97 ways, 97 days

38.

Felix:
Jag försöker att stänga ute all hysteri runt omkring mig och bara fokusera på Oscar. När jag tog upp skylten var det flera Foooers som häpet drog efter andan. En del av dem började skrika Foscar och andra verkade ta det som ett skämt. Än så länge har ingen försökt slå ner mig eller gett mig en dålig kommentar vilket gör att jag slappnar av en aning.

Det här är väl egentligen inte sättet jag hade velat komma ut på eller sättet jag och Oscar hade velat komma ut på men nu är det ingen återvändo och jag hoppas innerligt att Oscar kommer att förlåta mig efter det här.

Hysteriska fans och reportrar med mikrofonen i högsta högg springer runt som en flock med höns och jag gör mitt bästa för att ignorera allt ljud och all uppståndelse runt omkring mig.

Efter en stund letar sig en reporter fram till mig med mikrofonen i högsta högg och jag ger honom en tom blick när han sträcker fram den under hakan på mig.

"Är det här något som The Fooo Conspiracy har planerat länge? Vad exakt kan ni berätta för oss?"

Säger reporten med en klämkäck röst och istället för att svara på hans fråga så tar jag tag i mikrofonen och för den till munnen. Jag tittar rakt in i kameran och harklar mig.

"Oscar om du ser det här så vill jag att du ska veta att jag älskar dig och att jag är jätte ledsen för allt som har hänt. Om du bara ger mig en chans att förklara så lovar jag att du kommer att få veta allt."

Säger jag uppriktigt med en stadig röst rakt in i kameran. När jag lämnar tillbaka mikrofonen till reportern så strömmar frågorna ut likt en flodvåg ur hans mun men jag ignorerar honom. Jag har fått sagt det jag ville få sagt.

Efter någon timme börjar regnet falla ner från de gråa molnen och folket skingras snabbt. Reportrarna svär över att deras dyra utrustning blir förstörd och packar snabbt in kameror och mikrofoner i stora skåpbilar innan dem svänger ut från området och försvinner bort längs vägen.

De enda som håller sig kvar är några tappra Foooers som radar upp sig längs väggen där taket sticker ut en aning för att skydda sig mot regnet.

Jag huttrar till i min tunna jacka och drar den tätare omkring mig men står envist kvar. Pappskylten har jag lagt ner på marken eftersom den ändå börjar tyna bort i regnet.

Jag lägger armarna om mig och börjar trampa lite på stället medan min blick sveper över de blöta gatorna runtomkring mig. Han kommer nog inte, han förlåter mig inte.

Oscar:
Precis när jag går av tunnelbanan så börjar regnet ösa ner och jag drar upp luvan över huvudet medan jag småjoggar i riktning mot studion.

Efter bara några meter är jag dränkt från topp till tå och mina skor läcker såpass mycket att jag går runt med två vattenpölar i varje sko. Ändå fortsätter jag envist att ta mig framåt.

Plötsligt får jag syn på honom där han står med armarna runt om sig med regnet droppandes från hakan. Trots att han ser ut som en dränkt katt så är han så otroligt vacker.

Han har på sig ett par säckiga mjukisbyxor, en stor tjocktröja och en tunn jacka. På huvudet har han sin Foscar mössa som nu är en nyans mörkare pågrund av regnet. Hans hår ligger blött längs hans panna och läpparna är aningen blåa pågrund av kylan.

Jag tar ett djupt andetag och börjar långsamt att gå mot honom. Några tjejer tjuter till och han tittar förvånat upp. När han möter min blick ser han ut att vara påväg att svimma.

Vi står länge still en bit framför varandra med blickarna fastlåsta i varandras. Jag känner inte längre kylan eller det blöta regnet som rinner ner längs min ryggrad utan allt som existerar är Felix.

"Oscar jag..."

Börjar han men jag avbryter honom genom att gå fram till honom och pressa mina läppar mot hans. Han är genast med på noterna och placerar sina händer på min svank och drar mig till sig. Mina händer letar sig upp i hans hår och jag känner mig levande igen.

Hans läppar arbetar mot mina och jag vill aldrig att kyssen ska ta slut.

Han kysser mig. Jag kysser honom. Vi kysser varandra.

När vi bryter kyssen för att hämta andan så blandar hans andetag sig med mina och jag drar in hans luft i mina lungor. Jag kan äntligen andas igen.

"Oscar jag ska förklara allt, snälla förlåt"

Viskar han och ser mig djupt i ögonen. Hans blick får mig att smälta men det är något som fattas. Jag ger honom en fjäderlätt kyss för att återigen få tyst på honom innan jag tittar honom intensivt i ögonen.

"Snälla jag måste få höra dig säga det, det är allt som spelar någon roll"

Säger jag och han verkar förstå precis vad jag menar för han har ett stadigt tag om min haka och hans blick är kärleksfull när han viskar det jag så länge velat höra honom säga.

"Jag älskar dig Oscar Enestad"

Viskar han och mina ögon tåras för jag vet att han talar sanning.