Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

21

Nästa morgon var jag tröttare än någonsin. Harry verkade inte heller så värst pigg.
Att få själen utsugen är verkligen påfrestande!
Vi satt och åt frukost i stora salen.
Hermione och Ron tjafsade än en gång om deras husdjur medan Harry och jag satt tysta bredvid varandra.
Plötsligt sattes det två händer på mina axlar.
Jag vände mig om. Fred stod bakom mig och George stod bakom Harry med sina händer på hans axlar likaså.
"Två stycken utslagna magiker efter gårdagens ståhej. Eller vad säger du George?"
"Ser ut som så, Fred!"
Jag skrattade för mig själv åt deras konversationer.
Fred böjde sig ner mot mitt öra.
"Jag fick aldrig tillfälle igår, men varför tuppade du av?" Viskade han.
"Äh... jag, jag antar att jag blev lite rädd när jag såg Harry falla..." försökte jag.
"Mhm... men du mår bra då?"
"Ja, Fred. Jag mår bra. Hur mår du?" Skrattade jag.
"Ja, nu mår jag bra! Nu när jag vet att du gör det." Log han mot mig. Jag log tillbaka samtidigt som jag blev helt varm. Fred visste verkligen hur man gjorde mig glad. Han klappade mig på axeln och gick sedan iväg följd av George.

När tvillingarna gått ur synhåll kände jag hur någon stötte till mig i ryggen.
"Marble! Se upp vad du gör, jag tappade min halsduk!" Röt Draco åt mig. Jag blev helt stel av chock.
"Skojar du med mig!? Jag satt bara här!" Fnös jag medan Draco böjde sig ner och plockade upp sin silver/gröna halsduk.
Jag såg hur det låg en pergamentbit under halsduken. Draco kollade menande på mig innan han marscherade iväg, följd av Pansy, Crabbe och Goyle.
Mina vänner kollade äcklat efter de.
"Vilken tönt." Mumlade Ron.
"Strunta i honom Finn." Försökte Hermione.
Jag böjde mig diskret och plockade upp pergamentbiten som låg på golvet.
Jag vill prata och jag vet att du också vill det.
Kom till gläntan efter skoldagen.
D.M.

Jag kollade på pappersbiten i min hand.
D.M.
Draco Malfoy.

Vi hade en kort dag idag. Vi slutade med försvar mot svartkonst. Alltså samma lektion som Draco.
Han fortsatte vara ett svin och skickade målade bilder på Harry från igår kväll, på quidditch matchen. Jag bara blängde på honom.
Jag ville på ett sätt inte prata med honom efter skolan men samtidigt ville jag höra hur han tänker ta sig ur den här situationen.

Lektionen slutade och Draco försvann. Jag vände mig mot Harry.
"Äh, jag går till Hagrid ett tag..."
"Okej, vi ses sedan!" Svarade han glatt och gick iväg mot Hermione och Ron.
Jag svalde och skyndade sedan ut ur klassrummet. På något sätt kände jag att Lupin tittade på mig men jag gick bara vidare.
När jag kom ut från Hogwarts var det kallare än jag trodde och eftersom jag kom direkt från klassrummet hade jag bara på mig en vit skjorta med uppkavlade armar, en svart kjol, svarta knästrumpor och Gryffindor-slipsen.
Eftersom det var december och alltså sent på året hade det precis börjat skymma. Jag suckade och började gå mot gläntan. Det var den gläntan som Hagrid hade visat Vingfåle i. Jag la armarna i kors när jag gick och jag kände hur jag spände axlarna på grund av kylan.

