jag vänder mig inte om.
Jag springer ner för trappan, ut i hallen och tar på mig mina skor. Jag slänger fort på mig min beigea kappa. Jag struntar i att knäppa den. Jag sliter upp dörren och struntar i att stänga dörren efter mig. Mina fötter springer så fort dom kan bära mig. Jag springer till Linns hus. Tårarna blir nästan som is när dom rullar ner för kinderna. Det är en kall kväll. Klockan är 22.00. Jag kommer fram till Linns hus och knackar på. Linn öppnar och utbrister:
"Men gud, Sky?! Vad är det som har hänt?!" Linn ser helt förskräckt ut. Hon släpper in mig i huset och jag hänger av mig jackan samtidigt som tårarna rullar ner från mina kinder.
"Mamma och pappa är inte hemma" Säger Linn och jag nickar. "Vill du ha lite varm choklad?" Frågar hon sen "Så kan vi sätta oss ner i soffan så kan du berätta vad som hänt?" Säger hon och ger mig en medlidande blick.
Jag nickar.
Linn går ut i köket och gör i ordning lite varm choklad. Så länge sätter jag mig i soffan. Jag tittar på alla familjefoton som hänger på väggen framför mig. Många bilder är på Linn när hon gick i lågstadiet. På ett foto ler hon och man kan se gluggarna där hennes framtänder skulle suttit då. Jag snyftar lite. Jag tittar runt i rummet. Det är så tomt. En massa flyttkartonger står på golvet och soffan och fotona är det enda som står framme. Linn kommer ut med den varma chokladen och ger mig en kopp. Det luktar gott men mina tankar återvänder hela tiden till det faktum att mamma faktiskt ljög för mig. Det får mig att känna mig så ledsen och blåst på något sätt.
"Nå, vad hände?" Säger Linn och himlar med ögonen mot mig.
"Mamma har ljugit för mig hela tiden!" Är det enda jag får ur mig.
"Va?" Säger Linn som om hon inte förstår någonting.
"Pappa har aldrig varit bortrest han bor inte i Sverige med mig och mamma lägre! Dom har varit skilda sedan ett halvår tillbaka! Hon berättade ingenting! Mamma visste även om det där med flytten som du och din familj ska göra! Hon berättade ingenting! Jag tänker flytta till pappa!" Säger jag och min röst skär sig på den sista meningen. Jag lägger ansiktet i händerna och bara gråter. Tårarna strömmar ner för kinderna.
"Oj..." Säger Linn. Jag tittar på Linn och ser att hon har jag-är-helt-oskyldig-minen.
"Linn? Vad är det?" Lyckas jag snyfta fram.
"Det är ingenting! Varför skulle det vara det?" Frågar Linn och håller kvar minen utan att möta min ledsna blick.
"Linn? Jag kan se att det är något! Vad är det?" Säger jag och snyftar lite.
"Jo... Emm... Jag visste redan allt det här" Säger Linn och ser skyldigt upp i taket.
"Va?!" Säger jag och känner ilskan i kroppen igen.
"Ja... Alltså... Jag visste redan allt!" Säger Linn och ser nästan skrajsen ut. "Förlåt" Säger hon sedan.
"Du var den enda jag litade på?! Du var min bästa vän?! Och så går du bakom ryggen på mig sådär?! Sedan tror du att jag kan förlåta dig som om ingenting har hänt?! Fel!! Det är över nu Linn! Vi är inte bästa vänner längre!!" Säger jag och tårarna börjar rinna som floder igen. Jag rusar ut i hallen och tar på mig skorna. Jag slänger min kappa över axeln och springer ut i det kalla Januari vädret. Snön ligger tät på backen. Jag hör Linn ropa efter mig men jag bara springer.
"Sky vänta!! Vi kan inte skiljas åt såhär!! Jag ska ju till USA! Vi kommer aldrig mer träffas igen! Jag kan förklara snälla Sky?"
Hennes röst blir svagare ju längre bort jag kommer. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara bort från allt! Bort från mamma och hennes lögner, bort från Linn och hennes lögner jag vill bort från mitt liv!
