världen är min

Kapitel 25

Dagarna gick långsamt. Majoriteten av tiden befann jag mig i min säng, gråtandes. Pappa försökte muntra upp mig genom att se filmer med mig, försöka få med mig till hockeyhallen, träffa släkten och vänner, men jag avböjde allt. Jag ville bara vara själv. Jag och Adnan hördes av lite på sms då och då. Det hade gått två veckor sedan missfallet och vi hade fortfarande inte pratat i telefon eller träffats. Vi hade smsat mindre och mindre för varje dag och var det knappt att vi hördes av längre, och jag hatade det. Jag hatade att det började bli som förut, att vi gled ifrån varandra helt. Men jag kunde inte göra något åt det, jag kunde inte ringa honom eller flytta tillbaka till Kanada. Jag var inte redo att ta emot hans besvikelse över missfallet. Nu när jag såg att han slutade kontakta mig så förstod jag att han visst var arg på mig. Han tyckte att det var mitt fel och jag förstod honom. Men jag var ändå sur på honom tillbaka, för jag såg på honom att han inte ens brydde sig längre. Jag såg hur lättsamt han tog allting. Hans instagraminlägg där han varje dag hängde med sina hockeyvänner eller var på träning. Han var aldrig hemma och verkade aldrig vara ledsen. Jag hade svårt att förstå hur han bara kunde släppa allt, men det fick mig att inse att det kanske inte betydde så mycket för honom som jag trodde. Kanske ville han inte ha en familj och därför tog det inte så hårt på honom.

"Audrina, idag följer du med på träningen. Du har inte varit utanför den här lägenheten på två veckor" sa pappa vid frukosten samma dag. Jag svalde hårt utan att svara.
"Jag har låtit dig försöka bearbeta sorgen på ditt sätt, men jag ser att det inte går framåt så vi måste pröva en annan metod. Du kan inte gå runt om må såhär. Du måste komma ut, tänka på annat" fortsatte pappa med samma allvarliga ton som innan. Långsamt tog jag en tugga av min macka. Jag kände pappa tillräckligt bra för att veta att hans tonläge tydde på att han inte skulle låta mig komma undan den här gången, så jag orkade inte ens protestera. Kanske skulle det vara nyttigt att komma ut i friska luften och få annat på tankarna.

Två timmar senare satt jag i hockeyhallen och tittade på när småkillarna tränade. Det tog inte lång tid att inse att detta var en dålig aktivitet för att få mig på andra tankar, eftersom allt jag förknippade med hockey just nu var Adnan och allt jag förknippade med Adnan var bebisen, missfallet och vår relation. I två timmar satt jag ensam på läktaren med vattenfyllda ögon och kämpade för att inte låta tårarna rinna över.

När träningen var över och småkillarna hade lämnat hallen kom pappa fram till mig. Min blick hade fastnat på isen och jag rörde inte en enda muskel trots att pappa satte sig bredvid mig. Vi satt tysta ett tag. Till slut klarade jag det inte längre. Jag behövde få ut mina tankar.
"Jag har förlorat allt" viskade jag och mina tårar började sakta droppa ner på golvet under oss.
"Jag vet att det känns så, Audrina. Men den enda du har förlorat är ditt barn. Du har kvar Adnan, du har kvar mig, du har kvar möjligheten att få nya barn" sa pappa mjukt, men medlidande. Jag skakade på huvudet.
"Jag har inte kvar Adnan, vi pratar inte längre" sa jag och torkade irriterat bort mina tårar. Jag var så innerligt trött på tårar, men jag kunde inte hjälpa det.
"Ge honom tid, Audrina. Alla behöver bearbeta sin sorg på olika sätt" sa pappa försiktigt.
"Men vi har gått igenom det tillsammans, så vi behöver bearbeta det tillsammans, vi behöver varandra. Jag behöver honom, trots att jag inte vill erkänna det" viskade jag med tårarna i halsen.
"Jag vet. Och det är lätt att säga hur man skulle agera i den situationen du är i nu. Alla par skulle säga att de skulle hålla ihop trots ett missfall, alla skulle säga att de skulle stötta varandra och ta sig igenom det tillsammans. Men det är inte så lätt i verkligheten. Det blir nästan aldrig som man har trott. För vissa blir det för stor påfrestning att behöva ta hand om någon annan samtidigt som de måste ta hand om sig själva. Du måste förstå att man alltid måste rädda sig själv innan man räddar andra" förklarade pappa.
"Men hur ska jag kunna vara med Adnan när han drar sig undan när det händer något sådant här? När jag behöver honom som mest" utbrast jag. Pappa tittade på mig med en blick som tydde på att jag inte var helt oskyldig jag heller.
"Du kan inte skylla allt på Adnan, Audrina. Ni båda har tagit avstånd från varandra. Ni båda har vänt er till andra. Ni båda har insett att se den andra innebär att se vad ni har förlorat, vad ni kunde ha haft, en familj" sa pappa med en sorgsen ton. Jag svalde hårt. Tårarna rann. Han hade rätt.

•••
Dåååålig uppdatering, meen jag har fått ideer till den här boken så håll ut!!!
Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3