Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

41 quidditchfinal

Vi stod nu högst upp i läktarn och skådade utåt mot den gigantiska gräsplanen nedanför. Några av mina vänner hade på sig bonader i Irlands färger, grönt och vitt, medan de andra hade bonader i Bulgariens färger, rött och svart. Men egentligen tror jag inte att någon av oss hejade på något speciellt lag.
Jag däremot, vägrade att gå omkring med fåniga hattar och flaggor. Istället hade jag bara på mig svarta kläder med en vinröd, lång kappa. Vilket i och för sig gjorde att vissa anade att jag hejade på Bulgarien...

Matchen var jämn men slutade med att Irland vann. Detaljerna brydde jag mig inte så mycket om. Det mest intressanta under de två timmarna var ändå öppningsnumren.
När vi återvänt till vårt fantastiska tält var det firande på gång. Fred, George och Ron dansade runt och snackade om en viss bulgarisk spelare som hette Krum någonting...
Jag och Hermione, som var minst intresserade av quidditch, satt istället i soffan och pratade och skrattade.
Plötsligt kände jag hur det ryckte till i min nacke och det gick en rysning upp för ryggraden.
"Gå..." hördes en svag och kall viskning i mitt huvud. Ja, rösten var verkligen obehaglig...
jag kollade på Hermione med klarvakna ögon.
"Vad är det?" Frågade hon, med leendet på läpparna.
"Hörde du..?" Frågade jag isigt. Då försvann hennes leende och hon kollade oroligt och frågande på mig. Jag slängde då blicken mot Harry. Han borde väll hört det? Men han dansade runt med de andra precis lika glatt som för två minuter sedan. Är jag galen? Nej, det måste vara något..!
"Jag kommer snart." Sa jag snabbt, reste mig och gick mot utgången medan jag ryckte åt mig min kappa.
"Men vart ska du!?" Hörde jag Hermione fråga.
"Jag kommer snart!" Svarade jag endast.

När jag klev utanför tältet blåste mitt utsläppta hår i ansiktet på mig. Jag kollade ivrigt runt omkring, sökandes efter något som inte stod rätt till. När jag inte fann något tog jag några steg utåt. Det var fullt av firande irländare så jag fick sträcka mig på tå för att försöka se bortåt. Men jag kunde inte hitta något som var fel. Jag måste ha inbillat mig.
Jag suckade och vände mig om för att stiga in igen.
Men mina ögon fann då något annat intressant.
En bit borta marscherade Mr Malfoy med en små-springandes Draco hack i häl.
Saker händer.
Jag tänkte på hans brev och min nyfikenhet bestämde att jag lika väl kunde prata med honom nu. Så jag skyndade bortåt mot de.

När jag trängt mig förbi både fulla, skrikandes och illaluktande människor var jag ikapp med de.
Jag ryckte tag i Dracos arm. Han vände sig snabbt om och riktade staven mot mig. Han såg förskräckt ut i ansiktet. Jag kollade konstigt på honom.
"Vad håller du på med?" Utbrast jag.
"Jag? Vad- vad håller du själv på med?" Stammade han och tog undan sin stav.
"Du skrev och ville prata så... prata!"
Draco kollade oroligt runt sig.
"Inte nu! Finn, du måste härifrån. Genast!"
Jag stelnade till.
"Va..?"
"Du förstår inte! Du måste fly härifrån nu!"
"Vad snackar du om? Varför?"
Han suckade stressat.
"Nu! Lova mig att du tar dig härifrån!"
"Men jag- men mina vänner.!?" Stammade jag.
"Vid Merlins skägg, skit i de!"
Då hördes ett dovt brak och ilande skrik skar genom luften. Jag kollade förskräckt ditåt men kunde inte se något pågrund av allt folk. Jag tittade istället oroligt på Draco som ivrigt tittade sig omkring.
"Far!?" Skrek han. Men Mr Malfoy hade gått sin väg, han kanske inte märkte att Draco stannade.
"Draco vad händer!?" Utbrast jag och stirrade panikslaget på röken som steg till himmelen.
Han kollade sig hjälplöst omkring och nya skrik hördes. Först då såg jag lågorna från tälten en bit bort. Jag gav Draco en iskall blick sedan vände jag mig om och började rusa tillbaka mot tältet.
"Finn!" Hörde jag Draco bakom mig, men aldrig att jag tänkte stanna. Jag måste varna alla!

