97 ways, 97 days

28.

Felix:
En vecka har gått. En vecka av total tystnad från Oscars sida. Inte ett enda sms, inte ett enda samtal. Han har inte dykt upp på ett enda danspass eller möte.

Daff, Katia och de andra killarna attackerar mig med frågor. Vad har jag gjort? Vad har hänt? Var är Oscar? Är han okej? Jag får en stor lust till att bara skrika åt dem. Skrika åt dem att hålla tyst, att jag är en idiot och att jag faktiskt inte heller är helt okej. Men istället så rycker jag bara på axlarna och mumlar något om att de får fråga honom.

Jag trodde aldrig att det skulle kännas så tomt utan honom. Att saknaden efter honom skulle göra sig påmind vart jag än gick och vad jag än gjorde.

Ogge ger mig oroade blickar så fort han ser mig och jag blir snart galen över all denna försiktighet, orolighet och frågvisshet.

Varje kväll har jag svårt att somna och mer än en gång har jag vaknat upp med ett stadigt grepp om kudden, en färsk bild av Oscar i tankarna och hans namn på läpparna.

Jag vet inte om det är skuldkänslorna som håller på att stiga mig åt huvudet eller om jag helt enkelt håller på att bli galen. Det enda jag är säker på är att jag saknar honom.

Jag saknar hans glada skratt och härliga personlighet, hans omtänksamhet och hur lätt han har för att rodna.

Det som skrämmer mig mest är att jag även saknar hans kyssar, hans händer på min kropp och känslan jag får när jag rör vid honom.

Vid närmare eftertanke så har jag ändrat mig, jag har nog gått och blivit galen.

--
Några dagar senare befinner jag mig utanför Lucas dörr efter flera uppmaningar över sms om att de vill ha en lägesuppdatering. Som att tystnaden från Oscar inte gjorde mig tillräckligt stressad.

När jag knackar på dörren så får jag verkligen koncentrera mig för att stå kvar på dörrmattan och inte lägga benen på ryggen och springa för livet.

När dörren öppnas och jag möter Lucas flin så stiger obehagskänslan i bröstet.

Försiktigt går jag in genom dörren och tar mig förbi Lucas in i vardagsrummet. Jag sätter mig osäkert ner i soffan och han tittar på mig i väntan på att jag ska prata. När jag inte säger någonting så suckar han högt och tydligt innan han lutar sig lite framåt där han sitter.

"Ut med snacket, du vet vad jag vill. Hur går det med utmaningen Sandman?"

Säger han otåligt och jag får lust att slå till honom men jag lyckas hålla mig.

"Utmaningen är avklarad"

Säger jag uttryckslöst och stirrar tomt framför mig. Lucas ger mig en misstroende blick.

"Så du menar att du klarade utmaningen på lite mer än 20 dagar?"

Frågar han med ironi i rösten. Jag rycker bara på axlarna som svar och han lutar sig tillbaka där han sitter.

"Så du fick Oscar att falla för dig och du krossade hans hjärta?"

Frågar han och det hugger till i bröstet på mig. Nog krossade jag hans hjärta alltid. Som svar ger jag honom bara en svag nick.

"Har du bevis?"

Frågar han och jag svär tyst inombords. Jag visste att han skulle fråga. Försiktigt skakar jag på huvudet och biter ihop käkarna hårt.

"Så du utförde utmaningen utan att fixa fram bevis? Vad vinner du på det? Varför skulle jag tro dig?"

Frågar han skadeglatt och jag biter ihop käkarna ännu hårdare för att inte tappa humöret och smälla till honom.

"Det var liksom inte så planerat"

Muttrar jag fram och Lucas höjer på ena ögonbrynet åt mig.

"Vänta så du menar att utmaningen misslyckades? Du berättade för honom visst gjorde du?"

Säger han triumferande och jag känner hur svetten bryter ut i handflatorna. Han behöver inget konstaterande från min sida utan han skrattar nöjt för sig själv som att det här vore roligt.

"Du fullföljde inte utmaningen och du vet mycket väl konsekvenserna. Så jävla sämst är du"

Säger han skadeglatt och puttar till min axel löst. Jag kniper hårt ihop ögonen och försöker ignorera honom för att inte tappa det.

"Säg inte att du blev kär i tönten på köpet"

Säger han och jag får nog. Med ett ryck ställer jag mig upp innan min knytnäve träffar hans ansikte. Tack vare överrasknings momentet lyckas jag få in ett lyckat slag och han svär högljutt för sig själv. Adrenalinet gör att jag inte inser att fly är det smartaste valet just nu utan jag står fortfarande kvar framför Lucas som plötsligt reser sig upp och knäar mig.

Jag faller ihop i en hög och det svartnar för ögonen. När jag ligger på marken så fortsätter slag och sparkar att träffa min kropp och efter en stund börjar allt svartna.

Det sista som lämnar mina läppar innan allt blir svart är ett skälvande andetag och Oscars namn.

-----
Men Felle då....

Xx, Nad