ag vaknade i sängen med en filt över mig. Förvirrat satte jag mig upp och såg mig omkring. Adnan kom precis in i rummet med två tandborstar i handen som han la ner i en fint packad resväska. Han log mjukt när han såg att jag hade vaknat.
"Hur länge har jag sovit?" frågade jag, aningen panikartat.
"En timme bara" svarade Adnan mjukt och kom fram till mig. Han satte sig bredvid mig på sängen.
"Har Filip ringt?" frågade jag. Adnan nickade.
"Han ringde för en liten stund sedan och sa att läkaren hade pratat med honom och sagt att allt går som det ska under operationen" berättade Adnan. Ett lugn spred sig inom mig, trots att jag fortfarande var rädd.
"Jag har packat och bokat flyg för oss till Sverige, vi ska vara på flygplatsen om en timme så vi borde åka" fortsatte Adnan. Jag log tacksamt.
"Men, jag kan bara stanna i två dagar. Jag skulle vilja stanna med dig tills allt blivit bra, men jag kan inte missa min allra första match i laget, då blir jag kickad" la han till. Jag svalde hårt, men nickade sedan sakta. Jag förstod honom. Och det var snällt av honom att följa med mig som stöd trots att det innebar femton timmars flyg på tre dagar och jetlag på sin första match i laget.
"Tack" viskade jag, det var knappt att rösten höll.
"Självklart" svarade Adnan mjukt och drog in mig i hans famn. Hans läppar kysste mig mjukt på pannan och jag kände mig så trygg.
Nio timmar senare, klockan elva på kvällen, landade jag och Adnan i Sverige. Jag ringde Filip för att få en uppdatering på läget och han sa att pappa fortfarande inte hade vaknat helt efter operationen, men att han hade fått ett eget rum och Filip satt vid hans sida och höll koll. Vi hämtade snabbt vårt bagage och fick tag i en taxi som skjutsade oss till sjukhuset. Halv ett på natten var vi framme på sjukhuset och Filip mötte oss vid receptionen eftersom den var stängd. Så fort jag såg Filip släppte jag Adnans hand och sprang fram till honom. Filip öppnade sina armar och omfamnade mig hårt. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag lyckades hålla dem tillbaka.
"Tack" viskade jag i hans öra. Filip släppte från kramen och fäste blicken vid min.
"Alltid, Audri. Allt för er" sa Filip mjukt.
Efter att Adnan och Filip hade kramats och utväxlat några ord begav vi oss mot pappas rum. När jag såg honom ligga där med bandage runt huvudet, slangar in i kroppen och uppkopplad till maskiner brast jag ut i tårar. Det gjorde ont i mig att se honom så hjälplös, så ovetande. Min starka pappa som låg där, så svag. Tårarna rann ner för mina kinder och jag skakade på huvudet. Adnan stärkte greppet om min hand och kysste mig mjukt på den. När jag hade hämtat andan släppte jag återigen Adnans hand och gick fram till pappa. Jag satte mig ner på stolen bredvid honom och greppade tag i hans hand.
"Jag är här nu" viskade jag gråtandes. Adnan kom fram till oss och satte sig på stolen bredvid. Han log mot pappa innan han la sin arm runt mig och tryckte mig mot honom. Jag lutade huvudet mot hans axel samtidigt som jag höll kvar pappas hand i mina händer.
Solstrålarna trängde in genom fönsterna till rummet, vilket fick mig att vakna. Till en början var jag förvirrad över var jag var och varför, men kom snabbt ihåg allt som hade hänt. Pappa låg i sängen och sov fortfarande. Ett leende spred sig på mina läppar när jag såg Adnan som satt sovandes bredvid mig. Han rufsiga hår hängde över hans ögon och hans läppar var smått öppna. Mjukt strök jag mitt finger längs hans kindben. Jag älskade honom. Utan honom skulle jag inte klara det här. Och trots att han behövde åka tillbaka till Kanada efter två dagar så gjorde det mig otroligt glad och tacksam över att han följde med över huvud taget.
Plötsligt slog han upp ögonen. Han drog undan håret för sina ögon och log när han såg mig. Han tog tag i min hand som strök hans kind, omfamnade den och kysste den mjukt.
"Tack för att du följde med" viskade jag. Adnan log.
"Självklart, Audrina. Du behöver inte ens tveka" svarade han.
Efter några tysta sekunder reste han sig upp. Med en frågande blick såg jag på honom.
"Jag går till cafeterian och köper något. Vill du ha något speciellt?" förklarade han. Jag skakade på huvudet. Adnan nickade menandes och tydde på att jag visst skulle äta något.
•••
Kommenteraaaa vad ni tycker om boken!! OCH checka in min nya bok!! '03:27 förlåt, min syster' finns i min profil!!!
Puss & kram <3
YOU ARE READING
världen är min
Teen Fiction"Audrina? Varför är du inte lycklig? Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din." "Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig." *Bok 3 ur Världen-serien. Detta är en uppföljar...
