Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

61

Labyrinten.
Jag skådade dess höga väggar och disiga gångar när jag kikade ut genom utgången. Publiken var på plats, musikkåren spelade glatt och jubel fyllde arenan. Här stod jag med de andra kämparna, redo inför den sista tävlingen. Det skulle bli skönt att bli av med skiten tänkte jag för mig själv. Men först skulle jag vinna. Jag borde ligga högt upp i rankingen eftersom jag vann förra grenen.

Plötsligt hördes ett dovt visslande. Jag kollade snabbt upp men de andra som var helt upptagna i egna konversationer verkade inte ha hört. Jag tittade ner i golvet, jag måste vara galen. Men då hördes det igen. Jag började smyga längs med väggen och skulle precis lyfta på ett draperi när jag ryktes bakåt.
"Gissa vem som kommer heja mest på dig under tävlingen!" Kramade Fred hårt. Jag skrattade när han släppte taget.
"Inte du iallafall." Log jag sarkastiskt. Han stod tyst och jag kollade konstigt på honom.
"Du är jätteorolig va?"
"Ja, jätte!" Utbrast han och flämtade.
"Fred jag klarar mig bra!" Suckade jag.
"Du dog nästan på första tävlingen!"
"Sen vann jag nästa och jag kommer bannemej vinna denna också!"
Han log varmt.
"Jag älskar att du är så tävlingsinriktad."
Jag lade huvudet på sne och log.
"Gå och hitta George nu."
Han vände på klacken och började gå bortåt. Men innan han hann ut tog han ton igen.
"Om du skadar dig nu så kommer jag mörda dig!" Ropade han till vilket jag bara skrattade.
Jag kollade mot de andra som fortfarande stod och diskuterade om Merlin vet vad!
"Ganska klyschigt om du frågar mig." Fnös en röst. Jag blev först snopen men lyfte sedan draperiet med ett snett leende.
"Vad gör du här?" Frågade jag.
"Hej på dig med." Svarade han arrogant och gick längre in bakom skynket. Jag släppte draperiet bakom mig och tog några kliv in.
"Ska inte du heja på Krum med dina vänner."
"Vilka vänner?" Frågade han och vände sig om.
"De som trakasserar mig för att bli räddad av Finn Marble från vattufolket?" Han lutade sig mot en pelare och rätade till sin svarta kostym som verkligen klädde honom.
"Eller de som nu ber om min förlåtelse för just det?" Jag log snett mot honom.
"Jag har inga vänner." Sa han sedan känslolöst och vände sig om.
"Det är klart du har!" Fnös jag.
"Inte en enda."
"Crabbe."
"Nej."
"Goyle!"
"Nej nej."
"Blaise!"
"Nja nej."
"Pansy?"
"Verkligen inte!"
"Mig!?" Sa jag plötsligt och han vände sig om och kollade mig i ögonen.
"Du har mig." Fyllde jag i. Han flinade och tog något kliv framåt med händerna i byxfickorna.
"Är vi verkligen vänner då?" Log han, full med sarkasm.
"Det är klart vi är!" Utbrast jag medan han kom allt närmre.
"Är vi?" Fortsatte han ifrågasätta med ett nöjt ansiktsuttryck.
"Tycker du inte det?"
"Nja, jag är inte helt säker."
"Om vi inte är det, varför händer det här hela tiden?"
Han stannade max en meter framför mig. Hans stålgrå ögon spikade igenom själen på ett högst behagligt sätt. Han såg osäker ut över frågan, tills han tog ett andetag.
"För att du är som eld. Och jag har frusit hela livet." Med de orden sagda bröt han ögonkontakten och tittade ner i gräset. Jag försökte smälta orden, vad de än betydde.
"Var de något mer?" Frågade jag sen.
"Ja. Kör hårt på tävlingen. Du vinner över de där veklingarna vilken dag som helst."
Jag log mot hans ord.
"Ska du inte säga att jag ska vara försiktig?" Frågade jag sen.
"Nej, du kan ta hand om dig själv. Jag vet det. Du är stark." Nu var det jag som tittade ner i marken.
"Jag borde gå, du med. Ni börjar snart." Bröt han tystnaden. Jag nickade mot honom med ett rakt leende. Sedan gick jag genom draperiet och krockade nästan med Dumbledore och övriga lärare och rektorer som kommit in.
Det var dags.

"Ms Marble!?" Utropade minister Fudge stressat. Jag grymtade ett ja och försökte tränga mig in i ringen som bildats.
"Du ligger på första plats med två poäng mer än Cedric och Harry. Du kommer att börja tävlingen. Efter de kommer ni två killar. Sen kommer Mr Krum och sist Ms Delacour." Förklarade han snabbt.
"Jag- ligger jag först?" Pep jag i smått chocktillstånd.
"Jajamen!" Hojtar han till svar och river efter några papper i hans händer.

Vi tågade ut en efter en in i arenan. Publikens jubel var öronbedövande men det kändes ändå bra. Jag kände mig... mäktig.
Vi radade upp oss med våra mentorer bakom oss. McGonagall klämde mig varmt om axeln och jag fick en liten glimt av föräldrakänsla.
Dumbledore gick fram och ställde sig på en upphöjd pall framför oss och blickade ut över publiken.
"Tystnad!" Vrålade han, hans stämma förstärkt tack vare staven vars spets var pressad mot hans hals.
Publiken tystnade kvickt och luften fylldes med en spänning jag aldrig tidigare känt.
"Den sista tävlingen i trekampen är påväg att påbörjas. Inom kort kommer vi att ha en vinnare!"
Publiken skrek och applåderade.
"Än så länge har vi på första plats; Finn Marble!"
Jublen fick mig att le och jag blickade ut över publiken. Samma jubel följde efter resterande tävlandes namn.
Dumbledore klev av pallen och musikkåren spelade igen. Han samlade oss alla i en ring i arenan.
"I labyrinten finns inga drakar eller varelser från djupet. Istället kan man finna något ännu mer utmanande. Erat psyke kommer att sättas på spel. För folk förändras i labyrinten.
Reglerna är enkla, ifall något inträffar så att ni vill avbryta tävlingen så skickar ni bara röda gnistor mot himmelen. Allt går ut på att ni ska komma först till pokalen. Men var försiktiga så ni inte tappar er själva på vägen." Manade han allvarligt.

Jag ställde mig redo vid en öppning in i labyrinten. "När kanonen ljuder så börjar tävlingen!" Utropade Dumbledore igen.
Jag blickade bakåt en sista gång. Där satt Hermione och Ron. Och där satt Fred som var jätteorolig för att jag skulle skada mig. Och där... där satt Draco som inte alls var orolig. För jag kan ta hand om mig själv. Jag avbröts utav det dova ljudet från kanonens skott och jublet blev ännu en gång öronbedövande.
Professor Moody fångade min uppmärksamhet genom att ta ett steg mot mig. Han pekade diskret åt vänster och jag spände blicken och vände mig om. Vänster, jag ska gå vänster.
Jag andades in djupt och klev in på jorden som markerade labyrintens början. Ett steg till. Ett till, och ett till. Efter ett antal steg vände jag mig igen och såg hur labyrintens väggar sakta växte ihop bakom mig. Ljudet från musikkåren blev allt svagare, liksom jublen.
Till sist blev allt tyst. Nu var jag här. Inne i labyrinten. Ensam.
Tredje tävlingen har börjat och jag, jag ska vinna.