Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

28

Dagarna gick och gick. Inget speciellt som hände förutom att snön hade smält. Harry var fortfarande i chock efter nyheterna om Sirius Black. Det enda han har pratat om är att han ska hitta honom och förgöra honom. Visst höll jag med om att Black var hemsk men Harrys ständiga babblande har fått mig att himla med ögonen åt saken.

Hagrid borde ha kommit tillbaka från ministeriet nu så jag, Harry, Hermione och Ron var påväg till honom. Han hade varit förhörd om Vingfåles aggressiva tag mot Draco och tyvärr kanske fått en dom. Tydligen hade Draco berättat för Lucius Malfoy som hade tagit det vidare till ministern. Fånigt...
Hagrids stuga stod tom men Harry började genast gå i en annan riktning.
"Jag tror jag vet vart han håller hus!" Utbrast han och vi följde efter.
Mycket riktigt hittade vi Hagrid vid en sjö.
Hans byxor var uppkavlade och han stod en bit ut i vattnet. Stenarna studsade mot vattnet när han kastade iväg de.
"Hagrid..?" Försökte Hermione. Hagrid vände sig om.
"Åh, hejsan ungar."
"Så, hur gick förhöret?" Fortsatte Ron medan jag såg hur Harry satte sig ner vid kanten. Han verkade ha andra tankar i huvudet.
Hagrid suckade.
"Jo, jag började och berättade allt om vilken duktig liten kille Vingfåle är och att han aldrig skulle skada någon. ...men sen fick Mr. Malfoy ordet. Han sa vilken fasansfull och ond best han är."
"Och sen!?" Utbrast Hermione otåligt.
"Sen... sen så begärde han det värsta, den gamla Lucius."
"Du har väll inte fått sparken!?" Frågade Ron förtvivlat.
"Nej, jag har inte fått sparken." Fnös Hagrid.
"Vingfåle har blivit dömd till döden!" Grät han.

Såklart ville jag hjälpa Hagrid men vad kunde jag göra!?
Så dagarna gick, som vanligt.
Harry satt uppe på nätterna och glodde på kartan vi fått av Fred och George. Den här kvällen gjorde han säkert detsamma.
Jag däremot kände att jag hade svårare och svårare att sova. Eller iallafall mer mardrömmar.
Röster som säger:
"Vänta bara." ,
"Du kommer krossas..." ,
"Jag kommer tillbaka..."
och liknande. Såklart grubblade jag om vad det kunde betyda men man anade väll alltid det värsta om sådana ting?
Den här natten kunde jag inte heller sova.
Jag brydde mig inte ens om att vända på kudden för jag visste att det inte skulle funka.
Istället satte jag mig upp i sängen, sträckte mig efter min stav och viskade sedan.
"Lumos."
Staven tändes och gav ifrån sig ett kallt men vackert ljus.
Jag kände att jag måste få mina ögon trötta så jag sträckte mig till golvet och försökte få tag i något. En bok eller liknande. Visst fick jag tag i en bok, men en högst tråkig sådan. Det var läroboken från försvar mot svartkonsten. Den med alla varelser och vidunder. Jag suckade och skulle precis lägga ned boken igen när plötsligt...
Ett papper åkte ur boken. Jag kollade på pappret som låg i mitt knä och la sedan ner boken på golvet. Jag hade förväntat mig ett mystiskt eller intressant brev av något slag. Men istället höll jag i min hand, en sida från boken. Sidan om varulvar.
Den måste ha lossnat på något sätt men hur?
Jag kollade på bilden av varulven.
Varulv...
Kalla mig fånig, men det är något speciellt med Lupin...
Ute och vandrar i månskenet, missar lektioner och är rädd för fullmånen! Ja, jag vet. Man ska inte tracka på andras rädslor men i mitt huvud finns det bara en anledning till att vara rädd för fullmånen...
Ja... om man är en varulv...

