97 ways, 97 days

45.

Felix:
Jag fortsätter stressat att gå längs den snötäckta gatan med telefonen pressad mot örat. Jag har ringt alla som möjligtvis kan veta var Oscar är men utan framgång.

Oscar är spårlöst försvunnen och oron håller på att äta upp mig levandes. Snön som faller ner och lägger sig på mina stela axlar tynger ner mig ännu mer. Kylan som sprider sig genom min kropp märker jag knappt av. Allt jag kan tänka på är Oscar.

Plötsligt känner jag hur mobilen som jag har stoppat ner i fickan vibrerar och med kalla stela händer lyckas jag få fram den med andan i halsen.

Från: Lucas
Du borde nog ha koppel på din pojkvän, så att han inte kommer bort. Men ta det lugnt, jag ska ta väl hand om honom...

Jag sätter andan i halsen och mina händer börjar darra lätt. Om Lucas skadar honom så kommer jag att med glädje ta död på honom.

Jag svär tyst för mig själv medan jag placerar mobilen mot örat.

"Sandman? Jag tror vi har något som tillhör dig"

Säger Lucas med en belåten röst när han svarar.

"Om du så mycket som rör honom så kommer jag personligen att döda dig"

Ryter jag fram och ilskan döljer oron och rädslan i min röst. Lucas skrattar ett dovt skratt som svar vilket får mig att rysa av obehag.

"Han har förstört för mycket för att vi ska låta honom gå."

Säger han enkelt och jag försöker desperat att få min skräckslagna hjärna att sammarbeta.

"Oscar har fan inte gjort något! Det är fan mig du vill åt, låt honom vara"

Skriker jag desperat in i luren och jag orkar inte bry mig om att försöka dölja rädslan i min röst längre.

"Just därför Sandman. Det bästa sättet att göra dig illa är att skada Oscar. Tror du att jag är fucking blind?"

Säger han självsäkert och innan jag hinner svara så fortsätter han med en äckligt självbelåten röst.

"Du kan aldrig smita från konsekvenserna av en utmaning Sandman. Time to pay"

Säger han och jag hör hur han förflyttar telefonen från örat. Jag hör en välbekant röst och ska precis låta hans namn lämna mina läppar när jag hör ett kraftigt ljud. Ett pistolskott.

Jag faller handlöst ner på knä och hans namn lämnar mina läppar i ett hysteriskt skrik innan samtalet bryts och allt som hörs är mina tunga andetag och det avlägsna ljudet av bilar.

Tårarna strilar nerför kinderna på mig och jag greppar desperat en handfull snö. Kylan sprider sig upp genom min arm men inget får min inre smärta att försvinna.

Plötsligt hör jag ett avlägset ljud av sirener som närmar sig. Jag lyfter långsamt mitt tunga huvud och kisar genom tårarna och de fallande snöflingorna.

Mina misstankar bekräftas när mina ögon möter blåljuset som närmar sig längs vägen. Som i en dimma lyckas jag ta mig upp på skakiga ben och utan att egentligen vara vid medvetandet så börjar jag på ostadiga ben springa i samma riktning som ambulansen är påväg åt.

----
Jag är sjuk och har extremt svårt att skriva av någon anledning men jag hoppas att kapitlet inte blev helt katastrofalt iallafall <3

Xx, Nad