97 ways, 97 days

37.

Felix:
Jag hör de höga exalterade rösterna innan jag ens har svängt runt hörnet och fått syn på dem. När jag svänger runt hörnet så hör jag genast skriken och ser hur en massa tjejer springer mig till mötes.

"Felix vad är det som händer?!"

"Felix vad ska du göra?"

"Var är de andra killarna?"

Jag drunknar nästan i frågorna som forsar över mig och jag försöker att besvara deras kramar så bra som det går med en bukett rosor i ena handen och en stor pappbit i andra.

Jag försöker desperat att överösta dem och efter en stund så lyckas jag med hjälp av några Foooers få dem flesta att tystna.

"Jag behöver er hjälp. Vi måste skapa så stort kaos som det går så att så många som möjligt märker av det. Jag vill också att varenda en av er tweetar Oscar att komma hit. Kan ni göra det för mig?"

Säger jag och tittar bedjande på dem. Några tjejer nickar ivrigt och snart så är allas uppmärksamhet riktad mot deras mobiler och mitt twitterflöde fylls av tweets till Oscar.

Oscar:
Efter att Omar gick så försökte jag desperat att somna så att jag slapp tänka på allt som snurrade runt i mitt huvud. När jag nu slår upp ögonen och känner huvudvärken krypa sig på så inser jag att jag på något konstigt vis tillslut lyckades somna.

Huvudet känns tungt som bly och jag ångrar genast spriten jag hällde i mig igår. Jag kränger mig upp i en sittande ställning och tar upp min mobil som fortfarande är avstängd.

I väntan på att den ska startas upp sluter jag ögonen och försöker att slappna av så mycket som möjligt så att trycket i huvudet ska släppa en aning.

Jag känner hur det vibrerar i min hand och inser att mobilen har startats. Snabbt skriver jag in pin koden och först så händer det ingenting men sen börjar mobilen att vibrera som en galning och sms efter sms dyker upp. Det är från Felix, från Ogge, från Omar, från Daff, Katia och till och med från min mamma och jag suckar djupt.

Jag bestämmer mig för att ignorera smsen för nu och går istället in på Twitter. Mina mentions brukar i vanliga fall vara fulla men nu är det hysteriskt. Tweet efter tweet ramlar in och alla säger samma sak. Att jag ska åka till studion. Förvirrat skummar jag igenom några tweets innan jag hör en lätt knackning på min sovrumsdörr.

Jag tittar upp och möts av min mammas trötta ansikte.

"Jag tror att du borde komma ner. Det är något du behöver se"

Säger hon enkelt innan hon lämnar dörren på vid gavel och går tillbaka ner till vardagsrummet. Jag rynkar förundrat på ögonbrynen innan nyfikenheten tar över och jag kravlar mig ut ur sängen. Jag drar på mig ett par mjukis och låter överkroppen vara bar innan jag långsamt tar mig ner för trappan.

Väl därnere hör jag hur tvn står på och jag lunkar sakta fram till den. Rubriken får mig att haja till och jag sträcker mig efter fjärrkontrollen för att höja volymen.

"Foooers skapar kaos" lyder rubriken och reportern pratar på om hur trafiken har blockerats av "fans till det svenska pojkbandet The Fooo Conspiracy" precis utanför vår studio.

I bakgrunden ser man hur en stor flock av både tjejer och killar är samlade och vissa håller skyltar som jag kan tyda mitt eget namn på vilket gör mig förvirrad. Varför har de helt plötsligt fått för sig att samlas utanför vår studio och blockera hela trafiken?

Plötsligt klipps det till ett nytt klipp som får mig att tappa andan.

För där mitt i folkskaran står Felix med en stor skylt gjort av papp som lyder "jag älskar Oscar Enestad".

Han tittar rakt in i kameran och verkar inte ens bry sig om alla människor och all uppståndelse runt omkring sig. Det enda han gör är att stirra in i kameran och hålla upp sin skylt.

------
Gahhh Felix <3

Xx, Nad