världen är min

Kapitel 29

Vi släppte från kramen och såg in i varandras ögon. Vi båda log och jag drog generat bort blicken. Adnan höll en blombukett i handen. När han såg att jag tittade på den så bet han sig i läppen.
"Dem här är till Emilia, dina är hemma hos Gabriel" sa han och tog ett steg förbi mig och la ner buketten på mammas grav. Värmen spred sig inom mig. Han var så fin.

"Kan vi gå en promenad så vi kan snacka?" frågade han sedan. Jag nickade. Vi började gå ut från kyrkogården. Båda två hade händerna i fickorna och det var tyst ett bra tag.
"Varför är du här?" frågade jag efter ett tag. Adnan log, som att han hade planerat att svara på den frågan oavsett om jag ställde den eller inte.
"Ossian ringde mig. Han sa en del saker som fick mig att släppa allt och ta första flyget hit" började Adnan tveksamt.
"Ringde Ossian dig?" utbrast jag frågandes. Adnan nickade.
"Audrina" sa Adnan. Han stannade upp och jag gjorde detsamma. Vi stod mittemot varandra och våra blickar var djupt fästa vid varandras.
"Missfallet var inte ditt fel över huvudtaget. Jag skyller verkligen inte på dig och jag är inte arg på dig alls. Det är jätteviktigt för dig att veta det. Du hade inte kunnat göra någonting som förhindrade missfallet, inte jag heller. Det är inte vårt fel, det blev bara så. Så snälla, skyll inte på dig själv, ingen annan gör det" sa han med en allvarlig ton. Det var som om en tung sten lättade från mitt hjärta.
"Om jag visste att du kände såhär så hade jag flugit hit direkt. Om jag visste att du ville ha min bekräftelse så hade jag gett den till dig. Om jag visste att du trodde att jag mådde bättre med hockeygänget än med dig så hade jag ringt dig och berättat att det inte stämmer. Jag hade gjort allt. För jag är så rädd över att mista dig. Och jag är så rädd över att jag kanske redan gjort det" sa Adnan med en uppgiven ton. Jag svalde hårt.
"Jag vet faktiskt inte, Adnan. Jag älskar dig, det gör jag verkligen. Men hur ska vi kunna vara tillsammans om vi inte ens kan trösta varandra? Du ringde mig inte, du frågade aldrig hur jag mådde på riktigt, du åkte aldrig hit, du sökte dig till andra, var ute och umgicks med vänner och hade kul. Hur ska jag veta att du verkligen bryr dig om du beter dig så?" viskade jag, helt förstört. Adnan skakade på huvudet. Tårar rann ner för hans kinder och jag såg hur äkta allt han sa var.
"Du kunde inte ens ringa och berätta om missfallet för mig själv? Du kunde inte prata med mig på flera dagar? Vad skulle jag gjort? Du tog lika mycket avstånd från mig som jag tog från dig, så skyll inte det här på mig. Och jag är ledsen om det sårade dig att jag umgicks med vänner och tränade varenda sekund, men det var mitt sätt att hantera sorgen på. Jag kunde inte bara sitta hemma, ensam dessutom, och tänka. Tankarna tog död på mig. Jag behövde bearbeta min sorg" utbrast Adnan. För första gången hörde jag hans perspektiv på det hela. Jag förstod nu varför han hade betett sig som han hade gjort. Jag förstod att jag hade gjort lika fel som han hade gjort.
"Jag förstår dig, jag önskar bara att du hade berättat för mig, att jag hade låtit dig berätta för mig" sa jag lågmält. Adnan log svagt.
"Jag drog mig undan i början för att jag skyllde allt på mig själv, jag trodde att det var mitt fel och att du skulle bli arg och besviken på mig över vad jag hade gjort. Jag klarade inte av att ringa dig och höra din besvikna röst, jag klarade inte av att se dig och möta dina besvikna ögon. Så jag höll mig undan. Och när du började umgås med vänner och träna så trodde jag att det var för att du hade kommit över det, att du inte brydde dig längre. Så jag drog mig undan ännu mer. Förlåt" förklarade jag. Adnan nickade sakta.

"Kan vi snälla försöka igen? Jag gör vad som helst. Jag bryter kontraktet med laget, flyttar till Sverige, jag ägnar all min tid åt dig, jag slutar träffa vänner. Snälla. Jag kan inte leva utan dig" bad Adnan. Jag log svagt.
"Ja, vi kan försöka igen. Men du ska inte göra något av det där" sa jag mjukt.
"Men vad ska jag göra för att du ska bli lycklig? Vad ska jag göra för att ge dig världen?" sa Adnan förtvivlat. Jag såg bekymrat in i hans ögon.
"Du ska finnas här för mig, älska mig, umgås med mig. Jag vill ha dig. Du är min värld" sa jag mjukt. Adnan log svagt.
"Och du är min, men hur ska vi få det att fungera? Vi har försökt så många gånger. Det är något vi gör som gör att vi inte lyckas" sa Adnan med en allvarlig ton.
"Vi börjar om. Vi drar ett streck över allt som har hänt de senaste månaderna och börjar om" föreslog jag. Ett leende spred sig på Adnans läppar. Han nickade.
"Då har jag en ide" mumlade han lurigt och tog tag i min hand.

•••
Kommentera vad ni tycker om boken!!!
Puss & kram <3