Du är magin inom mig, bok 1 (Harry Potter story)

48

Nästa dag var det pressfotografering. Harry hade inte pratat med mig sen igår, innan jag valde att besöka Diagongränden med Draco istället för honom. Han betedde sig som om inget hade hänt men jag fattade ju att han var sur.
Men nu stod jag här och poserade inför the daily prophet tillsammans med de andra deltagarna.
Fånigt, det är vad det är. Fånigt.
Sedan skulle deras journalist, Rita Skeeter, intervjua oss alla.
"Yngst först?" Pep hon nonchalant och glodde på mig.
Hon tvingade in mig i en gammal städskrubb och satte sig till rätta.
"Finn Samara Marble." Började hon med en suck.
"Hur känns det att på ett sånt dramatiskt och oroväckande sätt bli vald som kämpe under turneringen?"
"Äh det känns väll...- konstigt..." Mumlade jag.
"Har du möjligtvis misstankar om vem eller vad som kan ha placerat ditt och Potters namn i bägaren?"
"Nej.. nej, jag har ingen aning."
"Om- ja, om det inte var ni, vill säga."
"Va j-jag!?"
"Kan det i sånna fall vara avtryck från din morfars...- identitet?"
Det resonemanget gjorde mig smått irriterad.
"Du, saker om min familj, personer du inte vet något om, är väll ett ganska irrelevant ämne?"
Fnös jag.
"Dessutom, skulle jag väll aldrig vilja dra in Harry i det här?"
"Såklart, absolut. Men nu när du ändå tog upp ämnet, hur reagerade dina föräldrar på detta chockerande besked?"

Efter intervjun väntade jag utanför på Harry.
"Är du arg på mig?" Frågade jag Harry när han klev ut ur salen.
"Inte om du har en bra förklaring." Suckade han och började gå.
"Men vänta då!" Utbrast jag irriterat och skyndade ifatt. Jag klev framför honom och blockerade vägen.
"Lyssna. I somras så fick jag ett brev från Draco som sa att han hade något väldigt viktigt att berätta. Det var därför jag valde honom och inte dig! Jag- jag tänkte att det kanske var viktig information för oss båda..."
Han kollade nu mer avslappnat på mig.
"Okej, vad fick du reda på då!?"
"Han hade hört Lucius Malfoy och Mr Crabbe diskutera om att något stort var på gång. Om mörkrets herre."
Han såg chockerad och allvarlig ut. Vilket var förståligt.
"Det skulle tydligen inkludera dig och mig..."
"Men- men han vet inte vad det var för något?"
Jag skakade på huvudet.
"Vi borde berätta för Hermione och Ron."
"Bara Hermione. Jag och Ron...- bråkade."
Jag reagerade på det han sa men valde att inte fråga om det. Varken han eller jag orkade det.

Nu befann vi oss vid sjökanten. Det var slut med lektioner för idag och eftersom vi inte kunde hitta (eller inte orkade leta efter) Hermione och Ron, så hade vi gått direkt hit. Eller ja, Harry var ju av någon anledning sur på Ron men han var ju min vän också.
På vägen hit så stötte vi på Neville som blev skrattad åt av några från Durmstrang. Jag frågade honom om han ville hänga på oss, vilket han blev jätte glad över. Hela han sken upp! Harry blev inte helt lika glad. Visst har han inget emot Neville men han kan tycka att han är jobbig ibland.
Så nu satt jag och Harry bredvid varandra, nedsjunkna mot ett träd medan Neville var ute vid vattnet och snackade konstant om växters biologi.
"Förlåt Neville, men jag bryr mig verkligen inte." Suckade Harry. Jag stötte till honom med armbågen.
"Lyssna inte på honom. Fortsätt du." Manade jag sympatiskt. Sedan vände jag mig till Harry som skrattade diskret. Jag armbågade honom än en gång och skrattade.

Efter ett tag hörde jag bekanta röster från en bit bort. Jag kollade bakåt och såg att Hermione, Ginny och Ron var påväg mot oss. Ron såg bekymrad ut, Ginny förvirrad och Hermione lite små-förbannad på Ron. Jag reste mig upp och gick snabbt mot de. När jag passerade Hermione saktade jag ner.
"Vad händer?" Frågade jag förvirrat. Hon ryckte på axlarna och fortsatte gå.
"Ron, vad har hänt?" Inget svar från honom heller. Men han såg-... han såg arg ut. På mig!?
Ginny tog tag i min arm.
"Han tror att det var du som la lappen i bägaren. Först anklagade han Harry men nu tror han det är du." Viskade hon.
"Va? Det- det är patetiskt!" Utbrast jag tyst. Ron är en av mina bästa vänner men ibland kunde han vara en riktig kackerlacka.
"Finn?" Hörde jag Hermione ropa. Jag gick fram mot henne och Harry, som nu också smugit sig fram. Hon började babbla om något att Seamus sa att Dean sa att- och så vidare. Jag och Harry kollade på henne som frågetecken.
"Jaha du kan säga till Ron att- äh, vad sa du egentligen?" Stammade Harry.
Hermione såg nu väldigt osäker ut (vilket inte är ofta) och skyndade tillbaka till Ron. De viskade och hon kom tillbaks.
"Seamus sa att Dean sagt att- snälla tvinga mig inte säga det igen." Gnällde hon.
"Hagrid vill prata med dig."
Harry kollade uppnosigt på Ron.
"Du kan säga till Ron att-"
"Jag är ingen uggla!" Skrek Hermione argsint och gick iväg. Jag kollade på Harry storögd.

Det var nu kväll och Harry o jag hade tagit oss till Hagrid som nu ledde oss genom den förbjudna skogen.
"Ni får lova mig att ni är försiktiga okej? Detta är galet, ni är alldeles för unga för detta!" Klagade Hagrid. Han gick så fort att jag och Harry fick småspringa emellanåt.
"Men det är tur att det var ni ändå. Hah, tänk om lilla Neville skulle bli vald! Den stackars pojken hade haft ihjäl sig innan första utmaningen." Fortsatte han.
"Hagrid, det är sent. Den första tävlingen är om två dagar och vi måste förbereda oss på bästa sätt! Som med exempelvis sömn." Jämrade jag mig.
"Vet du ett annat sätt att vara bra förberedd på? Att veta vad man ska utföra för tävling." Svarade han glatt.
"Men, det vet vi ju inte!-" fortsatte jag innan jag stannade kvickt. Hagrid log nöjt, jag och Harry stod helt förstenade. I en glänta i skogen fanns det en stor inhägnad med ett flertal burar. Eld lös upp natthimlen och öronbedövande ryt fick mig att vilja gömma mig i buskarna.
Drakar.
Ska vi tävla mot drakar!?