Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

6

Jag satt i ett fönster mitt i korridoren på andra våningen. Klockan var halv sex...
Jag hade struntat i att gå till quidditch matchen. Om en timme måste alla vara i sina elevhem. Gränsen brukade vara åtta men efter alla försteningar hade den dragits in.

Jag ville inte gå till elevhemmet. För jag visste att Harry, Hermione och Ron skulle sitta i soffan och prata. Om mig kanske...
Jag brukade sitta med de i soffan. Innan idag...
Vi höll på att bli vänner... eller jag trodde det. Vänner pratar inte sådär om varandra bakom deras ryggar utan att prata med den först. Inte vad jag visste iallafall. De ända som har varit snälla mot mig under den här första månaden på Hogwarts har varit Fred och George. Ginny har blivit helt konstig, Draco var stöddig och vi bråkade ganska ofta och nu hade det här hänt...
om Fred och George också blir mina ovänner vet jag inte vad jag ska ta mig till.

"Finn?"

Jag vände blicken från fönstret och såg George.
"Varför sitter du här?" Frågade han.
"Tänker..." mumlade jag.
"På?" Fortsatte han och lutade sig mot väggen.
Men jag svarade inte. Suckade bara och kollade ut genom fönstret igen.
"Fred är orolig..." fortsatte George.
"Va?"
"Han frågade Harry vart du var och han berättade vad som hade hänt. Fred stod och skällde ut Ron när jag gick ut för att leta efter dig. " sa han coolt.
Jag kunde inte undgå att le. Fred var verkligen snäll... George med såklart!
Mitt leende slocknade med tanken att det skulle bli ännu jobbigare att gå till elevhemmet nu, efter detta...
"Jag går till Hagrid en stund..." sa jag medan jag hoppade ner ifrån fönstret.
"Va? Finn, du får inte lämna slottet." Utbrast George. Jag flinade;
"Vadå, kommer du skvallra?"
Han skrattade till och vände för att gå men jag hejdade honom.
"George," han vände sig om. "Hälsa Fred att jag är okej... Harry också."
Han nickade och jag gick iväg.

När jag tänkte på det hade inte Harry varit så taskig... han hade försökt försvara mig vid middagen och han hade erkänt vad som hade hänt. Han hade till och med gått och letat efter mig...

När jag kom till Hagrids stuga knackade jag på. Han öppnade dörren;
"Vem där!? Han hade ett gevär i högsta hugg.
"Hagrid..?" Sa jag skrämt.
Han kollade ner.
"Finn? Vad i allsin dagar gör du här nu!?"
"Jag vill prata..."
"Tyvärr, Finn, det får vänta." Sa han medan han började skjuta igen dörren.
"Jag mår inte bra. Snälla..." försökte jag.
Hagrid suckade men välkomnade in mig.

Vi satte oss ner vid hans matbord.
"Vad har du på hjärtat?" Frågade han.
"Jo, Hagrid, jag undrar hur din barndom var... med vänner och sånt..."
Han suckade djupt;
"Jo, du. Jag var van vid att bli behandlad som luft redan innan jag lärde mig prata... vänner var det få av, det var liksom alltid vem som helst utom den håriga, stora typen. Jag blev dömd för..."
"Saker du inte har valt och som du inte kan ändra på..." avbröt jag
Hagrid kollade på mig;
"Finn, du är en smart flicka. Du måste förstå att de som tynger ner dig klarar du dig bättre utan. Jag slutade bry mig om mobbarna och se på mig idag! Folk kanske tror att jag är olycklig och fattig men tro mig jag är rik. Rik med kärlek, för det är det ända som är värt något."
Hagrid var klokare än jag trodde...
"Du, Finn. Du borde nog bege dig till slottet. Om tio minuter ska du vara i ditt elevhem."
Jag nickade och vi ställde oss upp.
"Och var försiktig!" Månade han innan han stängde dörren om sig.

Jag kom in i Hogwarts utan problem. Ingen märkte någonting.
När jag kom till andra våningen och passerade tjejtoaletten stannade jag till.
Colin...
Han låg på marken med kameran i händerna.
Förstenad...
"Hallå, hjälp!" Ropade jag försiktigt.
Professor Snape kom gåendes runt hörnet.
Han gick snabbt fram till Colin och satte sig på huk.
"Är han död..?" Stammade jag.
Snape skakade på huvudet. Då kom Dumbledore och McGonagall framrusande.
"Han måste till sjukavdelningen..!" Utropade McGonagall.

Jag kom in i elevhemmet några minuter försent på grund av det som hänt... Hermione och Ron satt i soffan. Jag undvek deras blickar och gick mot flickornas sovsal. När jag hade handen på dörrhandtaget stannade jag.
"Colin har blivit förstenad..."
"Va!?" Hermione ställde sig upp.
"Jag hittade honom i korridoren..." mumlade jag och stirrade in i dörren.
Det blev tyst.
"Harry är i sjukavdelningen... han bröt sin arm under matchen och Professor Lockhart trollade av misstag bort hans skelett i armen." Fortsatte Hermione.
Jag stelnade till, svalde och nickade långsamt. Sedan gick jag in i sovsalen.

Jag vaknade mitt i natten. Jag hörde att någon grät och satte mig upp i sängen. I månskenet kunde jag urskilja att Hermione satt upp i sin säng också.
"Hermione..?" Viskade jag.
Hon blev tyst i några sekunder;
"Åh, Finn... jag mår uselt."
Jag svalde hårt medan hon fortsatte.
"Det vi sa var inte okej på långa vägar. Jag skäms... det känns idiotiskt att jag sitter här och ber om din förlåtelse ännu en gång... och jag förstår om du inte vill ha mer med mig och göra. Jag vill vara din vän Finn. Jag vill att vi ska vara vänner. Men jag har varit en usel sådan och jag skäms..."
Jag kände klumpen i halsen som blev större och större. Ville hon vara min vän..?
Jag mumlade;
"Jag har aldrig haft en vän..."
"Det är hemskt att ett barn ska ha haft det så, Finn. Och jag... Jag är minst lika idiotisk som alla de som valt att inte vara din vän."
"Hermione, du är inte idiotisk..!"
"Jo, Finn. Det är jag... jag tror inte att det är du som är Slytherins arvtagare... det är bara skitsnack. Du gav mig vänskap och jag slängde bort det. Förlåt." Snyftade hon.
Jag svalde.
"Hermione, du är förlåten..." jag kände en tår falla längs med min kind.
Hermione fortsatte snyfta.
"Godnatt, Finn. Och tack."
"Godnatt..."
Och vips, så var jag inne i drömmarnas värld.