världen är min

Kapitel 28

Jag och Ossian pratade inte länge till. Han fick mig att förstå att jag behövde reda ut allting med Adnan och han fick mig taggad på att ringa Adnan, att prata med honom, höra hans röst. Så vi rundade av fikat och jag gick ut från caféet med ett leende på läpparna. Så fort jag kom ut från caféet tog jag upp min mobil ur fickan. Jag gick in på Adnans kontakt och tvekade i några minuter innan jag tryckte på ring. Mina steg togs i takt med pipen från telefonen. Ett leende satt fastklistrat på mina läppar och jag var förväntansfull över samtalet, trots att jag var nervös och inte hade någon aning om vad jag skulle säga. Men ju fler toner som ljöd, desto mer sjönk mitt leende. Till slut hördes en röst i andra änden som sa att abonnenten var upptagen i ett annat samtal. Mitt hopp dog ut. Leendet var som bortblåst och mina glada steg omvandlades till tunga och släpandes. Jag gick in på instagram istället för att kunna tänka på annat tills Adnan, förhoppningsvis skulle ringa upp. Men när jag bläddrade igenom mitt instagramflöde så dog hoppet ut ännu mer. Adnan hade lagt ut en bild på hela hockeygänget där de satt på filtar och hade picknick i parken där jag och Adnan brukade spendera våra lediga dagar. Adnan var med på bilden och satt med ett stort leende bredvid sina vänner. Som text till bilden hade han skrivit, "med er är jag hel". Det skar i mitt hjärta av dem orden. Jag fick det bekräftat ännu en gång hur lite jag betydde för honom. Han hade redan en familj. Han hade redan människor att bry sig om. Människor som inte gjorde honom tveksam och stoppade hans framgång genom att tjafsa om att de inte ville bo i Kanada. Människor som inte gav honom lycka och bar på hans barn för att sedan få missfall. Människor som han älskade mer än mig, som hade värdesatte högre än mig.

Irriterat låste jag mobilen och la ner den i min ficka. Med tårarna vilandes vid ögonlocken skyndade jag mig hem. Pappa var hemma hos Filip så som tur var så var jag ensam hemma och kunde gråta hur mycket jag ville. Vilket var precis vad jag gjorde.

När kvällen kom. Efter timtals av gråtande i min säng gick jag ut till köket för att laga någon middag. Pappa var fortfarande inte hemma. När jag gick fram till kylen för att öppna den så såg jag bilden på mamma som hade suttit på kylskåpet ända sedan jag föddes. Jag hade sett bilden så många gånger förut, men den här gången fick den mig att fälla tårar. Det slog mig plötsligt att jag inte hade varit hos mamma på jättelänge och det gav mig så extremt dåligt samvete. Jag brukade alltid gå till mamma, fixa med blommor på hennes grav, tända ljus, rensa mina tankar, låta henne få veta vad som pågick i mitt liv och i mitt huvud. Så jag bestämde mig helt enkelt för att gå till kyrkogården.

En halvtimme senare satt jag vid mammas grav. Jag hade köpt blommor och ljus som jag omsorgsfullt placerade ut. Sedan tog jag ett djupt andetag och berättade allt för mamma. Jag berättade om missfallet, mina tankar om det, mina tankar om Kanada, om Adnan och vår relation. Jag berättade hur jag mådde psykiskt och fysiskt. Jag ville så gärna ha svar. Jag ville kunna fråga henne vad jag skulle göra, hur jag skulle lösa allt och få svar på det. Men så fungerade det inte. Jag gick hit för att rensa mina tankar, inte för att få svar. Så var det alltid.

Min mobil ringde i fickan. I hopp om att det var Adnan som ringde så tog jag snabbt upp den ur fickan. Men när pappas namn istället lyste på skärmen så försvann hoppet ännu en gång.
"Audrina? Var är du?" frågade pappa så fort jag svarade. Han lät orolig, förmodligen för att jag inte var hemma och inte hade hört av mig sedan vi skildes åt vid caféet för över åtta timmar sedan.
"Hos mamma" mumlade jag. Det var knappt så att rösten höll eftersom jag hade gråtit så mycket under mitt samtal med mamma.
"Okej, hjärtat. Vi ses när du kommer hem" sa pappa mjukt. Jag log svagt.

Jag satt tyst ett tag efter samtalet med pappa. Min blick svepte över mammas namn om och om igen. Det fanns så mycket jag ville säga, men jag kunde inte få fram orden. Jag hittade inte rätt sätt att formulera mig på.

"Jag vet inte varför det har blivit som det har blivit mellan mig och Adnan. Jag vet inte vad vi har gjort fel, vad vi har gjort för att förtjäna det här" mumlade jag lågt. Jag hörde steg på grusgången som snirklade sig runt kyrkogården, men jag hade inte energi att vända mig om och se efter.
"Jag har gjort så mycket fel, jag vet det. Adnan har också gjort mycket fel. Men jag vet inte om han vet det. Jag vet inte om han bryr sig om allt som hänt, om oss. Men jag älskar honom och trots att jag inte har visat det, så är allt jag vill att få honom tillbaka, att gå tillbaka till det normala" sa jag gråtandes.

"Han vet att han har gjort fel. Och han bryr sig. Han bryr sig om dig och om allt som hänt mer än vad du någonsin kommer förstå. Han älskar dig mest av allt. Och han är så ledsen över hur allting blev. Hur han har behandlat dig, hur ni har hanterat det ni försattes i. Han vill inget annat än att få dig tillbaka. Han vill att du vänder dig om, reser dig upp och slänger dig in i hans famn. Sedan vill han att ni pratar ut. Att ni reder ut allting. Han vill berätta sin sida och han vill höra din sida. Han vill att ni ska förstå varandra. Han vill att ni ska förlåta varandra. För han älskar dig" sa en välkänd röst bakom mig. Tårarna rann ner för mina kinder och hjärtat började slå hårt. Det var tyst ett bra tag innan jag vände mig om. Jag var som förstummad. Det var så overkligt att Adnan stod där bakom mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera.

Men så fort jag vände mig om och mötte hans tindrande ögon och hans öppna armar så log jag. Precis som han hade bett mig om så slängde jag mig i hans famn.
"Du är det bästa som har hänt mig och jag kommer alltid att älska dig, Audrina" viskade Adnan under kramen. Jag släppte ut mina tårar mot hans axel.

•••
Kommentera vad ni tycker!!! Tror ni Audrina och Adnan kommer lösa allting?
Puss & kram <3