Jag springer tills jag kommer till slutet av kvarteret och väl där rusar jag upp i skogen. Mina ben känns tunga och min kropp säger "Stopp!" men min hjärna säger "Fortsätt Sky!" jag lyssnar på hjärnan och fortsätter. Jag kommer till slut fram till en stor ek mitt i skogen där jag sätter mig ner och gråter. Det är knäpptyst. Det enda som hörs är mina svaga snyftningar. Min hand skakar men jag lyckas fiska upp min mobil ur byxfickan. 42 nya samtal och 54 nya meddelanden. Från mamma. "Hon förtjänar inte ett svar!" Säger jag tyst för mig själv och märker hur arg jag faktiskt är. Jag går in på kontakterna och letar upp pappa. Vågar jag ringa? Jag måste ju ringa! Jag kan inte stanna här! Utan att tänka mig för ringer jag. Sekunderna känns som minuter. Till slut hörs en röst i andra sidan luren:
"Hej, det är Logan!" (Skys pappas namn)
Jag får knappt ut ett ord, det är verkligen pappa!
"Hallå?" Säger pappa.
Jag tar mod till mig och säger:
"Hej"
"Hej, vem är det jag talar med?" Frågar pappa.
"Det är Sky" Svarar jag.
"Sky?" Säger pappa undrande.
"Ja, din dotter sky? Kommer du inte ihåg mig?" Säger jag och känner att jag börjar tappa hopp.
"Jo, det är klart att jag gör! Men det är så svårt att förstå! Är det verkligen du min ängel?" Frågar pappa.
"Ja, det är jag!" Säger jag och ler och känner att det stramar i kinderna av tårarna som nästan frusit fast.
"Hur mår du? Det var så länge sedan! Jag saknar dig såå mycket!" Säger pappa och det låter nästan som han gråter.
"Det är la okej, själv då? Jag saknar dig också!" Säger jag.
"Jo det är bra här i England!" Säger pappa.
"Okej, låter bra" Säger jag
Det blir tyst en liten stund innan jag frågar:
"Pappa? Är det okej om jag kommer och bor hos dig?"
"Ja, självklart! Har mamma pratat med dig om det?" Säger pappa.
"Ja, det har hon..." Säger jag och tänker tillbaka.
"Ja, när hade du tänkt dig att komma?" Frågar pappa
"Umm... Jag vet inte riktigt" Säger jag fundersamt.
"Okej, men du har pengar att ta dig hit för va? Och mamma har sagt att det är okej innan va?" Säger pappa och låter lite undrande på rösten.
"Ja, jag har pengar. Och ja mamma tycker det är okej!" Ljuger jag. Jag har pengar men jag ljuger om att mamma sagt att det är okej.
"Va bra!" Säger pappa och jag kan höra hur han skiner upp.
"Ja. Jag ska kolla när nästa flyg till England går. Jag ska packa och så, men jag försöker komma så fort jag kan" Säger jag
"Ja, det låter bra! Vi kan väl höras när du tagit dig till flygplatsen?" Säger pappa och låter glad.
"Ja, det kan vi göra!" Säger jag och smittas lite av hans lycklighet.
"Bra, då hörs vi sen! Hej då!" Säger pappa
"Hej då" Säger jag och lägger på.
