Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

14. Sommar

Sommarlovet tar slut imorgon.
Idag ska jag tillbaka till Hogwarts  och jag kunde inte bärga mig! Jag har spenderat den mesta tiden på rummet eller i soffan med mormor. Jag har knappt pratat med mina föräldrar, vi sitter helt tysta vid maten och ses inte annars.
De hatar mig för jag är vän med Harry Potter, hamnade i Gryffindor, är vän med en Malfoy, en mugglarfödd och flera Weasleys.
Jag hatar de för att de inte lyssnar, inte förstår, slog mig, aldrig är nöjd med mig och står på den mörka sidan.

Jag och mormor har pratat om att jag inte ska yttra mig om att jag är flickan som överlevde.
Jag tror det kommer gå bra i början men de måste ju få reda på det någon gång, och om jag då hållit det hemligt i några år kanske de inte blir så glada. Det oroade mig.
Men, men. Det är risker man får ta som en av de två utvalda.

Jag satt nu i mitt rum i en röra av saker jag ska packa med mig. Skolkläderna såklart, lite extrakläder, massa skolböcker, andra böcker, ett foto på mig- mormor och Joopy från när jag var två år, morfars gamla medaljong med en bild på han och mormor och en del annat.
Jag hade inte kunnat skriva till Harry eftersom mamma och pappa tog Luis under resten av sommarlovet efter intendenten. Jag hoppas det inte gör så mycket från hans perspektiv... och om det gör det har jag ju en ursäkt iallafall!

Efter att jag lagt mina saker i min stora portfölj gick jag ut ur rummet. Mormor satt på sin plats och läste i tidningen. Jag såg en bild av
Sirius Black på framsidan. En stor bild, från profilfotona från Azkaban.
"Varför är Sirius Black på framsidan?" Frågade jag och satte mig ner i fåtöljen bredvid soffan.
"Han har rymt..." mumlade mormor.
"Va? Vadå rymt!?"
Mormor log mot mig retsamt.
"Ja, han har rymt från Azkaban. På fri fot! Du vet vad han har gjort va?"
Jag tänkte på allt jag hört om vilken hemsk seriemördare han var och kanske är! Och även hur han hade hjälp Voldemort en gång i tiden. Han är farlig om han är på fri fot.
Jag nickade långsamt.
Mormor svarade med att nicka långsamt hon med.

"Klar?" Frågade mamma när jag kommit ner för trappan, släpandes på den oväntat tunga väskan.
"Om du skriver på den här så är jag klar!" Svarade jag och höll fram ett papper om föräldraintyg om att få besöka olika ställen med skolan. Mamma suckade men skrev ändå på.
Jag kollade irriterat på henne;
"Så, nu är jag klar."
Pappa kom in i rummet och kollade på mig.
"Vart är din kavaj?" Frågade han. Jag kollade ner på mina kläder. Jag hade på mig en skrynklig vit skjorta och en svart kjol.
"I min väska." Svarade jag självsäkert.
Pappa suckade men mamma gav sig inte och
ropade till.
"Rebby!"
En av våra husalfer kom springande. Rebby kollade ilsket på mig.
"Gör något åt flickans hår!" Fortsatte mamma.
"Såklart mästare." Grubblade Rebby och började slita i mitt hår.
"Aj!" Var det första som kom ut ur min mun men det påverkade ingenting. Snart var mitt hår uppsatt i en inbakad fläta, baktill. Jag suckade och ställde mig i våran kamin.
"Vart är mormor?" Frågade jag när jag tog en näve flampulver.
"Hon sover, men hon hälsade dig att du vet hur du ska bete dig!" Fnös mamma.
Jag log för mig själv. Mamma fattar inte. Vad mormor egentligen menade. Det gjorde bara jag!
Jag kastade pulvret i marken och vips så var jag på perrong 9 3/4.

Jag klev ut ur kaminen och borstade av kjolen från sot. Jag tog ett djupt andetag.
Jag var här!
Jag var äntligen här igen!
Jag har nog aldrig i hela mitt liv längtat så mycket efter att få vistas med folk. Jag brukar inte gilla folk, jag föredrar att vara ensam. Men det var innan jag visste vad vänskap var.

Jag såg en skara med rödhåriga häxor och trollkarlar. Weasleys!
Jag rusade fram, trots att väskan var tung.
"Ron!" Ropade jag och han vände sig mot mig och fick ett stort leende på läpparna. När vi mötte varandra fick jag en lätt kram. Det var stort för att vara Ron, han kramades inte så mycket. Efter det kramade jag Ginny, Fred och George också.
Ms. Weasley kollade lite underligt på mig.
"Och vem är du, gumman?" Frågade hon. Jag log starkt åt vad hon nyss kallat mig.
"Finn Marble." Svarade jag snabbt men blev sedan orolig över hennes reaktion. Hon bara log åt mig.
"Jag förstår, du är flickan som mina barn talat så mycket om under sommaren." Sa hon.
"Speciellt Fred." Viskade hon men Fred hörde och suckade tungt. Jag skrattade lite för mig själv.

Jag såg Hermione, Harry och Hagrid stå en bit bort.
Jag skyndade dit, följd av Ron.
"Hermione, Harry!" Ropade jag mot de.
"Finn!" Utropade de samtidigt. Jag kramade först Hermione sen Harry. När jag kramade Harry kände jag det som jag känt för exakt ett år sedan. Den där konstiga smärtan/stöten eller vad man kan kalla det, i hjärtat. Det måste ha att göra med att vi är de två utvalda men jag låtsades som inget. Trots att jag såg hur Harry tog sig diskret om sitt ärr.
"Det är så kul att se dig!" Började Hermione.
"Tack detsamma. Du med Harry, förlåt att jag inte svarade på ditt brev förresten. Mina föräldrar fick reda på det och blev inte så glada..."
"Det är lugnt! Jag hade nog ändå inte kunnat svara efter ditt brev. Vernon förbjöd mig från att släppa ut Hedwig. Det var jobbigt att se henne lida så, men när jag råkade blåsa upp Marsch drog jag hemifrån."
Jag kollade konstigt på honom. När han började rodna för att han sagt det där sista, skrattade jag istället.

"Hörni, ungar! Ni borde göra er redo, tåget kommer nu. Vi ses på Hogwarts!" Skyndade Hagrid och gick iväg.
Vi andra började gå mot tåget som precis anlänt.
"Har ni hört om Sirius Black?" Frågade Ron plötsligt.
"Såklart!" Fnös Hermione samtidigt som vi gick in i vagnen.
"Ron, din pappa pratade faktiskt med mig om det..." fortsatte Harry.
"Detta är det ända alternativet." Avbröt Hermione och syftade på en kupé där det satt en vuxen man och sov.
"Vem är det?" Fnös Ron samtidigt som vi satte oss i kupén.
"Professor Remus Lupin." Svarade Hermione.
"Hur kan du veta allting? Hur kan hon veta allting!?" Utbrast Ron.
"Var inte dum, Ron. Det står på hans väska." Väste hon.
"Tror du han sover?" Frågade Harry plötsligt.
"Ser ut som så." Svarade jag.
"Okej, för jag måste berätta något..." fortsatte han och stängde kupédörren.