världen är min

Kapitel 10

En vecka passerade fort. Pappa gjorde framsteg i sin återhämtning, och även om han inte var helt frisk än så var han på god väg. Ossian hade jag bara träffat en gång sedan sist och det var bara lite snabbt när jag köpte en kaffe och hade bråttom till träningen. Resten av gångerna jag hade varit där innan träningarna hade han inte jobbat. Jag hade förlåtit honom och insett att han faktiskt hade förändrats, men trots det hade jag inte berättat för Adnan eftersom jag visste att Adnan inte skulle ha lika lätt att förlåta honom och han skulle definitivt inte gilla att jag träffade Ossian då och då här i Sverige.

Adnan hade två dagar ledigt från träningarna i Kanada och hade därför flugit hit så fort hans sista träning var slut. Jag hade lånat pappas bil och var på flygplatsen för att hämta honom. Jag stod och väntade på honom vid gaten och jag kunde inte sluta le. Vi hade varit ifrån varandra i nio dagar, men det kändes som evigheter och jag hade längtat efter honom varenda sekund. Jag uppskattade så mycket att han tog sig tid att flyga hit trots att han inte var ledig så länge. Det var en av de många saker jag älskade med honom, att han alltid ville det bästa för alla och att han alltid ställde upp om någon behövde honom. Han var den finaste människan jag kände och jag var så lycklig över att han var min.

Folk började komma ut från gaten och jag letade intensivt med blicken efter Adnan. Efter några minuter mötte jag hans vackra, gröna ögon och hans rufsiga, kastanjebruna hår med en slarvigt påsatt keps. Mitt leende växte enormt och jag försökte tränga mig fram i folkvimlet. Vi möttes på hälften och jag slängde mig i hans öppna famn. Tryggheten spred sig inom mig.
"Jag har saknat dig så mycket" viskade jag. Adnan kramade om mig hårdare.
"Detsamma" viskade han.

Adnan körde oss hem till pappas lägenhet. Hans ena hand låg på mitt lår så fort han inte behövde växla och min han låg över hans. Inga ord behövdes för att vi skulle konversera. Vi satt bara där och gång på gång slängde blickar på varandra medan den andre kollade bort. Jag kunde vända blicken mot honom och fastna med den. Det gick inte att slita bort den, för han var så fin och jag älskade honom så mycket. Varenda gång spred sig ett leende på mina läppar och mitt hjärta klappade hårdare.

När vi väl var hemma lagade vi lunch och åt den innan vi begav oss till sjukhuset. Pappa sken upp i ett leende när han såg Adnan och Adnan lika så. Jag log när de kramades.

Hela dagen satt vi i samlingsrummet på pappas rehabiliteringsavdelning. Vi hade samtal med olika läkare om pappas tillstånd och rehabilitering. De berättade att han var i bra skick och att han snart skulle få åka hem, men då få hembesök. Resten av tiden pratade vi tre om allt mellan himmel och jord. Ibland kunde jag glömma allt omkring och tro att vi satt hemma i pappas lägenhet och bara pratade, precis som vi alltid gjort. Och jag hade alltid älskat dem stunderna med pappa och Adnan. Med dem två kunde jag verkligen vara mig själv till hundra procent och de fick mig att känna mig så värdefull och omhändertagen.

Efter middagen, som vi åt med pappa på sjukhuset, gick jag och Adnan till ishallen för att hålla i småkillarnas träning. På vägen stannade vi vid det nya caféet, och som tur var jobbade inte Ossian.

"Kolla vem jag har med mig idag!" utbrast jag till småkillarna vid träningens start. De alla log stort mot Adnan.
"Ska vi sätta igång?" frågade Adnan med en förväntansfull röst. Jag log åt lyckan som syntes i hans ögon när han fick lära ut hockeyn till småkillarna, precis samma lycka som jag såg i pappas ögon. Småkillarna skyndade sig ut på isen medan Adnan vände sig till mig.
"Du är så duktig som gör det här själv när jag är i Kanada" sa han mjukt. Kommentaren kom så plötsligt och därför värmde den extra. Det var en av de många saker jag älskade med Adnan och vår relation. Så fort vi kom att tänka på något som skulle glädja den andra så sa vi det, så fort vi hittade något bra med varandra, något vi gillade med varandra, så sa vi det, utan att ens tveka. Det var så fint och det var nog en av de viktigaste anledningarna till hur vi lyckades känna oss så nyförälskade och lyckliga hela tiden. Vi hade aldrig haft bara en fas av nyförälskelse i början utan den hade hållit i sig i sex år, och det var jag tacksam över. Jag själv kunde inte förstå annat, hur det inte kunde pirra i magen när ens partner gav en komplimanger, hur man inte kunde le av att höra hens namn, hur man inte kunde vara så extremt kär så att känslorna höll på att explodera. Jag älskade det. Jag älskade honom. Jag älskade oss. Och det skulle jag göra för alltid.

•••
Allt är så bra just nu i deras liv, är det lugnet förr stormen kanske? Vänta ni bara...
Kommentera!!!
Puss & kram <3