Jag sitter kvar en liten stund vid roten av den stora eken innan jag till slut reser mig upp. Det är iskallt. Jag sveper kappan om mig och börjar sakta gå ut ur skogen. Jag går och går. jag huttrar och mina händer skakar av kylan och sveper den tunna kappan ännu tätare kring mig. Det dröjer cirka 10 minuter innan jag äntligen kommer hem. Det är svart i huset men dörren står öppen så jag smyger tyst in. Jag tar tyst av mig skorna och hänger upp kappan på en av krokarna. Sedan smyger jag tyst igenom vardagsrummet. Det är tomt och tyst där inne. Jag smyger upp så tyst jag kan för trappan. Jag går in i mitt rum och tar försiktigt ner resväskan från toppen av min garderob. Det är svårt när jag samtidigt måste vara tyst som en mus. Jag får till slut den. Jag drar tyst upp dragkedjan och börjar lägga i mina kläder. Troligtvis skulle jag inte återvända. Jag ville inte återvända även om jag inte lämnat mamma än. Till slut hade jag tömt hela garderoben på kläder. Jag hade inte så mycket kläder och resväskan var väldigt stor så jag fick plats med mycket i den. Jag tittar mig omkring en sista gång i rummet ifall jag har glömt något men det verkar jag inte ha gjort. Jag går fram till skrivbordet och river av en liten bit av ett papper som jag skriver
Hej då! /Sky
på och som jag tar med mig in till mammas rum. Jag tittar på henne och hon ser ut att sova. Jag lägger lappen på nattduksbordet och ger henne en tyst puss i pannan.
"Hej då mamma" Viskar jag och ser att mamma gråter i sömnen. Hon måste vara orolig för mig.
Jag går in en sista gång till mitt rum. Så kommer jag på att jag måste ha pengarna! Jag går fram till en av mina skrivbordslådor och öppnar den. Där ligger den. Jag tar varsamt upp plånboken. Jag skjuter in lådan igen och börjar gå ut ur mitt rum. Jag försöker gå tyst ner för trappan men det är svårt när jag har min stora resväska att bära på. Till slut kommer jag ner för trappan och ut i hallen. Jag tittar på klockan som visar 00.43. Klockan är mycket och jag är väldigt trött. Men jag vill åka till pappa, jag vill inte stanna. Jag tar på mig mina vinterskor. Ett par vita kängor med snöre. Sedan tar jag på mig en varmare jacka än den jag hade förut. Men för säkerhets skull tar jag med mig min kappa också. Jag suckar en sista gång och öppnar sedan dörren. Jag går ut och stänger sedan den efter mig. Tyst. Sedan börjar jag gå mot busshållplatsen en bit bort. Det är kallt och även om jag den här gången är vinterklädd fryser jag ändå. Jag ökar takten för att bli lite varmare. Till slut kommer jag fram till busshållsplatsen. Bussen går klockan 01.00. Jag tittar på klockan som visar 00.56. Stackars busschaufför som ska behöva köra mitt i natten tänker jag. Det dröjer några minuter men efter en stund kommer bussen. Jag kliver på. Jag ler vänligt och hejar artigt. Mannen som kör bussen hejar tillbaka och ler trött. Jag sätter mig på en av platserna. Jag är helt ensam på bussen. En pinsam tystnad har lagt sig och jag sitter och tittar ut genom fönstret när busschauffören frågar:
"Var ska du åka då kära vän?"
"Jag ska till Stockholm, därifrån ska jag ta en buss till Arlanda flygplats och sedan ett flyg till England" Svarar jag.
"Jahaja, vi är snart framme i Stockholm" Säger chauffören. (Sky bor en liten bit utanför Stockholm)
Det dröjer en liten stund innan vi till slut kommer fram till Stockholm.
"Tack för skjutsen!" Säger jag och ler när jag går av.
"Det var så lite! Ha det bra i England!" Säger chauffören innan dörren stängs till bussen och han kör vidare.
