97 ways, 97 days

13.

Jag öppnar försiktigt dörren och smyger in. Jag stannar till och lyssnar efter ljud. När jag inte hör något går jag försiktigt in i vardagsrummet. Där på soffan ligger Ogge hopkurad med hörlurarna på sig och halvsover. Han ser så lugn och vacker ut att jag skulle kunna stå och titta på honom i evigheter.

Men snabbt blir jag påmind om vårt tidigare gräl och jag suckar djupt. Vad hände med oss?

Jag vet att jag är lite egoistisk som blir irriterad när Ogge inte ger mig sin fulla uppmärksamhet men jag behöver det. Jag behöver hans värme, hans kärlek och jag behöver veta att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.

Jag vet att jag kan vara lite barnslig men han ska alltid vara så himla seriös och ska alltid envisas med att öva på dansen eller lyssna på sin alldeles för höga musik så att han inte ens hör att jag är i samma rum som honom.

Lite kärlek är allt jag behöver.

Efter en stunds tvekan går jag slutligen fram och lägger försiktigt en filt över honom innan jag går upp för trappan för att lägga mig i hans säng. Jag bor alltid hos Ogge när jag är i Stockholm och hans säng har blivit lika mycket min som min egna hemma i Göteborg. Fast det är en skillnad, den här sängen är våran och när jag kryper ner i den känns den plötsligt väldigt stor, tom och kall.

Det här är första gången som vi någonsin har bråkat såpass mycket att vi inte har löst det innan natten. Det är första natten sen vi blev ett par som vi inte sover i samma säng, förutom när jag är i Göteborg förstås. Tanken får mig att vilja gråta och jag tar ett ordentligt tag om täcket och kniper ihop ögonen.

Plötsligt hör jag steg utanför dörren och när jag sakta öppnar ögonen ser jag Ogges långa figur stå i dörröppningen.

"Omar?"

Frågar han tyst för att kolla om jag är vaken.

"Kan du inte sova?"

Frågar jag försiktigt och han skakar lätt på huvudet.

"Inte jag heller"

Säger jag tyst innan jag lyfter täcket och han sakta går över golvet och slinker ner bredvid mig i sängen.

Klumpen i halsen försvinner en aning men han visar tydligt att allt inte är okej mellan oss riktigt än genom att lägga sig med ryggen mot mig med ett tydligt mellanrum mellan våra kroppar.

Jag suckar tyst men accepterar snabbt situationen eftersom han inte är den enda som fortfarande är arg. Vi kan inte låtsas som ingenting, det här är något som behöver lösas.

Även om synen av hans ryggtavla är allt jag ser så är ändå värmen som sprider sig från hans kropp en trygghet. Vad som än händer så älskar jag honom, även om det här är sista gången vi delar säng så kommer jag ändå alltid att älska honom.

När jag hör hans lugna andetag så känner jag hur sömnen sakta smyger sig på mig.

När jag sluter ögonen och hör ljudet av hans lugna andetag så är jag trots att vi grälar lycklig, han är min lycka och just nu spelar ingenting annat någon roll.