Kapitel 16

966 60 13
                                    

Senare samma kväll låg vi i sängen för att sova. Vi pratade inte, utan njöt bara av varandras sällskap under tystnad. Jag försökte njuta, men det var svårt med vetskapen om att allt snart skulle falla igen. Adnan skulle flytta tillbaka till Kanada och vi skulle fortsätta bråka om småsaker för att gömma det verkliga skälet, att vi gick under utan varandra. Graviditeten kanske skulle göra någon skillnad, få oss att undvika de onödigaste konflikterna och få oss att uppskatta varandra mer, försöka få mer tid för varandra, men problemet skulle finnas kvar. Enda sättet att lösa det var om jag flyttade tillbaka till Kanada. Och även om det skulle rädda vårt förhållande så skulle jag inte vara lycklig för jag skulle vara helt ensam dag in och dag ut.

Tankarna fick mina tårar att rinna, men jag försökte fälla dem under tystnad för att inte Adnan skulle märka. Han låg tryckt mot min rygg och höll om mig, men han märkte.
"Audrina? Varför gråter du?" viskade han. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte ville prata om det. Adnan reste sig upp och tvingade mig att göra detsamma. Han flyttade blicken till mina ögon och för första gången sedan vi flyttade till Kanada kunde han se hur olycklig jag var, hur dåligt jag mådde. Jag drog snabbt bort blicken. Jag ville inte att han skulle se eftersom det skulle ge honom dåligt samvete.
"Audrina? Varför är du inte lycklig? Du har växt upp till en fantastisk tjej, du har fått en underbar uppväxt, Gabriel lever och mår bra, jag har fått kontrakt i Kanada, du är gravid. Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din" sa Adnan med en låg röst. Hans ord var fina och sanna, men bara till en viss gräns. För världen var inte min, inte nu.
"Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig" viskade jag med tårarna i halsen. Adnans blick studerade mig länge. Det tog ett tag för honom att registrera det jag sa, men till slut log han svagt.
"Du har mig visst. Du har alltid haft mig och kommer alltid att ha mig. Jag är din, och bara din" viskade Adnan tillbaka och drog sitt finger längs min kind. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag skakade på huvudet.
"Vi har tappat varandra, vi är inte som förr" sa jag svagt. Adnan nickade.
"Jag vet, men nu har vi något att kämpa för. Och vi älskar varandra så mycket så att det kommer bli som vanligt så snabbt allt runt omkring oss blir som vanligt. Flytta tillbaka till Kanada så börjar vi om" sa Adnan menande. Jag bet mig i läppen och tårarna rann.
"Jag kan inte flytta tillbaka, Adnan" mumlade jag.
"Varför? Gabriel mår bra nu ju" svarade han mjukt. Jag suckade djupt. Jag visste att det var dags att berätta sanningen för honom.
"Jag är så ensam där. Du tränar hela tiden så jag hinner inte vara med dig, jag har inga vänner eller släkt och det är en helt främmande stad" förklarade jag. Adnan tittade länge på mig, han verkade fundera över vad han skulle säga. Till slut nickade han.
"Jag förstår dig. Men om du flyttar tillbaka till mig så ska jag göra allt i min makt för att spendera så mycket tid som möjligt med dig och du ska få följa med ut med mitt lag och deras tjejer så kommer du hitta vänner, jag lovar" sa Adnan mjukt. Jag svarade inte på vad han sa, mest för att jag inte visste vad jag skulle göra. Såklart ville jag ge oss en chans, men bara tanken av att flytta tillbaka till Kanada och vara så ensam igen och dessutom genomgå en graviditet fick mig att må illa.
"För vår skull?" bad Adnan och fäste sin blick djupt i min. Sakta nickade jag.
"Okej," viskade jag, "jag flyttar tillbaka till dig."

Dagen efter pratade vi med pappa och han var bara glad över att jag ville flytta tillbaka och satsa på vårt förhållande, vilket gjorde mig glad. Däremot sa han att vi behövde hälsa på ofta nu när jag var gravid, och speciellt när vi väl fick barnet.

Jag hann svänga förbi träningen och säga hejdå till småkillarna innan flyget gick. Vi behövde åka så snabbt därpå eftersom Adnan egentligen inte hade ledigt utan eftersom han låtsades att han var sjuk och därför inte kunde vara på träningen.

När vi väl satt på flyget hem till Kanada så hann jag tänka igenom vad jag egentligen hade gått med på. Jag hade gått med på att återigen sitta ensam hem dag ut och dag in. Jag hade gått med på att vara olycklig. Men å andra sidan var jag redan olycklig. Jag och Adnan klarade oss inte utan varandra, det hade vi märkt nu. Och nu när vi hade löst alla bråk och skulle bo tillsammans igen så skulle vi må bättre per automatik. Jag hoppades bara på att efter allt som hänt skulle vi uppskatta varandras sällskap så mycket mer och verkligen försöka bli som vanligt för barnets skull. För det sista jag ville var att föda vårt barn in i ett olyckligt förhållande. Jag hade alltid drömt om en hel familj med två lyckliga, förälskade föräldrar, något som jag aldrig fick som barn.

•••
Yeyy Adnan och Audrina ger det ett nytt försök!!! Tror ni att de kommer lyckas? Och tycker ni om boken? Kommentera!!
Puss & kram <3

världen är minWhere stories live. Discover now