Dagen därpå åkte Adnan på träning så fort vi kom hem. Under dagen packade jag upp den lilla packning jag hade med mig från Sverige och fixade lite i lägenheten i brist på annat att göra. Dagen gick fortare än väntat och Adnan kom hem direkt efter träningen.
"Älskling, jag är hemma!" ropade Adnan från hallen när han tog klivet in i lägenheten. Jag log av hans röst och hans ord, det var något jag hade saknat i Sverige, att Adnan kom hem varje kväll. Jag skyndade mig ut i hallen och vi möttes i en kyss.
"Middag ute ikväll?" frågade Adnan efter kyssen. Jag flinade och tänkte efter.
"Pizza på balkongen" föreslog jag, även om det var mer som en order. Adnan sken upp i ett leende och kysste mig igen.
"Följer du med och köper pizza då?" frågade han medan han slängde av sig sin stora hockeyväska och bytte ut sin lagkeps mot sin vanliga gråa som låg på bänken i hallen. Jag nickade glatt och tog på mig skorna. Hand i hand gick vi sedan mot pizzerian. Allt kändes precis som vanligt. Jag och Adnan, tillsammans igen och lyckliga. Att flytta tillbaka till Kanada kanske inte var så dumt trots allt.
"Jag är ledig imorgon så jag bokade in ett besök hos barnmorskan för oss, är det okej?" sa Adnan helt plötsligt under promenaden. Jag log av hans omtanke och hans engagemang.
"Det blir bra" sa jag och lutade mitt huvud mot hans axel.
När vi hade köpt pizzorna, gått hem med dem och sedan ätit dem ute på balkongen i soffgruppen vi hade där så la jag mig ner i Adnans famn, med huvudet i hans knä. Han strök sina fingrar genom mitt hår.
"Tack för att du flyttade tillbaka hit" sa han efter en lång stund av tystnad.
"Tack för att du kom till Sverige fast att jag bröt förlovningen, tack för att du fortfarande trodde på oss" kontrade jag. Jag kunde se ett leende på Adnans läppar.
"Nu vet du att så lätt slipper du inte undan mig" mumlade han med ett flin. Jag skrattade.
"Bra" mumlade jag innan jag letade rätt på hans lediga hand och kramade om den.
Jag hade svårt att somna den kvällen. Förmodligen på grund av en kombination av att jag mådde illa av graviditeten och att jag var tillbaka i Kanada och även om det kändes bra just nu, så visste jag att ensamhet väntade. I flera timmar låg jag och vände och vred på mig. Adnan märkte att jag inte kunde sova och frågade gång på gång vad det var och hur jag mådde. När jag sa att det var på grund av graviditeten så försökte han hjälpa mig så gott han kunde genom att fråga om han kunde göra något eller om jag ville ha något. Men det enda jag ville ha var honom tätt vid min sida. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom. Så jag sa det till honom och han omfamnade mig mjukt och släppte inte taget på hela kvällen.
Framåt tolvslaget hade vi båda somnat ute i soffan. Men redan vid halv två på natten vaknade jag av en extrem smärta i magen. Jag flög upp ur Adnans famn vilket fick honom att vakna i förskräckelse. Utan att säga något sprang jag in till toaletten eftersom jag plötsligt kände ett stort behov av att spy. Adnan var snabbt efter mig och fångade upp mitt hår precis innan det blandades med spyan som öste ner i toaletten. Jag hade aldrig mått så illa som jag gjorde just då. Min mage tömdes på exakt allt som fanns där och halsen brände efter all magsyra. Mitt huvud snurrade och jag var yr. Den enda klara tanken jag hade i mitt huvud var bebisen, det här kunde inte vara ett bra tecken.
Med tårarna rinnandes ner för kinderna sjönk jag ner bredvid toaletten, som jag tidigare stått spänd över. Adnan höll fortfarande mitt hår och strök mig på ryggen samtidigt som han viskade något som jag inte hörde alls. Hulkandes kröp jag upp i fosterställning, men innan jag visste ordet av det hade Adnan torkat min mun och burit in mig till sovrummet. Han la försiktigt ner mig i sängen och strök undan hårslingor som ramlat för mitt ansikte.
"Hur är det, mitt hjärta?" viskade han mjukt och strök sina fingrar längs mina kindben.
"Jag är rädd" viskade jag svagt. Adnan nickade förstående. Han reste sig upp och gick iväg. Dock hann jag inte undra vart han tog vägen länge eftersom han snabbt därefter la sig ner på andra sidan av sängen. Han pressade sin kropp mot min och värmen spred sig inombords.
"Jag älskar dig" viskade han och hans andetag pustade mot min nacke vilket gav mig rysningar.
"Och jag dig" viskade jag svagt innan mina ögonlock föll ner och jag somnade.
•••
Kommentera vad ni tycker om boken!!!
Puss & kram <3
YOU ARE READING
världen är min
Ungdomsfiksjon"Audrina? Varför är du inte lycklig? Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din." "Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig." *Bok 3 ur Världen-serien. Detta är en uppföljar...
