Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

39 sommar

Veckorna gick och gick.
Jag fortsatte skriva med mina vänner men fortfarande, inget från mormor.
Men jag hade det okej ändå.
Det var nu slutet av sommaren och om en vecka var det quidditchfinal.

Jag gick ner för trappan, påklädd ett par svarta jeans och en mörkgrön blus. På senaste tiden hade jag börjat använt mer och mer grönt.
"Vad är det här?" Flinade jag och tog upp en tidning som låg på bordet.
"Något skit förmodligen. Aldrig hört talas om den tidningen förut." Gäspade Tonks.
The quibbler. Huh, lustig namn. Men det verkade passa eftersom tidningens utseende var ungefär lika galet.
"Godmorgon Finn. Det finns fyra brev till dig där." Informerade Remus när han kom in i rummet. Han nickade mot högen med post på bordet. Jag däremot, stelnade till.
"Fyra? Är- är du säker?"
"Jamen kolla själv då." Sa han lugnt och slog sig ner vid bordet.
Jo. Han hade rätt. Fyra brev. Men det brukar alltid vara tre. Hermione, Harry och Weasleys. Vem är den fjärde? Mormor..?

Jag satte mig vid bordet och la undan samtliga brev förutom det i ett svart kuvert. Kan det verkligen vara mormor? Det ser inte ut att vara ifrån
Marble Manor...

Saker händer. Vi måste prata någon gång på Hogwarts, det är viktigt.
/D.M.

Draco Malfoy... brevet var ifrån honom.
Synnerligen oroväckande brev. Saker händer.
Vad kan han mena med det..?
Han hade inte skrivit om det inte inblandade mig eller var extremt viktigt.
Han hade rätt. Vi får prata på Hogwarts.

Den där veckan innan quidditchfinalen. Den gick riktigt fort. För nu stod jag här, med väskor och diverse. Redo för att transferera mig till Weasleys.
"Är du redo?" Frågade Remus och tittade ut i hallen där jag stod, fullt påklädd.
"Jag är redo!" Utbrast jag.
"VÄNTA!" Hördes ett skrik från övervåningen. Nedrullande kom en nyvaken eller halvvaken Tonks.
"Vänta..." pustade hon innan hon gav mig en tung och ostabil kram.
"Det har varit så oerhört roligt att ha dig här i sommar och jag- jag längtar redan tills nästa gång vi äh ses." Mumlade hon. Jag skrattade åt henne men tackade sedan.

"Då kör vi. Kom ihåg, fokusera." Påminde Remus och höll fram sin arm. Jag tog ett djupt andetag och greppade den.
Precis som förra gången snurrade allt och miljontals känslor sprudlade inom mig. Men så stannade allt.
Jag kollade storögd på den vackra och bekanta stugan som vi stod framför. Det var verkligen ett ruckel. Ett fantastiskt ruckel.
"Ah se där! Vi var lite tidiga ändå." Utbrast Remus och tittade på sin klocka.
"Klockan är tjugo över sju, de sitter nog och äter." Fortsatte han.
"Men jag antar att du klarar dig härifrån, Finn. Så jag ska nog dra mig tillbaka."
Jag log mot honom.

Efter vi hade sagt hejdå gick jag fram och knackade lyckligt på dörren.
"Åh, älskade barn!" Utbrast Molly när hon öppnat. När den hetsiga kramen var över skyndade hon in i huset.
"Kom in, kom in! Det är bråttom nu!" Ropade hon.
När jag gått in i huset kollade jag mig omkring. Det såg exakt likadant ut som sist.
"Finn!" Hördes en bekant röst och nedspringande från trappan kom Ginny. Samtidigt tittade det ut ett huvud från ett av rummen högre upp.
"Finn!" Utbrast Hermione och rusade ner hon med.
Jag hamnade, sekunder senare, i ett scenario där båda två kramade mig på samma gång.

