97 ways, 97 days

50.

Ogge:
Omar leder mig ut ur väntrummet och bort genom korridoren. Hans hand kramar tryggt om min och jag vill aldrig släppa taget.

När vi finner ett tomt väntrum en bit bort i korridoren så leder han in mig där och trots mina inre protester så släpper han taget om min hand som genast känns mycket kallare utan värmen som han förmedlar.

"Ogge jag..."

Börjar han men hans röst spricker och han tittar ner i marken för att samla sig. Synen får mig nästan att börja gråta och utan att ens tänka efter så tar jag några steg framåt och omfamnar honom.

Han är genast med på noterna och hans armar slingrar sig runt min midja där de lägger sig på plats. Hans händer knyter sig fast i min tröja som att han försöker förhindra mig från att fly och jag känner hur han trycker sig närmare min kropp.

Vi står så i vad som känns som en evighet men tillslut känner jag hur hans grepp löses upp och han backar några steg bakåt.

"Jag har varit en idiot"

Säger han och jag väntar på hans fortsättning utan att avbryta.

"Jag älskar dig Oscar Molander och jag bryr mig inte om hela världen vet det eller om inte en enda kotte vet om det. Det viktigaste för mig är att du vet det"

Säger han och mitt hjärta smälter. Jag biter mig hårt i läppen för att inte bryta ihop rakt framför ögonen på honom och tittar snabbt ner i marken för att lyckas samla mig såpass mycket att jag kan svara honom.

"Jag äskar dig också Omar Rudberg. Våga aldrig lämna mig igen"

Säger jag och han andas lättat ut innan han kastar sig i min famn. Jag kan inte hålla mig mycket längre utan mina läppar finner snart hans och när han kysser mig tillbaka med all kärlek och saknad förmedlat genom kyssen så vet jag att det är rätt. Det här är så himla rätt.

Utan förvarning börjar mina tårar rinna längs kinderna och jag känner smaken av de salta tårarna mot våra sammanpressade läppar. Omar känner också av den salta smaken och bryter kyssen för att ge mig en orolig blick. Han tar ett försiktigt tag om mitt ansikte och stryker undan tårarna med sina tummar.

"Älskling du har varit stark alldeles för länge. Det är okej att vara svag också ibland"

Säger han tyst och hans ord får mina tårar att forsa ner längs mina kinder likt Niagara fallen. Han omfamnar mig och låter mig gråta medan han stryker mig betryggande över ryggen.

"Tänk om han inte överlever"

Mumlar jag fram genom tårarna och Omar fortsätter lugnande att stryka mig över ryggen.

"Vi får inte tänka så just nu. Hade Oscar varit här så hade han försökt vara optimistisk över situationen"

Säger han och jag nickar försiktigt mot hans axel medan tårarna långsamt börjar sakta ner sin tidigare hastighet och mängd. Nu rullar bara några enstaka tårar ner längs mina kinder och jag känner hur utmattad kroppen blev av mitt utbrott.

Plötsligt hör vi ett högt pipande ljud och korridoren fylls av panikartade röster och springande steg. Jag och Omar hinner precis släppa taget om varandra innan Daff syns i dörröppningen.

"Det är Oscar, skynda er"

Säger han med en skräckslagen röst vilket får kalla kårar att krypa längs min ryggrad. Om han dör så vet jag inte vad jag gör.