världen är min

Kapitel 30

Jag anade snabbt vart vi var på väg. Efter en halvtimme befann vi oss utanför vår lägenhet, som ända sedan flytten stått tom. Jag tog upp min nyckelknippa ur fickan och Adnan pustade lättsamt ut när han insåg att jag hade nyckel, eftersom inte han hade sin med sig.

Vi gick in och möttes av en tom hall och lägenhetens tystnad svepte över oss. Vi smög in till vardagsrummet, som om vi var rädda över att bryta tystnaden. Trots att de flesta möbler stod kvar så satte vi oss mitt på golvet i vardagsrummet. Vi satte oss mittemot varandra och våra blickar svepte över rummet. Som sagt var möblerna kvar, men ingenting annat. Visst, lite smågrejer här och där, det nödvändiga för att sova här några få nätter på besök i Sverige. Men det kändes så tomt ändå. Det kändes som att vi klev in i något så djupt begravt i våra minnen. Plötsligt kom vi tillbaka till vårt liv innan flytten. Jag kunde känna hur min kropp fylldes med kärlek. Allt var så bra. Allt var så vackert, orört, underbart. Inte visste vi då hur skört allt egentligen var, hur långt vi kunde glida ifrån varandra, hur dåligt vi kunde må trots varandras sällskap. Just då tyckte vi att allt var perfekt, nu visste vi inte vad perfekt var längre.

Men hur hemska de senaste månaderna än hade varit, hur mycket vi än hade glidit ifrån varandra, hur många gånger vi än hade funderat på att bryta förlovningen, hur många tårar vi än hade fällt så fanns vi kvar, kanske inte lika starka som förut, men tillräckligt starka för att ta oss igenom vad livet än hade att erbjuda oss i framtiden. Jag var redo för en nystart, en nystart på riktigt. Den här gången skulle inte bli som alla andra gånger vi hade sagt att vi skulle försöka. Den här gången skulle bli på riktigt. Vi skulle lägga ner våra själar i att verkligen få oss att fungera. För det var allt jag ville. Att vara med Adnan. Allt jag ville var att ha Adnan vid min sida och aldrig släppa taget om honom. Jag ville älska honom till mitt sista andetag och jag ville att det skulle vara vi två för evigt.

Med ett leende på läpparna såg jag in i Adnans ögon. Det var som att han hade hört mina tankar och jag såg på honom att han tänkte likadant.

"Gift dig med mig" sa Adnan efter att ha tittat djupt in i mina ögon i en lång stund. Jag skrattade och drog upp handen för att visa ringen för honom.
"Nu, jag vill inte vänta längre. Jag vill att du ska vara min fru och jag vill vara din man. Jag vill att vi ska bli ett" sa Adnan med ett varmt leende. Lyckan spred sig inom mig. Jag nickade ivrigt.

Vi ringde prästen, som gladeligen ställde upp på en spontanvigsel, och två timmar senare var vi i kyrkan. Vi hade varit hemma i pappas lägenhet och bytt om från våra mjukiskläder. Adnan hade på dig ett par beiga chinos och en vit skjorta och jag hade på mig en lång, ljusrosa klänning. Men för mig hade det inte spelat någon roll om vi gifte oss i mjukiskläder, det enda som spelade roll var att vi gjorde det.

Jag och pappa gick längs gången upp mot altaret där Adnan och prästen stod. Pappa var den enda inbjudna ull till. Dels för att ingen annan skulle hinna på så kort varsel, och dels för att vi inte ville ha någon annan där. Pappa var en del av familjen och det var självklart att han skulle vara med, både för mig och Adnan.

Medan vi sakta gick mot altaret var min blick fäst vid Adnan. Hans leende var större än aldrig förr och han utstrålade så mycket kärlek och trygghet. Jag ville bara slänga mig i hans famn och aldrig släppa taget. Jag älskade honom så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mitt hjärta exploderade nästan av kärlek för den killen.

När vi kom fram till altaret vände jag blicken mot pappa. Hans ögon var glansiga av lycka och jag kunde se hur lycklig han var för min och Adnans skull. Han visste att jag alltid skulle vara pappas lilla flicka och jag skulle aldrig sluta älska honom, och just därför var han okej med att jag gifte mig.
"Jag älskar dig, min fina dotter" viskade pappa skrovligt.
"Din mamma skulle varit så stolt över dig och jag är så lycklig att du nu får den lycka som din mamma aldrig hann få" fortsatte han. Mina tårar började rinna. Jag blev alltid känslomässig när han pratade om mamma.
"Jag har gjort allt jag kunnat för att ge dig världen, Audrina. Nu är det dags för dig och Adnan att ge världen till varandra. Jag önskar er två världen" avslutade han och började flacka sin blick mellan mig och Adnan. Jag log innan jag kramade om honom. Pappa kramade Adnan innan han gick och satte sig på en av bänkarna.

Ceremonin varade inte länge. Strax därefter var vi man och fru. Vi var från och med nu tillsammans för evigt. Jag och Adnan. Adnan och jag.

Från och med nu var det vi två mot världen, inte världen mot oss.

•••
); fint
Sorry för dålig uppdatering.. men detta är sista kapitlet av denna bok!! MEN!! Det kommer en epilog!!! Så den är inte helt slut än (; Håll ut lite till!!

Nu är det höstlov och jag ska lägga mycket tid på att skriva en ny bok så att jag inte får samma stress med att skriva nya kapitel så fort jag kan!! Men, jag har INGA ideer.. många av er vill ha en badboy bok ur killens perspektiv. Men jag behöver en central händelse!! Så kommentera om ni har några ideer!!!! Tack.

Puss & kram <3