När jag kom till gläntan satt han på en sten med ryggen åt mig. Jag stannade och kollade på honom. Jag stod där i kanske ett par minuter och bara stirrade.
"Kan du inte röra dig eller har jag bara en väldigt snygg baksida?" Sa han plötsligt. Han satt fortfarande med ryggen mot mig och kollade rakt fram. Jag skämdes lite.
"Inget av de. Det är bara inte så ofta man ser dig sitta och filosofera." Svarade jag och gick och satte mig på en sten. Det kändes lite ironiskt. Vi satt ungefär 10 meter ifrån varandra.
"Jag filosoferar inte. Jag tänker." Svarade han efter ett tag.
"På vadå?"
"Hemska saker..."
Jag ville fråga vilka hemska saker han tänkte på men han verkade inte vilja prata om det.
Efter ett tag vände han sig mot mig.
"Du behöver inte vara rädd för mig."
Skrattade han och kollade på avståndet mellan oss.
"Jag är inte rädd för dig!" Fnös jag.
"Men du har ju gjort det ganska tydligt att du inte vill ha något med mig att göra under de senaste månaderna..."
Jag hörde hur han suckade.
"Det är just därför jag ville prata."
Han reste sig och gick mot mig. När han ställt sig mot ett träd vid sidan av mig tog han ett djupt andetag.
"Jag märker att du undrar varför jag beter mig som jag gör och jag ville bara att du ska veta att det är såhär jag är." Svalde han.
"Va..?"
"Du kanske tycker att jag är känslolös och det är jag. Du har trott att vi är vänner och att jag är mjuk. Men det ska jag säga dig att jag är inte mjuk och vi har aldrig varit vänner på riktigt."
De där sista orden skar som ett rakblad inuti. Jag stelnade till, kunde inte fatta vad som hände. När orden arbetats in i min hjärna blev jag istället arg.
"Dra åt helvete." Sa jag kallt. Sedan reste mig upp och lämnade Draco ståendes där vid trädet. Om han var chockad, ledsen eller inte brydde sig alls visste jag inte. Jag ville inte ens kolla på honom.
Om jag ska vara ärlig kanske det jag sa var elakt men jag ångrade det inte. Han förtjänade det.
Usch.

När jag ilsket travade påväg ut från skogen hörde jag en röst en bit bort.
"Mrs. Marble?"
Jag stannade och pustade ut. Sedan kollade jag mot rösten.
"Professor Lupin." Hälsade jag.
"Ska vi gå en bit?" Frågade han vänligt. Jag kollade mot slottet som syntes till liten del mellan träden.
"Det är okej. Jag är ju lärare." Sa han efter ett tag.
Jag nickade svagt och gick mot honom.
Vi började gå på en smal stig som jag inte visste funnits.
"Så allt väl? Du verkade lite... småirriterad förut.
"Jo... men det spelar ingen roll nu." Svarade jag.
"Ursäkta att jag frågar..." sa han efter ett tag.
"...men hur kändes det när dementorerna sög din själ?"
Jag kollade på honom och han log.
"Äh, menar du på Hogwartsexpressen?"
"Nej nej, på quidditch matchen."
Jag stannade och kollade chockat på honom. Man såg att han var påväg att börja skratta.
"Det är okej Finn. Jag vet att du och Harry är överlevande."
"Va, men hur.!?"
"Vi kan väll säga att Dumbledore förlitar sig på mig. Men du kan vara lugn, jag ska inte berätta för någon." Sa han medan vi började gå igen.
"Så du menar att Dumbledore vet!?"
"Han vet mer än du tror, Finn.''
Efter att tag av tystnad kunde jag inte hålla mig längre.
"Ursäkta att jag frågar, professor. Men jag har tänkt mycket på den där bogarten. Eller jag har tänkt mycket på det den tog form av när du klev framför Harry..."
"Och du undrar varför jag är rädd för fullmånen." Avbröt han.
Jag svalde.
"Låt mig bara säga att vi alla har våra hemligheter." Fortsatte han.
"Men eftersom du vet min är det inte mer än rätt att jag får veta din." Försökte jag. Han skrattade åt mig.
"Det kommer du få reda på så småningom. Men nu borde du nog ta dig tillbaka till skolan." Sa han samtidigt som stigen tog slut.
Jag såg hur fint slottet var i mörkret.
Sedan vände jag mig om.
"Godnatt då." Log jag mot Lupin.
"Godnatt. Och förresten så ses vi efter lovet. Du och Harry behöver lära er patronus besvärjelsen."
Jag log mot honom och gick sedan snabbt bort mot slottet. Lupin gick istället vidare.
Jag njöt av utsikten. Hogwarts lystes upp av hundratals små stjärnor. Och vyn blev ännu mer perfekt med hjälp av den stora, lysande fullmånen.