Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

3

Tåget stannade efter vad som känts som en evighet. Jag väntade tills alla andra elever klivit av för att undvika rushen.
När jag klev ut från tåget hade det börjat skymma. Jag suckade när jag insåg att jag inte visste hur jag skulle ta mig till Hogwarts.

Precis när jag tänkte gå mot loket för att fråga om hjälp hörde jag en ljus stämma en bit bort.
"Behöver du hjälp..?" Sa den.
"Äh ja, tack..." suckade jag medan jag sökte efter hon som rösten tillhörde.
"Kom då!" Fortsatte flickan och klev fram från skuggorna.
Det var den rödhåriga tjejen från kupén jag passerat i jakten på Harry Potters kupé.
Hon log mot mig och nickade att jag skulle följa efter. Hon började gå bortåt och jag skyndade ifatt.
"Jag såg dig på tåget." fortsatte hon.
"Men du ville väll inte sitta med mig."
"Jo! Jag tänkte sätta mig men en man vid namn Hagrid hade rådat mig att sitta med Harry Potter..." försvarade jag mig.
"Jaha, då kanske du redan träffat min bror? Ron Weasley. Jag heter Ginny Weasley förresten."
"Wow, jag har inte ens kommit till Hogwarts än men har redan träffat fyra stycken Weasleys!" Skrattade jag.
"Fred och George?" Frågade Ginny och jag nickade och fortsatte;
"Fred var snäll... George också såklart!"
"Och Ron?"
"Nja, jag han inte få en så bra uppfattning innan han kastade ut mig från kupén..." mumlade jag.
"Va!? Varför?"
"För att... för att jag är en Marble..." sa jag försiktigt.
"Jaha... din pappa är.."
Jag nickade.
"Tänker du på samma sätt som han..?" Fortsatte hon tyst.
"Nej! Absolut inte! Jag vill inte skada någon!" Sa jag hetsigt.
"Bra." Hon log mot mig och jag pustade ut.

"Här, du ska ta den här vagnen vidare till Hogwarts!" Sa Ginny.
"Marble?" Sa en röst.
Jag kollade upp.
"Malfoy." Hälsade jag.
Ginny suckade;
"Ja, lycka till med det du."
"Va? Ska inte du med?" Frågade jag.
"Jag går första året. Jag ska med båtarna istället. Men när du är framme stöter du säkert på Hagrid!" Sa hon och gick iväg.

Jag klev i vagnen och satte mig mitt emot Draco.
"Det är Finn. Inte Marble." Sa jag påpekande.
Han fnös till;
"Det är Draco, inte Malfoy."
Jag log och skakade på huvudet.
"Du verkar ensam, Finn." Påstod han när vagnen börjat röra på sig.
"Det är min första dag, Draco. Vad är din ursäkt?" Sa jag lite uppnosigt.
"Oj, klipsk var du." Fnös han.
"Oj, sårade jag dina känslor gubben?" Svarade jag ironiskt. Han log mot mig.
"Sa jag att det var negativt?"
Jag skrattade till.
"Du är speciell va?" Sa han och kollade mig i ögonen.
"Det hoppas jag!"
"Folk brukar inte vilja prata med mig pågrund av mitt efternamn. Okej, ibland kan jag vara ett as men alla har väll en god sida?" Fortsatte han.

När jag klev av vagnen möttes jag av Hagrid. Han log mot mig och kollade sedan på Draco.
"Du har väll skött dig, Mr. Malfoy?" Frågade han spänt.
Draco fnös och drog sedan iväg mot slottet på egen hand. Jag kollade efter honom...
"Han har uppfört sig!" Sa jag försvarande.
Hagrid skrattade till;
"Hur gick tågresan, Finn?" Sa han när vi började gå i raskt tempo emot slottet.
"Det går att diskutera." Sa jag och skrattade till lite nervöst.
"Jasså, något du vill dela med dig av?"
"Jo, jag blev utkastad från Harry Potters kupé av Ron Weasley."
"Så pass? Det låter inte som Ron..."
"Han syftade på mitt efternamn." Suckade jag.
"Jaha..." mumlade Hagrid. Vi gick tysta resten av vägen.

