världen är min

Kapitel 8

Två dagar senare flyttades pappa till en specialvårdsavdelning där han skulle få bo de närmaste dagarna för att få rätt hjälp med återhämtningen. Jag hade flyttat in mina grejer i pappas lägenhet för att jag behövde ett ställe, annat än sjukhuset, att ha min packning, duscha och sova. Läget hade blivit mer stabilt och därför vågade jag lämna pappa ensam kortare perioder. Dessutom hade han bett mig att ta över träningarna med småkillarna under tiden han inte kunde och jag var kvar i Sverige. Jag älskade hur engagerad han var i dem och därför tackade jag ja.

Adnans tränare hade blivit sur på Adnan för att han missade två dagars träning precis innan hans första match, men han kompenserade det genom att spela bra på matchen. Just nu pratade vi i telefon medan jag var på väg till ishallen från sjukhuset. Eftersom det var sex timmars tidsskillnad var det inte ofta vi kunde prata och därför uppskattade jag de få stunder vi kunde prata så otroligt mycket.

Jag stannade till vid ett café för att köpa kaffe innan träningen. Det var ett nytt café som hade öppnat precis mellan sjukhuset och ishallen, vilket var perfekt för mig medan pappa låg på sjukhuset och jag skötte träningarna.
"Vänta, jag ska bara beställa en kaffe" sa jag till Adnan och tryckte telefonen mellan axeln och örat.
"En kaffe med lite, lite mjölk, tack" sa jag artigt till personen i kassan och började plocka fram mitt kort innan jag tittade upp på killen i kassan. När jag till slut vände upp blicken mötte jag de där tydliga kindbenen, gröna ögonen och det rusiga, blonda håret som jag inte hade sett, och definitivt inte saknat, på sex år. Jag svalde hårt och stelnade till i kroppen. Ossian blev förvånad av att se mig, även han stelnade till och ingen av oss sa ett enda ord på flera sekunder.
"Jag ringer upp dig snart" sa jag tveksamt till Adnan och la på innan han hann svara.
"Audrina.." började Ossian men han lyckades inte yttra fler ord, trots att han försökte. Jag själv stod bara där tyst och stirrade på honom. Såklart hade jag tänkt på honom, vad han gjorde mot mig, men jag hade släppt det, jag hade gått vidare i livet.
"Jag.. jag har letat efter dig" sa Ossian lågt. Jag höjde ögonbrynen.
"Varför?" frågade jag kallt.
"Har du bråttom?" frågade Ossian och slängde en blick ut mot de tomma borden i caféet. Jag bet mig i läppen. Egentligen hade jag inte bråttom, men jag ville inte prata med Ossian. Jag hade släppt honom och ville inte dras in i hans spel en gång till. Men Ossian tolkade min tystnad som ett nej.
"Bra, kan vi sätta oss?" sa Ossian och gick runt disken. Han gick och satte sig vid ett bord i ett hörn. Tveksamt följde jag efter honom. Jag satte mig ner mittemot honom. Han knäppte sina händer på bordet och bet sig i läppen.
"Förlåt" sa han till slut. Min blick granskade honom. Han sa verkligen förlåt, han menade det. Jag nickade sakta och försökte mig på ett svagt leende.
"Jag är verkligen ledsen för allt jag gjorde mot dig. Jag vet att du inte vill förlåta mig, men jag vill att du ska veta att jag inte är sådan längre. Jag har ändrats" fortsatte Ossian med en allvarlig ton. Han pratade med en så övertygande ton att jag litade på honom. Jag nickade sakta.
"Det var riktigt fult gjort av dig, men jag har lagt det bakom mig" sa jag. Ossian log svagt.
"Men det är fint att du säger förlåt" sa jag mjukt.
"Efter att ha blivit uthängd i skolan, blivit dömd till utpressning och barnpornografi, avtjänat mitt straff och blivit utslängd från min lägenhet av mina föräldrar, så insåg jag att jag hade gjort något riktigt fel. Så jag började tänka om, rätta mina misstag, bete mig annorlunda. Och du är den sista av de tjejer jag sårat som jag hade att förlåta" förklarade Ossian. Jag nickade imponerat.
"Det är bra, för du var en riktig idiot" sa jag och Ossian nickade instämmande.
"Jag vet, och jag är ledsen för det. Jag hoppas att du kan ändra uppfattning om mig" svarade Ossian med ett svagt leende. Utan att svara vände jag blicken till klockan som satt på väggen.
"Tack för att du tog dig tid" sa Ossian när han såg att jag ville gå därifrån. Jag nickade bara och reste mig. Ossian gjorde detsamma. En tryckt stämning uppstod när vi stod mittemot varandra, utan att veta vad vi skulle säga eller hur vi skulle agera. Till slut log jag bara svagt och började gå mot dörren. När jag öppnade dörren och skulle gå ut stoppade Ossian mig.
"Ditt kaffe!" ropade han. Jag vände mig om och skrattade till åt hur glömsk jag var. Ossian hällde snabbt upp kaffe i en kopp och vi möttes halvvägs. Han sträckte mig koppen och jag tackade och gick förbi honom för att betala. Ossian vände sig om  och protesterade.
"Jag bjuder" sa han. Jag skakade på huvudet.
"Nej, sluta" sa jag och plockade fram kortet.
"Snälla, Audrina. Låt mig bjuda dig, det är det minsta jag kan göra" insisterade Ossian. Jag suckade och gick fram till honom.
"Tack" sa jag och log mjukt innan jag gick ut från caféet.

Efter att jag hade hämtat mig en aning efter mötet med Ossian så ringde jag upp Adnan igen.
"Hej, babe. Vad var det som hände?" frågade Adnan när han svarade.
"Jag träffade en gammal kompis bara" sa jag nonchalant, som en indikation på att jag inte ville prata om det. Jag ville inte berätta för Adnan om Ossian med tanke på deras förflutna. Vi hade inte pratat om Ossian sedan många år tillbaka och jag ville inte göra Adnan orolig eller arg.

Adnan fnös till.
"Ursäkta? Vilka gamla kompisar har du utanför laget?" sa Adnan skämtsamt. Jag log, men spelade stött.
"Ursäkta, jag hade många vänner utöver er" svarade jag tillbaka.

•••
Ossian is back.. and here to stay? Eller? Vad tror ni? Kan bara säga att jag inte tänkte ha med Ossian i boken, meeen jag har fått lite önskemål om det och när jag tänkte efter så kan han väl ändå få vara med på ett litet hörn.. frågan är om han stannar? Vill ni det?

Obs. Ni som ej vet vem Ossian är, jag rekommenderar er att läsa 'du gav mig världen'!!

Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3