Jag sprang så fort jag kunde och försökte stänga ute all panik och kaos som skapades runt omkring.
När jag kom till tältet kastade jag mig in i det.
Jag kände hur jag andades tungt medan jag  sökte med blicken i det tydligen tomma tältet.
De måste ha flytt. Förhoppningsvis.
När jag var bara centimeter från utgången igen trängde sig någon in. Jag tog ett stadigt grepp om min stav men när jag insåg att det var Draco som rusat in slappnade jag av igen. Han höll sitt finger för munnen i tecken på att jag skulle vara tyst samtidigt som han drog med mig in i matrummet.
"De är överallt. De letar efter dig och Potter!" Viskade han.
"Vilka då!?"
"Shh! Dödsätare..." Jag stelnade till och tänkte på... mina föräldrar. Tänk om de var där ute nu!
"Jag måste hitta Harry..!" Flämtade jag.
Draco greppade min jackärm.
"Du går inte ut dit själv!"
"Följ med då!" Fnös jag och ryckte mig loss.

Jag begav mig ut. Platsen var nästan tom av folk och de få stackarna som befann sig där sprang för sina liv. Jag kände inte igen någonting och allt som inte brann var aska.
Plötsligt hörde jag hur något prasslade till höger om mig. Där stod en skepnad i svarta kläder och silvrig mask. Dödsätaren kastade snabbt en formel mot mig och jag han precis slå bort den. En duell mellan mig och den onda främlingen började. Eller ja, jag mest slog bort allt som den kastade mot mig.
Men min motståndare var skicklig och plötsligt så flög staven ur min hand vilket resulterade i att jag fick kasta mig undan från nästa formel och jag hamnade på marken. Jag kollade skräckslaget upp på dödsätaren som långsamt tog några steg mot mig, lyfte sin stav och uttalade ett ord. Ett ord som jag aldrig trodde jag skulle höra såhär.
"Crucio."
Jag stelnade till när jag hörde det ordet, men speciellt när jag hörde den rösten.
Allt gick så fort. På en millisekund var Draco ute ur tältet, slog bort cruciatusförbannelsen och avväpnade dödsätaren som inte verkade förstå vad som hände.
Jag kollade på den svarta skepnaden, storögd.
"Mamma.!?" Utbrast jag. Då backade skepnaden och flydde från platsen.

"Är du okej?" Velade Draco medan jag reste mig upp.
"Ja ja ja..." mumlade jag.
Kunde det verkligen ha varit min egen mamma som kastade en tortyrförbannelse mot mig? Det lät verkligen som hon! Men... hon skulle aldrig... eller?
Då hördes en knall och jag tittade snabbt över den brinnande ödeplatsen. Jag skymtade konturerna av en man en bit bort. Han stod och tittade upp mot himmelen.
Plötsligt vände han sig åt sidan och började gå sakta. Han verkade väldigt fixerad vid något vilket fick mig att kolla åt det hållet han gick. Min blick fastnade på en pojke som låg ner på marken.
Harry!
Jag tog några snabba steg ditåt medan jag tog fram min stav.
"Lamslå!" Utbrast jag och kastade formeln mot mannen som var påväg mot Harry.
Han stannade till och tittade på mig. Sedan backade han lite och skyndade iväg åt andra hållet.

"Harry!" Flämtade jag och rusade mot honom.
"Finn! Vart var du, vi trodde du råkat riktigt illa ut!" Utbrast han och reste sig.
"Är du okej?" Frågade jag och ignorerade hans fråga.
"Jag mår bra... du?"
Jag nickade till svar.
Harry ledde sedan vägen i riktning mot vart de andra hade flytt innan han hamnade efter.
När vi försiktigt gått några meter in i skogen hörde jag en bekant röst.
"Jag måste tillbaka dit! George följer du med!?"
Jag flämtade till av lättnad.
"Fred! Hallå!?" Utbrast jag.
"Finn..? Finn!?"
Jag sökte mig ut till en glänta där hela vårt sällskap befann sig.
"Finn!" Utbrast Fred och kramade hastigt om mig.
"För bövelen, Finn! Från och med nu går inte du någonstans utan att jag vet det!" Flämtade han och jag bara skrattade.
När samtliga vänner kramat om både mig och Harry och frågat om vi var okej med mera, begav vi oss tillbaka till flyttnyckeln igen.
Nu väntade en enstaka dag hos Weasleys, sen var det dags att återvända hem. Till Hogwarts alltså!