Nästa dag var jag, Harry och Ron påväg till spådomskonst. Jag hade släppt mina tankar om Lupin. Om det var sant visste jag inte, men det var inte relevant nu iallafall.
Snape passerade plötsligt.
"Professor?" Utbrast Harry och Snape stannade motvilligt.
"Ja, Potter."
"Vet du möjligtvis vart professor Lupin håller hus?"
"Han är väll ute i månskenet, den gamle Måntand... Nej, just det! Det är mitt på dagen...
Nej Potter! Jag vet inte!" Fnös Snape och skyndade vidare.
...Måntand..?
Det låter välbekant. Men jag kanske bara...
Nej! Jag vet att jag har hört det förut.
Just det!
"Harry, vart har du kartan!?" Utbrast jag.
"Äh, jag fick ge den till Professor Lupin. Jag sa ju det i morse?" Svarade han och kollade konstigt på mig. Jag hade säkert inte lyssnat, som vanligt.
"Va varför!?" Frågade jag.
"Jag sa ju det! Jag var ute mitt i natten med kartan eftersom jag sett Peter Pettigrew på den."
Peter Pettigrew..? Det kan inte stämma! Han är ju död!

Vi satt nu inne på lektionen. Istället för att spå i teblad och i stjärnor som vi förut gjort, spådde vi nu i händer och kristallkulor.
Jag däremot befann mig i mina tankar, som vanligt.
Det skulle ju förklara en del, ifall Lupin var varulv.
Men sånna saker kan man ju inte fråga om!

Jag väcktes ur mina tankar av att Trelawney kom fram till oss. Jag kollade oskyldigt på henne.
Hon började prata med Hermione som plötsligt befann sig bredvid mig.
"Jag kände det på din aura första gången du kom in hit. Du har inte spåkonst i dig." Betonade Trelawney. 
Hermione blev inte så glad. Hon reste sig upp och puttade ner kristallkulan på golvet innan hon lämnade salen.
"Sa jag något fel?" Frågade professorn oroligt.

Efter lektionen gick jag, Harry och Ron ner för trapporna. Hermione hade inte återvänt efter hennes lilla utbrott. Ärligt talat gillade jag den här sidan av henne.
"Vänta." Mumlade Harry plötsligt. Han böjde sig ner och plockade upp kristallkulan som hade rullat iväg när Hermione slängde iväg den.
"Vi borde lämna tillbaka den här." Fortsatte han.
"Jag går inte tillbaks dit!" Utbrast Ron.
"Äh, jag kommer..!" Flög plötsligt ur min mun.
"Okej, ses!" Hälsade Ron och fortsatte ner för trapporna.

Jag och Harry gick försiktigt in i klassrummet igen.
"Hon verkar inte vara här." Sa Harry.
"Lägg den bara där på bordet så går vi sen." Försökte jag som plötsligt fått en orolig känsla.
Harry gjorde som jag sa och la ner kristallkulan på ett litet silverbord. Sedan började han röra sig mot utgången.
"Vänta!" Utbrast jag. I kristallkulan såg jag ett ansikte. Harry vände sig mot mig och kollade i den också.
"Det är Sirius Black..!" Mumlade han.
"Det... det är professor Lupin." Fortsatte jag och kollade konstigt på Harry.
Plötsligt såg jag i ögonvrån hur en hand lades på Harrys axel. Harry flämtade till och vände sig snabbt om. Jag kände hur jag greppade tag om min stav, som reflex. Men när mina isblå ögon uppfattat vem det var släppte jag taget.
"Professor Trelawney..?" Försökte Harry men det verkade som om hon var i trans.
"Han kommer återvända ikväll. Ikväll kommer han som bedrog sina vänner att återvända. Oskyldigt blod kommer spillas och härskare och tjänare kommer bli förenade." Talade hon. Hennes röst var annorlunda, mer demonliknande. Förfärlig med andra ord. Jag och Harry kollade flämtandes på varandra.
"Förlåt, så ni något?" Sa hon plötsligt, helt normalt. Jag hävdar att hon inte var medveten om vad som precis hände.
"Nej, inget!" Flämtade Harry och drog med mig ut ur salen.

***********************************
Q: vem shippar du Finn Marble med?
(Vem tycker du hon passar med?"