"Pappa, lyssna noga på mig. Stanna precis där du är. Försök hålla dig vaken, jag ska se till att du får hjälp" sa jag med en allvarlig och extra tydlig ton. Adnan hade rest sig upp och satt nu bredvid mig och höll min hand med en bekymrad min. Snabbt la jag på samtalet med pappa, trots att jag ville fortsätta prata med honom, se till att han var okej.
"Audrina.. vad?" började Adnan men jag avbröt honom direkt genom att sätta upp handen. Med darrande fingrar ringde jag upp Filip, pappas bästa vän och min gudfar. Han svarade direkt, som alltid.
"Hej, Audrina! Hur är.." började han, men jag avbröt även honom.
"Du måste ringa 112 och åka till pappa. Han har fått en stroke. Det är bråttom" sa jag med en skakig röst. Jag hörde hur Filip genast fick fart i benen, hur nycklarna skramlade och hur ytterdörren smällde igen.
"Jag tar hand om detta, Audrina. Oroa dig inte. Jag lägger på nu så att jag kan ringa 112" sa Filip, lugnt och sansat, trots att hans rädsla hördes igenom på långa vägar. Filip gjorde som han sa och la på. Med skakande händer tappade jag ner mobilen på gräset. Min blick var fäst rakt fram i tomma intet och min mun stod öppen med darrande läppar. Hjärtat slog hårt och jag andades häftigt. Adnan tog ett stadigt tag om min kropp och höll om mig hårt. Jag grät ut i hans famn medan jag skakade och hulkade. Mina tankar snurrade och jag kunde inte tänka klart. Allt var bara en stor röra och kändes overkligt.
Det tog ett bra tag innan jag hade återhämtat mig. Men mina tårar rann fortfarande och mina händer darrade.
"Jag måste till Sverige" sa jag till Adnan. Jag reste mig upp och Adnan gjorde detsamma. Han tittade oroligt på mig men nickade sedan förstående.
"Kom, vi går hem så du får lugna ner dig först. Filip har koll på Gabriel" sa Adnan med en lugn röst. Jag såg på honom att han var orolig och rädd han också, men han försökte dölja det för att lugna mig.
Vi väntade spänt på ett samtal från Filip. Jag låg i Adnans famn i sängen. Han höll om mig hårt och stadigt och jag grät mot hans bröstkorg. När vi kom hem hade jag fått en panikattack och börjat slänga saker omkring mig för att jag inte visste vad jag skulle göra eller hur jag skulle reagera. Adnan hade tagit ett stadigt grepp om mig och tvingat mig att lugna ner mig. Sedan hade han försiktigt lagt oss ner i sängen och där låg vi nu. Jag var helt tom inombords. Mina tårar rann omedvetet trots att det kändes som att jag inte hade några tårar kvar. Jag stirrade bara rakt fram, andades lugnt och ljudlöst.
Min mobil ringde och jag flög upp ur Adnans famn. Jag började i panik leta efter min mobil.
"Lugn, Audrina" sa Adnan medan han försiktigt tog upp min mobil ur min ficka. Jag tog den snabbt ur hans hand och svarade utan att ens se efter om det var Filip.
"Det är okej, Audrina. Gabriel och jag är på sjukhuset. Läkarna har allt under kontroll. De ska göra en skallbensoperation på honom nu" förklarade Filip med en lugn röst innan jag ens hann säga något. Jag pustade ut över att höra att läget var under kontroll, men jag var fortfarande i paniktillstånd eftersom det var så allvarligt att pappa behövde opereras, och att jag inte fanns där för honom.
"Jag kommer hem. Kan du stanna hos pappa tills jag är där?" bad jag stammandes.
"Självklart, Audri" sa Filip innan vi båda la på.
När vi hade lagt på började jag rota fram min resväska och slänga ner kläder och andra nödvändiga saker att ha med mig. Adnan kom fram till mig och lyckades lyfta upp mig på fötterna trots att jag stretade emot. Han kupade sina händer om mitt ansikte och flackade sin blick mellan mina ögon.
"Du måste lugna ner dig, hjärtat" viskade han. Jag skakade på huvudet och försökte ta mig ur hans grepp, men han höll stenhårt, fast bestämd om att inte släppa förrän jag hade lugnat ner mig. Vi satte oss ner på golvet och jag la mig ner i Adnans famn. Jag skakade och grät. Adnan strök sina fingrar genom mitt långa bruna hår och strök sin andra hand över min rygg. Han viskade att allt skulle bli bra och att vi skulle klara det tillsammans. Till slut började hans röst och min blick bli suddig och jag somnade i hans famn.
•••
Jag vill bara meddela att den här boken kommer handla mycket om detaljer så läs noga, ta in allt som händer och hur karaktärerna agerar!!!
Kommentera vad ni tycker om boken än så länge!!!
Puss & kram <3
YOU ARE READING
världen är min
Teen Fiction"Audrina? Varför är du inte lycklig? Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din." "Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig." *Bok 3 ur Världen-serien. Detta är en uppföljar...