När jag klev in i stora salen möttes jag av hundratals högljudda barn. Jag log för mig själv och tänkte att chansen att få vänner kanske är större än jag trodde.
Jag gick upp till Ginny som log mot mig.
Jag var jätte spänd inför att se vilket hus jag skulle hamna i. Mina föräldrar skulle bli vansinniga om jag inte hamnade i Slytherin men jag ville inte hamna där. Det kändes som om fördomarna om mig bara skulle växa då.

Det blev min tur och jag gick upp och satte mig på pallen. Professor McGonagall placerade sorteringshatten på mitt huvud.
Och den började spilla mina tankar direkt.
"Ah, Finn Marble. Åh, tragisk, mycket tragisk barndom. Oälskad, missförstådd. Van att bli hatad. Men nu söker jag bortom all sorg, min vän. Där finns det mod, lojalitet och godhet. En längtan om att bli älskad och finna vänskap. Det ända du vill är att bli accepterad och önskad. Slytherin..? Nej nej helt fel! Hmm... svårt, mycket svårt.
GRYFFINDOR!

Det hördes jubel från det vänstra bordet och folk ställde sig upp och applåderade.
Jag klev ner från scenen och blickade längs med Gryffindor bordet. Jag mötte Hermiones ögon och hon log olyckligt mot mig, som om hon ville säga förlåt för tidigare. Jag nickade mot henne och mötte Harrys ögon. Då kände jag det igen. Jag fick som en stöt i hjärtat. Jag såg hur Harry flämtade till och tog sig om ärret igen. Jag kollade underligt på honom innan jag gick och satte mig längst ute på kanten av bordet. Ensam...

Efter Dumbledores tal fick måltiden börja. Jag kände en knackning på ryggen. När jag vände mig om möttes jag av Fred. Jag ställde mig upp hastigt och tittade frågande på honom.
Han omfamnade mig snabbt och jag blev förvånad av kramen. När han släppte taget harklade han sig;
"Jo, jag blev väll lite tagen av det hatten sa..."
"Ja, det är väll saker som jag helst inte pratar om..." sa jag.
"Du vet jag är ganska bra på att prata. Eller lyssna iallafall. Om du mår dåligt så kan du prata med mig. På riktigt..."
Jag kände en klump i halsen och kastade mig om halsen på honom. Han blev nog chockad för han kramade inte tillbaka fören någon sekund senare.
"Äh, ja.. vill du sitta borta hos mig och George?"
Jag skakade på huvudet och han gick iväg igen.

När McGonagall lett oss in i Gryffindors samlingsrum och tjejerna begett sig till tjejernas sovsal satte jag mig i fönstret och kollade ut på halvmånen, eller ja, den suddiga delen av halvmånen som lös igenom molnen.
Jag tänkte på det sorteringshatten hade sagt om mig. Hade den sagt för mycket? Trodde alla att jag var en svag liten tös som gråter över det mesta? Jag kunde inte undvika att tänka att Draco måste tappat intresset om att vilja lära känna mig nu. Han var snäll mot mig... han dömde mig inte. Det gjorde inte Fred heller... och inte Ginny.

Jag avbröts i mina tankar när Hermione satte sig mitt emot mig i fönstret.
"Vad tittar du på?" Frågade hon.
"Jag tittar inte. Jag tänker." Svarade jag lugnt.
Vi satt där tysta i någon minut.
"Förlåt..." hörde jag Hermione säga. Först då kollade jag på henne.
"Hermione, tror du det är möjligt att en människa inte påverkas av dess föräldrar överhuvudtaget?" Frågade jag när jag kollade ut genom fönstret igen.
Hon svalde och jag kände hennes skuldkänsliga blick;
"Ja Finn, det gör jag." Jag hörde hur hon darrade på rösten och jag vände mig mot henne.
"Det är okej Hermione. Jag är van..." jag log mot henne försiktigt medan hon kramade om mig.
"Jag vet och det är hemskt. Förlåt för jag inte tänkte vidare..."

Jag kanske kan få vänner ändå..?