Senare kom även Harry och Ron ner och jag hälsade på de också. Det var verkligen skönt att se alla igen.
Precis när Arthur öppnade dörren för att vi skulle bege oss till arenan hördes två gäspar ovanifrån. Och nergåendes kom inga mindre än Fred och George. Arthur blängde lite på de.
"Hörni tröttpåsar, hade ni glömt vem som kom idag?" Skrattade Ginny.
"Va, vem då?" Mumlade Fred medan han gnuggade sig i ögat. George däremot slog upp ögonen och hoppade ner de sista stegen. Han gav mig en stor kram.
"Kul o se dig igen." Log han.
Då kastade sig Fred ner för trapporna och omslöt mig lika hastigt. Jag höll nästan på att tappa balansen.

Minuttals senare, efter föredraget om hur fantastiskt det var att se mig, var vi nu påväg in mot skogen.
"Vi ska träffa en gammal vän och hans son som ska följa med oss." Förklarade Arthur.
"Det är den coola och populära Hufflepuff killen..." viskade Ginny.
"Diggory? Cedric Diggory?" Inflikade Hermione.
När Ginny nickade fortsatte hon, nu viskandes.
"Jag har hört att han är en riktig självisk typ..."
När vi gått i kanske en kvart skyndade jag fram till Harry.
"Hej!.?" Sa han glatt men undrande.
"Jag måste fråga dig en grej... om- om en dröm."
Harry stannade och tittade mer seriöst och oroligt på mig. Vi vek av lite från de andra så de inte skulle höra. Ginny verkade nyfiken över vad som hände men Hermione fattade nog vad det handlade om för hon drog med sig henne åt ett annat håll.
"Så vad drömde du om?" Frågade Harry.
"Okej, det är en dröm som jag haft flera gånger under sommaren." Började jag.
"Jag ser en man som går in i ett gammalt hus och uppe på övervåningen..."
"...finns du vet vem tillsammans med slingersvans och en till." Fyllde Harry in. Jag svalde och kollade på honom, antog han hade haft samma dröm.
"Vad tror du det betyder?" Frågade jag.
"Vet inte. Men det han sa... han behövde oss till någonting. Nånting planeras runt dödsätarna och du vet vem. Vi måste vara försiktiga."
Jag nickade kallt.

"Amos!" Utbrast Arthur plötsligt. Jag kollade hastigt fram och såg en fullt påpackad man med käpp. Arthur och mannen kramades.
"Det här ungar, är Amos Diggory och- ja vart har du grabben din?"
Precis när Arthur sagt just det hoppade det ner en pojke från trädet intill. Han var lång med mörkblont hår och röd-rosiga kinder.
"Ah där är han! Ungar, det här är Cedric Diggory, Amos son. Men ni måste ha setts i skolan förstås." Fortsatte Arthur. Vi alla stod tysta.

Efter hälsandet på Diggorys begav vi oss alla igen.
Efter tio minuter började Ron klaga.
"Hur långt är det kvar? Jag får skoskav på min lilltå!"
"Det är bara upp för kullen här!" Triumferade Arthur.
Hermione kollade undrande på mig.
Högst uppe på den gräs-täckta kullen stod det en ensam, trasig och gammal känga. Ja, den såg nästan rutten ut.
"Okej barn, det här är en flyttnyckel. Alla sätt handen på den!" Utbrast Arthur.
Samtliga personer lade sig ner på marken och tog ett grepp om kängan. Jag stod upp och förstod inte vad som försiggick. Harry, som låg på marken bredvid Arthur och Ron, såg lika förvirrad ut som jag.
"Kom, lägg dig ner." Manade Diggory pojken medan han trängde sig in mellan mig och Hermione och lade sig ner.
Jag kollade motvilligt på honom... men jag la mig sedan ner.
"...och handen på skon." Fortsatte han och log mot mig.
"Jag vet..." muttrade jag tyst och tog ett grepp om kängan.
Och plötsligt, snurrade allting runt omkring oss.