Finn Marble är en häxa, uppväxt i en dödsätarfamilj. Då hon inte vill gå i sina föräldrars fotspår är hennes mormor den ända lågan ljus i hennes liv. Ända tills hon börjar på Hogwarts.
Dock missar hon första läsåret och får börja andra året iställ...
Det var en oklar stämning. Ja, det kan man verkligen säga. Cedric och Krum var utanför tältet och värmde upp eller vem vet. Fleur var blekare än vanligt och jag tror att hon gärna hade hoppat av om hån fått chansen. Men nej, nu fanns det ingen återvändo. Den första tävlande skulle ut till arenan om bara ett par minuter. Så för mig fanns bara väntan. Inte för att jag jättegärna skulle vilja utföra tävlingen utan för att jag vet att stress bara förvärrar saker. Så jag satt ner på en bänk medan Harry gick fram och tillbaka framför mig. "Det kommer gå bra." Sa jag och kollade upp på honom. Han stannade och tog ett djupt andetag.
Då klampade det in en bunt med äldre magiker. Barty Crouch, Dumbledore, McGonagall och de gästande rektorerna därav. Alla vi tävlande skingrades omkring Crouch och han höll fram en skitig gammal häxhatt "Då så mina vänner. Det är alldeles snart dax för våran första tävlande, Mr Diggory." Utbrast han glatt. "Jag vill att ni, var och en, ska plocka upp en varsin av det som finns i hatten. Se så! Fröken Delacour!" Hon stoppade ner handen och plockade försiktigt upp en pytteliten drake. Den var så liten att den fick plats på handflatan alldeles utmärkt! Det var Draken hon skulle tävla mot. Sedan drog Krum och Cedric sina drakar också. Det var Harry som var på tur och med ett svälj plockade han upp sin drake. Det var en ungersk taggsvans. Jag tyckte synd om honom, taggsvansar är inga lekar. Men nu var det jag. Draken som jag nu nuddade vid var lika kall som sten. Den kändes faktiskt som en sten överlag. Jag lyfte upp den och la den i handen. ... Jag tyckte inte synd om Harry längre... "En fornnordisk fjälldrake!" Skuttade Crouch, inte alls berörd. "H-hur sa?" Stammade McGonagall som stod tätt bakom mig. "En fornnordisk fjälldrake." Upprepade han. "Men- flickan kommer inte ha en chans!" "Tyvärr Minerva, tävlingen är redan igång. Inga baksteg nu. Diggory gör dig redo!"
Jag har suttit och studerat den lilla Draken i kanske en timme nu. Fasen också... "Okej Marble." Började McGonagall. "Detta kan vara en av världens listigaste drakar. När de vill något är det bara döden själv som kan hindra de. Men du är smart också, glöm inte det. Jag är inte till mycket hjälp då min kunskap om drakar inte är- extraordinär. Men ett tips jag kan ge är att du inte får vara för offensiv. Det är precis det den vill! Var passiv och agera efter hur den agerar." Jag sa ingenting. Fanns inget att säga. Jag hörde det plötsliga jublet utifrån och in springandes kom Harry med ägget i famnen. Han hade klarat utmaningen. Trots att jag var glad för hans skull så kände jag hur pressen växte. "Lycka till nu. Du fixar det här." Uppmuntrade han. Jag ville fnysa åt honom att han minsann inte hade haft en fornnordisk fjälldrake som motståndare så lätt för han o säga. Men som vanligt, var jag tyst.
Kanonen ljöd och jag klev ut i arenan. Det var berg och sten överallt. Jag såg ingen drake? Det enda jag såg var guldägget som stod upphöjt i mitten av arenan. Utan att tänka tog jag ett språng mot guldägget. Jag såg ju inte draken! Innan jag nått det så svepte en stor skugga förbi och jag kastade mig åt sidan. En enorm best ställde sig framför ägget i försvar. Den var verkligen enorm. Dess armering såg ut som sten och vingarna spretade åt sidorna på ett hotfullt sätt.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Efter ett ögonblicks stirrande hörde jag alla ljud omkring. Jubel, skrik och tutande. Alla ljud hade liksom varit dova fram tills nu. Så jag skakade om huvudet och kollade mig omkring. Jag började smyga runt kanten i arenan. Men draken blängde på mig hela tiden och ändrade själv position så att den skyddade ägget. Attans. Den visste vad den skulle skydda. Men ännu värre, den visste vem som var hotet... Jag tänkte så det knakade. "Confringo!" Uttalade jag och kastade formeln mot en sten en bit bort. Den exploderade som väntat, men draken släppte mig inte med blicken. Jag bet ihop och riktade istället staven mot marken framför mig. "Bombarda!" Skrek jag och en explosion fick det att yra damm och grus överallt. Det var en risk, men det funkade. Medan jag hade chansen skyndade jag bakom en stor sten och gömde mig. Draken, som inte verkade förstå vad som hänt, gav ifrån sig ett skräckinjagande vrål. "Accio guldägg." Mumlade jag och blundade. Inget hände men det var värt ett försök. Jag kom då ihåg en stor sten som fanns på andra sidan arenan. Jag kanske har möjlighet att distrahera draken ännu mer? Så jag vände mig snabbt bort från stenen och kastade formeln. "Bombarda maxima!" Jag hade för bråttom. Borde fokuserat mer, speciellt med denna staven. Formeln hade nämligen missat stenen och istället träffat vid draken. Den låg nu en bit bort, medvetslös. Eller död. Ett ögonblick av total tystnad och ånger. Det var verkligen inte meningen att skada draken..! Jag försökte skaka av mig det och gick långsamt fram till ägget. Jag plockade upp det och kollade mot publiken som satt tysta. Enda tills att ett vilt jubel ekade. Applåder och stående ovationer fick mig att le för mig själv. Tills jag hörde ett skrik. "Finn!" Jag kollade snabbt mot Hermione i publiken som såg panikslagen ut. Jag vände mig om och såg hur draken inte alls var död. Snarare tvärtom. Ilskan lyste i dess ögon då den reste sig framför mig. Innan jag hann agera så svingade den sin arm mot mig och klorna träffade mig vid högra kindbenet. Det var nästan så jag kände hur klorna gröptes in i skallen. Jag slängdes åt sidan av slaget, staven och ägget flög iväg lite längre bort. Jag reste mig snabbt och kastade mig mot ägget. Jag kände hur blod rann hejvilt från kinden men det var inget jag brydde mig om. Adrenalinet dolde smärtan. Jag hann fram till ägget och hade det återigen i famnen. Med en rush löpte jag mot tältet. Då kände jag hur något träffade mig i sidan och jag lyftes snabbt upp av drakens svans. Den kastade kraftigt med svansen och jag flög genom luften. Nu hände det igen. Alla ljud var dova. Endast mina andetag hördes. Då träffade jag tillslut den klippiga väggen i arenan. Min rygg slogs hårt mot stenarna och jag hörde hur jag flämtade av smällen. Jag föll jäms med vägen och träffade istället den klippiga marken. Nu hördes alla ljud bättre. Skrik och flämt. Men synen blev bara suddigare och tillslut stängde jag ögonen medvetet. Den bultande smärtan som gick längs ryggen enda upp till huvudet var det enda jag kände. Tills jag inte kände något mer.