Jag börjar gå längs gatan. Det är svart i de flesta husen och gatorna gapar tomma av folk. Jag är helt ensam. Efter att ha vandrat i ungefär 5 minuter kommer jag fram till bushållplatsen. Det är lika tomt där. Jag tittar på tidtabellen som visar att bussen går till Arlanda klockan 01.30. Jag tittar på klockan igen som den här gången visar 01.27. Jag suckar och huttrar lite. Det har börjat snöa lite smått igen. Gatulamporna lyser och snön glittrar när man ser den i ljuset. Plötsligt kommer bussen. Dörren öppnas och jag kliver ombord. Jag hejar och får ett hej tillbaka. Sedan går jag och sätter mig på en av platserna precis som på andra bussen. Den här gången är det några få andra på bussen. Antagligen andra som ska flyga. En familj med två barn sitter längst bak och jag kan höra en av de små pojkarna prata nästan oavbrutet. Han pratar om allt och ingenting! Jag fnissar lite för mig själv. Mamman säger till honom att vara tyst men han bara pratar på. Det dröjer inte länge innan vi till slut kommer fram till flygplatsen. Lamporna lyser och jag kan se flygplan som landar och lyfter. Den lilla pojken säger:
"Wow"
Och jag ler lite för mig själv. Jag börjar gå mot ingången till det stora huset. Där inne är det varmt och skönt och en massa stressade människor yrar omkring. Jag ställer mig i kö till en disk för att beställa biljetter. Det är inte många före mig och det dröjer inte länge innan det är min tur.
"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?" Frågar damen bakom disken.
"Hej, jag ska flyga till England och tänkte köpa en biljett" Svarar jag.
"Jaha, okej! Ska du ha en biljett? Eller fler?" Frågar damen.
"Jag ska bara ha en." Svarar jag.
"Okej, då blir det 1 500!" Säger damen och börjar förbereda min biljett.
Hon räcker mig biljetten och jag betalar.
"Flyget går klockan 02.30" Säger damen.
"Okej, tack!" Säger jag och ler.
Jag börjar gå mot rullbanden där man lägger på sin väska så att den rullar in i planet. Jag ser den åka iväg på rullbandet. När jag inte ser den längre så ringer jag till pappa.
"Hej, pappa! Jag är på Arlanda nu och har köpt en biljett" Säger jag så fort han svarar.
"Åh va bra!" Svarar pappa.
"Japp" Säger jag.
"Ska jag komma och hämta dig på flygplatsen? Det tar ungefär en timme dit från London" Säger pappa.
"Ja, visst! Det skulle vara bra om du kan hämta mig där. Jag kan ringa när jag är framme!" Säger jag.
"Ja, gör det! Vi hörs och ses sen! Hej då!" Säger pappa.
"Hej då!" Säger jag och sedan lägger vi på.
Jag tittar på klockan som visar 02.00. Flyget går om en halvtimme. Jag beslutar mig för att gå och titta lite i dom små souvenir affärerna. Det finns ganska många och nästan ingen av dom ger mig en stark vilja att gå in i dom. Plötsligt ser jag pressbyrån och går in där. Jag beslutar mig för att köpa en tidning och lite snacks. Jag köper två små godispåsar och en skvallertidning. Jag betalar och går sedan ut från affären. Jag sätter mig på en bänk och öppnar en av godispåsarna. Dom smakar riktigt gott. Jag börjar läsa lite i tidningen och kommer snabbt in i den. Tiden flyger iväg och plötsligt väcks jag ur tidningen av högtalarna som ropar att flyget från Arlanda till Heathrow flygplats strax avgår. Jag skyndar mig att slänga ihop mina saker och börjar småspringa bort till skylten där det står Heathrow England på. Jag går in genom gången och tar mig in i flygplanet. Jag letar upp min plats och slår mig ner. Jag lutar mig tillbaka.
"Mina damer och herrar! Vi ska nu flyga från Stockholm Arlanda till flygplatsen Heathrow i England, vi önskar er en trevlig resa!" Säger en kvinnlig röst i en högtalare.
Jag känner motorn starta och planet går fortare och fortare framåt. Till slut lyfter det och jag känner hur det pirrar i magen.
Nu var jag äntligen på väg till England!
_______________________________________________________________________________________
Tack SÅÅ mycket om du läst! Det betyder så mycket för mig!! I nästa kapitel så kommer Sky träffa en väldigt speciell person. Kapitel 2 kommer handla om One Direction också! Så stay tuned! Kom ihåg att RÖSTA KOMMENTERA och att FÖLJA och DELA gärna också så det blir fler läsare! Det skulle vara Fabu-Louis! Ha det bra vänner! Så ses viiiiiiii! :D <3<3<3 xx