Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

20

När jag öppnade ögonen var allt en ända röra i mitt huvud. Jag visste inte var jag var eller vad som hänt. Jag satte mig upp och kollade runt omkring.
Det var fullt av sängar uppradade i salen jag befann mig i. Då klarnade allt!
Jag var i sjuksalen!
Jag svimmade under quidditch matchen!
Harry föll... Harry! Vart är han!?
Jag kollade hastigt omkring mig men lugnade mig snabbt. Han låg i sängen bredvid. Om han sov eller var medvetslös visste jag inte. Men han levde iallafall, jag såg ju hur bröstkorgen reste och sänkte sig.
Jag tog mig om pannan. Ugh, huvudvärken var outhärdlig!
Plötsligt ryckte jag bort handen. Jag var öm precis över det vänstra ögonbrynet.
Jag tvekade ett ögonblick men reste mig sedan upp och gick mot en spegel som hängde i salen.
Jag var lite darrig i benen men annars kändes allt bra!
När jag kom fram till spegeln gjorde jag en snabb grimasch. Jag hade ett ganska ordentligt och svullet blåmärke över ögonbrynet.
Jag måste ha slagit i något när jag svimmade.
Mina ögonbryn, som för övrigt redan var väldigt mörka, framhävdes nu ännu mer. Toppen!

Plötsligt öppnades dörrarna och in kom Pomfrey.
"Mrs. Marble! Hur är det med dig?" Frågade hon vänligt.
"Jo, jag mår fint..." mumlade jag och stirrade in i spegeln. Jag såg verkligen ut som ett vrak!
Hade mamma sett mig nu hade de dödat mig! Eller iallafall torterat...
"Hur länge har jag varit borta?" Frågade jag.
"Bara 45 minuter ungefär." Fick jag till svar.

In kom plötsligt en hel del välbekanta ansikten.
Hermione, Ron, Fred, George, Ginny och Neville bland annat.
Hermione omfamnade mig hastigt.
"Åh, hur mår du? Jag blev så rädd där på läktaren!"
Jag log mot henne. Plötsligt utropade Neville något.
"Han rör på sig! Han kvicknar till!"
Samtliga förutom jag och Hermione flockades runt Harrys säng.
Hermione suckade och drog sedan bort mig lite längre bort från de andra. Hon såg extremt allvarlig ut.
"Finn, vad är det som händer?" Viskade hon.
"Vadå?"
"...med dig! Du har varit helt konstig på sistone. Du vet vad som kommer hända innan det händer, och alldeles nyss... det var som om din själ flög upp till Harry och såg vad som hände! Det var som om du fick någon slags uppenbarelse!"
Jag svalde och flackade med blicken. Hon var mig på spåren... tänk om hon får reda på att jag är... ja, ni vet.
Men vad ska jag svara? Det finns inget vettigt svar! Inte ens sanningen är vettig!
"Finn, är det något du vill berätta?" Frågade Hermione otåligt.
"Jag, jag kan inte... jag får inte." Mumlade jag.
"Vadå!? Du tror väll inte att jag kommer sprida det om du inte vill! Kom igen, du kan berätta för mig!"
"Men Hermione! Du förstår verkligen inte! Det här är en stor grej, som har förändrat mitt liv! Det kommer att förändra Harry, Rons och ditt liv också!"
"Då tycker jag verkligen att jag har rätt att få veta."
Det visste jag inte vad jag skulle svara på. Det fanns inga motargument kvar.
Jag suckade.
"Du har rätt... Men jag vill berätta det för Ron och Harry också. Kan vi ta det ikväll, i uppehållsrummet?" Viskade jag.
Hermione nickade lyckligt. Jag suckade och log mot henne.

"Så din kvast är helt trasig?" Frågade Hermione.
Harry nickade olyckligt.
Vi gick genom korridorerna påväg till elevhemmet.
Undertiden kände jag hur Ron stirrade på mig.
"Du är väldigt tyst, Finn. Jag menar, du är ju inte precis känd att vara en social person, men du är VÄLDIGT tyst nu." Sa han osäkert.
"Jo, jag... jag ska berätta en grej för er sen. Men vi måste vara ensamma." Svarade jag. Nu var det ingen återvändo...
De kommer få reda på allt ikväll!

Klockan var 21.27 och som jag fruktat så var uppehållsrummet tomt och tyst. Hermione var nog mest nyfiken av alla. Hon satte sig hastigt i soffan och log mot mig. När vi andra satt oss i soffan kände jag hur de stirrade förväntat på mig.
Jag pustade ut och kollade i marken.
"Okej. Jag fick reda på en grej i somras som har förändrat mitt liv. Det är en hemlighet som bara dödsätarna och själva du-vet-vem känner till. Mormor berättade det för mig."
"Vad är hemligheten!?... förlåt... fortsätt." Utbrast Hermione.
"Jo. Hon berättade att den natten min morfar dog, blev han mördad av självaste du-vet-vem. Min morfar var en trogen dödsätare. Men han älskade mig mer än han älskade Lord Voldemort.
Ni förstår, i profetian står det om en pojke som överlevde, det är du Harry. Men det som inte så många vet är att det även står om en flicka som överlevde likaså.
Voldemort dödade min morfar för att han försökte hindra mörkrets herre från att döda... mig. Den natten överlevde jag döds-förbannelsen. Jag är flickan i profetian, flickan som överlevde. Och enligt profetian så behöver jag och Harry tillsammans bekämpa mörkrets herre. Du kan inte göra det utan mig och jag kan inte göra det utan dig.
Det är därför jag blir sådär konstig ibland och kunde se Harry falla innan han föll.
Jag får alltid ont i hjärtat när något sånt händer, för jag har mitt ärr i hjärtat. Det är inte synligt.
Efter Voldemort inte lyckats döda mig försökte han döda dig, Harry. När han misslyckades igen försvann hann men lämnade ett ärr på dig. Ett synligt ärr..."
Jag tog ett djupt andetag och tittade upp på de. Jag var nervös över vad de skulle tänka. Alla tre satt som fågelholkar och bara stirrade på mig.
"Säg nåt!" Utbrast jag panikslaget.
"Ja... jag vet inte vad jag ska säga..." mumlade Hermione.
Harry reste sig upp och satte sig på huk framför mig. Jag fick panik igen.
"Förlåt att jag inte berättar tidigare men min mormor sa att ja..."
Jag avbröts av att Harry gav mig en kram.
"Jag visste att det var något speciellt med dig." Viskade han i mitt öra.
"Hur då?" Frågade jag.
"Jag har sett saker som hänt dig och drömt om dig också. Plus att jag fick smärtor i mitt ärr när vi träffades för första gången och det händer inte så ofta."
Jag log mot honom.
Sedan pustade jag ut.
"Äh, Ron och Hermione. Hur känner ni..?" Frågade jag försiktigt.
"Ja, jag såg den inte komma kan jag säga iallafall." Sa Ron och skrattade lite.
"Det här gör dig bara mer speciell! Jag visste att det var något som stod på. Jag hade alltså rätt igen!" Log Hermione.
"Men snälla, berätta inte för någon än... jag är inte redo att bemöta hundratals elever just nu." Fortsatte jag.
Alla gick med på att detta skulle stanna mellan oss fyra tills vidare. Efter en massa frågor om mina föräldrar, min morfar och massa annat gick vi och la oss.
Det kändes bra men obehagligt. Som om en tyngd från mitt hjärta precis lossnat men att jag behövde den tyngden för att vara trygg... ja, jag vet inte.
Trött var jag iallafall och jag somnade snabbare än professor Hooch kan säga quidditch!