97 ways, 97 days

42.

Ogge:
Täcket ligger slappt över våra höfter och mina armar ligger placerade i ett betryggande grepp runt Omars bröstkorg. Hans bröstkorg arbetar i en ojämn takt upp och ner och en och annan snyftning tar letar sig ut genom hans läppar.

Jag lägger mig ännu tätare intill honom och placerar mina kalla läppar mot hans brännheta hals. Min kärleksfulla gest får honom bara att snyfta ännu högre och ljudet får mitt hjärta att brista.

"Älskade Omar"

Viskar jag mot hans hals och jag känner hur han anstränger sig för att hålla sorgen inne.

Plötsligt tar han tag om mina handleder och bänder loss mitt grepp runt honom. Jag iakttar honom oroligt när han sätter sig upp med den bara ryggen lätt framåtlutad. Huvudet placerar han i händerna och jag sätter mig hastigt upp och placerar armen runt hans axlar. Vi sitter stilla på samma sätt i några minuter innan han reser sig från sängen och min arm faller ner mot madrassen.

"Snälla jag behöver..."

Börjar han och jag förstår vart han vill komma. Han behöver vara ensam. Han behöver tid att tänka. Jag möter hans blanka ögon och ger honom en kort nick som en sorts bekräftelse.

När han på ostadiga ben försvinner ut ur det mörka rummet så sjunker jag ihop på sängen. Jag drar upp knäna mot bröstkorgen och kramar om dem hårt. Allt känns tomt. Jag får inte ut en enda tår och min kropp ligger som en staty i den mjuka sängen.

Jag försöker intala mig själv att det går att lösa, att allt kommer att bli okej. Det är bara onödigt att oroa sig.

Jag har nästan lyckats övertala mig själv när jag plötsligt hör steg närma sig. Stegen blandas med ljudet av rullande hjul och jag sätter mig förvirrat upp.

När Omar kliver in i rummet med rödgråtna ögon och en resväska på släp så skakar jag hysteriskt på huvudet åt honom medan jag ställer mig upp. Han tittar upp på mig med en smärtsam blick och när han försöker forma ord så kommer det först inte ut något ljud.

Han tittar snabbt ner på sina fötter och harklar sig innan han möter mina ögon igen för ett nytt försök.

"Det här kommer inte att gå Ogge"

Säger han med en sprucken röst och jag fortsätter hysteriskt att skaka på huvudet.

"Jag--jag kan inte gå tillbaka till att hålla det hemligt. Jag kan inte gå tillbaka till att aldrig få kyssa dig eller ens hålla din hand så fort det är andra människor i rummet."

Säger han och jag tar några stapplande steg mot honom.

"Säg det inte"

Säger jag med en svag röst som inte påminner om min vanliga stämma.

"Jag vill göra slut"

Säger han och tårarna börjar sakta rinna ner längs hans kinder. Orden får mig att kippa efter andan och synen av hans tårar får min tomma fasad att spricka. Plötslig sköljer sorgen och paniken över mig likt en flodvåg och jag börjar darra hysteriskt samtidigt som mina kinder täcks av tårar.

"Nej---n--nej vi kan f-få det att funka. S-snälla Omar"

Får jag fram mellan hackiga andetag och hysteriska snyftningar. Han vänder bort blicken från mig och jag ser hur han kniper ihop ögonen hårt innan han tittar tillbaka upp på mig med ännu mer tårar rinnandes nerför kinderna.

"J-jag är ledsen. Jag m-måste åka hem. J-jag måste vara ifrån dig. V-vi är över"

Stammar han fram mellan hysteriska snyftningar och mitt hjärta brister. Han ger mig en sista blick innan han förblindad av tårar börjar leta sig ut ur rummet.

"Omar nej!"

Får jag ur mig och tar ett darrigt steg framåt. Men kraften har lämnat min kropp och jag faller ihop på golvet med en duns. Smärtan från fallet är obetydlig om man jämför med smärtan i bröstet och jag kryper ihop till en boll på golvet samtidigt som jag släpper ut mina känslor i ett hjärtskärande skrik. Jag skriker tills rösten spricker och snart kan jag inte se någonting runt omkring mig pågrund av tårarna som skymmer min sikt.

Det som aldrig fick hända har precis inträffat. Jag förlorade honom.