Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

52

Finns perspektiv

Jag låg raklång i sjukbädden och stirrade i taket. Draco hade just stängt dörrarna om sig eftersom jag avvisat honom. Mitt hjärta ville tycka synd om honom och förlåta honom. Men mitt sinne visste att han inte var värd det. Så det gjorde ont men jag stod fast kvar vid att det är över. Vad det än var, så är det över nu.
Jag försökte ändra position. Dels för att jag låg obekvämt men också för att se om jag var skadad. Så fort jag vred på mig stelnade jag av smärta från ryggen. Såklart var det ryggen som skulle skadas! Det enda som påverkar en vad man än gör...
Fast vad hade jag förväntat mig? Jag slängdes mot en klippa, såklart måste jag skadats.
Då kom jag på att- att nervsystemet kan ha skadats! Jag vickade ivrigt på tårna och allt verkade helt. Puh, en förlamning hade inte suttit fint direkt...
Jag slappnade av på nytt och blundade. Jag vet inte vad klockan var men det var mörkt ute. Inte heller visste jag vilken dag det var. Tänk om jag varit avsvimmad länge!?
Trots den starka känslan som ville stressa mig om det, så var jag helt slut. Så jag somnade, längtandes efter morgondagen. Att få träffa alla.

Klockan var 12.14 nästa dag. Det var en lättnad att jag bara varit avsvimmad en dag.
Efter ett långt snack med Pomfrey så tog jag nu på mig skoluniformen. Jag böjde mig försiktigt pågrund av smärta. Ja, det gjorde ont, men det var bättre! Och smärtan var genomlidlig som vanligt. Aldrig i livet att jag skulle åka runt i korridorerna med rullstol eller liknande..!
Innan jag gick ut kollade jag mig i spegeln. Håret var lite ovårdat när det bara hängde från huvudet men jag var van vid det nu. Eftersom jag inte hade mina föräldrar runt omkring så var håret ofta utsläppt. Liksom det fick vara nu.

Jag smög ut från salen och gick längs korridorerna. Ett ögonblicks tvekan innan jag svängde in i stora salen pirrade i magen. Men egentligen var det ingen stor grej. Jag hade bara varit borta en dag.
Jag sökte med ögonen för att hitta någon som var värd att träffa. Haha, alla satt i en klump...
Fred, George, Ginny, Ron, Harry, Hermione.
De satt hopklämda och såg dystra ut. Jag log för mig själv och hoppade sedan till av ett gällt skrik.
"Finn!" Skrek Ginny och ställde sig hastigt upp.
Jag tror att varenda skalle i matsalen vände sig mot mig i det ögonblicket och jag blev ytterst osäker.
Men allt avbröts när Hermione kastade sig på mig. Jag kramade tillbaka efter att jag återfått balansen. Sedan omfamnades jag av alla de andra och vi stod nu i mitten av stora salen i en gruppkram. Hermione snyftade högt medan hon småskrattade. Jag blundade och log varmt. Det kändes bra att vara saknad...

Vi satte oss alla vid bordet och Fred kunde inte sluta prata.
"Det är helt otroligt! Jag står för alltid i skuld till magin! Du fattar inte hur orolig jag var, jag trodde du dött! Att jag aldrig mer skulle få se dina atlantiska ögon!" Babblade han och man hörde tydligt att gråten satt i halsen.
"Okej..." började Harry.
"Det kanske inte är det ultimata tillfället att säga detta till dig men du måste veta. Vi alla tänkte att efter det som hände så skulle du bli struken ur tävlingen. Men den magiska förbindelsen mellan den flammande bägaren och ministeriet kan tydligen inte brytas under några omständigheter. Så... du hänger kvar." Suckade han. Jag kollade i backen, lite uppgivet. Jag hade typ hoppats att jag slapp de sista tävlingarna. Jag- jag är ju skadad, jag dog ju nästan vid Merlins skägg!
"Men de har beslutat att du faktiskt hade ägget innan olyckan så du har fått lite poäng iallafall!" Försökte Hermione uppmuntrande.
"Det är inte poäng jag är ute efter, jag ville aldrig vara med i den här skittävlingen från början." Muttrade jag.
"Du fixar det. Jag vet det." Log Fred.

