Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

11

Harry, Ron, Ginny och Lockhart kom tillbaka med hjälp av Fox. De var smutsiga och såriga.
Jag stod i bakgrunden och kollade på när Dumbledore, McGonagall och massa andra vuxna frågade, undersökte och välkomnade de.
Efter ett tag när lärarna började droppa av, klev jag fram.
"Finn!?" Utbrast Harry, och Ron kollade snabbt åt mitt håll. Harry kramade om mig, Ron också.
"Så, var Fox till hjälp?" Flinade jag.
"Fox? Hur visste du..?...vänta! Var det du som.!?" Utbrast Ron och jag nickade lyckligt.
Harry log stort.
"Tack, Finn. Utan dig hade jag varit död."
"Jag med, troligen! Och Ginny." Instämde Ron.
"Ginny!" Utbrast jag.
"Vart är hon!?
"I sjukhussalen. Lockhart med... Hon skulle undersökas och så." Svarade Ron.
Jag ville gå och prata med henne men McGonagall sa åt oss att gå och lägga oss, så vi gjorde det.

När vi kom in i elevhemmet sov alla andra. Ingen var uppe iallafall. Det ända jag ville var att veta ALLT i detalj om vad som hänt. Men Ron gäspade och Harry föreslog att vi tog det imorgon istället.
"Men, ni är okej va?" Frågade jag.
De nickade och log, sedan gick vi in i våra sovsalar.

Det kändes tomt i tjejernas sovsal. Varken Hermione eller Ginny var där. Båda två var på sjukhusavdelningen... jag undrade hur det gick med planteringen av mandragororna, när de var mogna kunde vi ju rädda alla som blivit förstelnade. Åh, Hermione... Jag saknar dig så.
Mina tankar avbröts när dörren öppnades. Jag satte mig i sängen men såg inte vem det var. Allt var bläcksvart. Sen hördes en ljus röst som sa;
"Lumos." Och en stav tändes.
Ginny!
Hon var ren från smuts men inte från sår.
Jag flämtade till;
"Ginny!" Jag bokstavligen flög ur sängen och rusade fram till henne. Vi kramade varandra och först när vi släppte taget såg jag att hon hade gråtit.
"Hur är det med dig..?" Frågade jag.
"Jo, nu mår jag bra... när allt är över." Log hon smått.
"Vad hände!?" Fortsatte jag.
"Jo, jag blev förhäxad av en pojke som heter Tom Dolder... Det var jag som skrev allt på väggarna... Men jag var förhäxad! Det var inte meningen."
"Ginny, det är lugnt! Jag var så orolig! Det är skönt att allt är över." Vi stod tysta och log ett tag sen harklade jag mig.
"Vi får prata mer imorgon, vi måste sova."
Hon nickade och vi gick till sängs.

Jag vaknade mitt i natten av en mardröm. Jag flåsade och var kallsvettig. Jag kände hur det sved i ögonen så jag hade säkert gråtit också.
Det ända jag kom ihåg från drömmen var att jag satt hemma i soffrummet på andra våningen. Mormor var där, hon såg oroad ut för mig... varför visste jag inte.
Det var fortfarande mörkt ute så jag försökte somna om. Efter en kvarts vridande och vändande i sängen suckade jag tungt.
Okej Finn. Andas. Tänk på något som gör dig glad.
Jag tänkte på när jag var liten och fick leka med mormors trollstav. Innan mina krafter blev för tydliga, då var det farligt istället. Men detta var åren runt 5 kanske. Jag älskade mormors trollstav! Den var så fin! En ljus-färgad stav i ekträ. Kärnan var av enhörningshår. Den var rak och slät ända till handtaget som såg lite vridet ut med en ros i ändan. Det ända jag ville just då var att få min första stav. Det ironiska var att jag, dagen innan varit nästan spyfärdig... jag hade tappat självförtroendet helt den dagen jag för första gången blev avvisad för mitt namn... Fast nu är jag glad över att jag har fått min stav, den är också väldigt fin! Som mormors är den raklång ända till handtaget. Det var en rad av pärlor i början av handtaget och ändan av staven hade också en rad av pärlor. Den var gjord i rosenträ, vilket gjorde att färgen var mörk med en röd underton. Den hade draksträng som kärna.
I mina tankar somnade jag utan att märka något själv.

Jag vaknade på morgonen av ljuset som sken in genom de stora fönstren. Jag satte mig yrvaken upp i sängen. När jag klivit ur sängen tog jag direkt på mig skolkläderna och ställde mig i spegeln. Jag tittade på mitt hår och suckade. Jag har haft det nedsläppt ett tag nu...  Jag suckade igen och gjorde en inbakad fläta på bakre huvudet och gick sedan ut ur sovsalen.