Vi satt nu i en av skolsalarna. Alla bord och möbler var undanskjutna och McGonagall stod mitt på golvet. Hon berättade om julbalen som skulle inträffa snart. Jag hade helt glömt bort det!
"Ronald Weasley. Skulle du kunna komma hit?" Log hon, lite elakt. Ron tvingades demonstrera dansen med McGonagall medan alla skrattade. Äsch, så kul var det inte...

Det var plugg-dags under Snapes befäl. Jag, Hermione, Ron och Harry satt på rad vid ett av långborden. Bara några stolar iväg på andra sidan bordet satt Fred och George.
Ron kunde inte sluta gnälla om att han nog var den enda som inte hade en date till balen. Vilket var lite ironiskt eftersom ingen av oss fyra hade det.
Kommer jag få en date..? Det kändes ganska långt borta helt ärligt... Vem skulle jag vilja gå med ens?
Harry och jag hade kunnat gå som vänner, Ron och jag med. Men är inte säker på att Fred hade gillat det. Fred. Han hade jag gärna gått med. Som vänner..? Ja-jag vet inte. D-... nej. Det var inget.
Jag kollade upp och märkte att Fred kollade på mig. Efter några sekunder hade han inte brutit ögonkontakten och jag log snett mot honom. Vad?
Gestikulerade jag. Han log, skakade på huvudet och tittade ner i bordet. Sedan reste han sig och lämnade salen. George kollade underligt efter honom.

Senare den dagen gick jag själv genom korridoren.
När jag rundade ett hörn krockade jag med någon. Cedric.
"Äh- förlåt mig! ...hej." Mumlade han och log.
"Hej hej." Så jag tyst och lite ironiskt tillbaka. Jag försökte komma förbi honom men han flyttade sig och blockerade min väg.
"Du, hur mår du? Efter det som hände?"
"Jag mår bra. Men jag måste faktiskt-"
"Vill du gå till balen med mig?" Frågade han snabbt och andades in efteråt. Jag slutade andas för ett ögonblick och stod bara still.
"Vill- vill du gå till balen med mig?" Frågade han igen med ett litet leende kort efteråt.
"Äh- du skojar va?" Var det enda som pep ur munnen.
"Va- nej! Snälla, det hade varit jätteroligt."
"Du, jag tror inte det är en bra idé."
Jag försökte skratta mig från diskussionen.
"Varför inte..?"
"För- dels för att du verkar tro att du kan köra med mig hur du vill. Du kallar mig för konstiga smeknamn och du behandlar mig som om jag vore helt hjälplös. Tyvärr, men du får fråga någon annan." Försökte jag och började backa långsamt. När jag vänt mig om och börjat gå tog han ton igen.
"Du var helt hjälplös på arenan härom dagen. Jag räddade ditt liv, glömt det?"
Jag kollade över axeln och fnös åt honom.
"Vadå så du hade inte räddat mig om du visste att jag skulle säga nej?"
Han var tyst i några ögonblick.
"Det var inte så jag menade..."

Jag satt i sängen och kollade i våran trolldrycksbok när Hermione kom in.
"God kväll." Hälsade jag ironiskt.
Utan ett svar satte hon sig på huk och började stressa med massa skolgrejer i hennes koffert.
Jag studerade henne och försökte finna vad som var problemet då hon tydligt inte var på bra humör.
Efter bara några sekunder satte hon sig ner och suckade högt.
"Vad är det?" Frågade jag och hasade till sängkanten.
"Ron." Sa hon rakt.
"Va?"
"Han frågade om vi skulle gå på balen."
"Okej..?"
"Han frågade mig inte för han ville gå med mig. Han sa det som ett skämt. Att eftersom det tydligen var så självklart att jag inte hade en date så kunde han och jag gå."
"Åh... och vad sa du?"
"Jag fnös åt honom! Och så sa jag att jag faktiskt har en date redan."
"Vänta... Hermione! Har- har du en date?" Utbrast jag lyckligt.
"Ja... Viktor Krum. Han frågade mig innan lunch och, ja, jag hade ingen anledning att säga nej." Log hon med tindrande ögon.
Efter en stunds snack om hur julbalen skulle bli och om annat så gick vi till sängs.

Hej igen! Hoppas ni gillar boken förresten.
Jag behöver hjälp igen. Fortsätt skriva vad som händer så att jag kan publicera massa kapitel! Skriv gärna detaljer vad som händer (i filmerna)
TACK!<3