världen är min

Kapitel 15

Resten av dagen spenderades i min säng, gråtandes. Adnan hade ringt flera gånger men jag hade avböjt varenda gång. Trots att det var det sista jag ville så hade jag brutit med honom, det var över. Pappa försökte trösta mig gång på gång med kramar, stöttande ord, mat, filmer och massa andra påhitt, men ingenting fungerade. Hela min värld var raserad och det fanns ingenting pappa kunde göra för att få mig att må bättre just nu.

Det ringde på dörren och jag hörde att pappa gick för att öppna. Jag orkade inte bry mig om att analysera över vem det kunde vara, förmodligen var det Filip.
"Jag går iväg en sväng" ropade pappa utifrån hallen. Jag höjde frågandes ögonbrynen, men mumlade ett okej som svar, trots att jag visste att han inte hörde det. Några sekunder därefter knackade det på min dörr.
"Ja sa jag" muttrade jag och drog täcket över huvudet. Dörren öppnades och steg hördes i rummet.
"Audrina, förlåt."

Adnans röst ekade i rummet. Allting stannade och jag frös till is där jag låg under täcket. Jag trodde att jag inbillade mig. Att Adnan skulle stå i mitt sovrum var så långt borta i mina tankar. Men det gjorde han. För när jag drog ner täcket möttes jag av Adnans rufsiga hår dolt av hans samma gamla vanliga keps och hans gröna ögon som skrek av skam. I händerna höll han en bukett med rosa rosor och ett bebisgosedjur som föreställde en kanin.

Försiktigt reste jag mig upp ur sängen och gick fram till Adnan. Jag svalde hårt och inväntade Adnans förklaring. Adnan tittade på buketten och skrattade till innan han sträckte fram den till mig.
"Jag hade först nio rosor, men Gabriel berättade om att det fanns ett blomspråk så jag behövde slänga två" förklarade han. Jag kunde inte undgå att le eftersom jag hade hört den berättelsen från pappa så många gånger. När han skulle ta ut min mamma på dejt och gav henne blommor så berättade hon vad de betydde och då var han tvungen att kasta några blommor för att ändra betydelsen.
"Så nu betyder dessa sju rosa rosor att jag är förälskad i dig och lovar dig trohet och att jag älskar dig" fortsatte Adnan. Tacksamt tog jag emot buketten. Adnan flyttade blicken till gosedjuret och log innan han vände upp blicken mot mig.
"Förlåt för hur jag reagerade och förlåt för hur jag har betett mig. Jag blev chockad och förvirrad eftersom det var så oväntat att du skulle bli gravid och så avlägset eftersom vi har valt att vänta med det. Och det jag sa om att jag inte var pappan, det kom ut så fel. Jag menade verkligen inte att jag trodde att du hade varit otrogen, jag litar på dig till hundra procent. Jag vet inte varför jag sa det som jag sa det, men det var som sagt bara för att jag var chockad med tanke på att vi faktiskt har varit försiktiga och använt kondom. Så förlåt. Jag är glad över att du är gravid, jag kunde inte varit lyckligare. Min dröm går i uppfyllelse, att vi två ska skaffa familj tillsammans" sa Adnan med en låg och menande röst. Våra ögon var fästa vid varandra.
"Och jag är så ledsen över vad som hänt mellan oss på sistone, att vi inte är som vanligt. Jag önskar inget annat än att vi ska bli som vanligt och få det här barnet. Men för att få det måste vi försöka, vi måste förlåta varandra, börja prata med varandra igen. Och jag gör det mer än gärna. Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än allt och jag kommer göra vad som helst för att rädda vårt förhållande" fortsatte Adnan mjukt.

Jag nickade sakta. Jag höll med honom. Såklart ville jag försöka igen. Jag menade egentligen aldrig vad jag sa till honom i telefon, om att jag ville bryta förlovningen. Kanske menade jag det i stundens hetta och om han skulle lämnat det där, inte försökt få mig tillbaka eller få mig att ändra mig. Men innerst inne älskade jag honom och jag ville verkligen inte bryta förlovningen i första hand. Och speciellt inte nu när Adnan hade visat att han verkligen brydde sig om mig.

"Så du bryter inte förlovningen?" frågade Adnan, som om han hade läst mina tankar. Jag log svagt.
"Nej" sa jag lågt. Adnans leende växte igen. Han tog ett steg närmare mig, la händerna på min midja och kysste mig mjukt. Som jag hade saknat hans kyssar, hans närhet, hans röst, hela han. Det var inte förrän nu jag insåg hur mycket han egentligen betydde för mig. Det hade varit så abstrakt de senaste två veckorna, jag hade glömt bort hur han fick mig att känna mig. Men nu när jag fick känna på hur det kändes så var jag säker på att aldrig ville släppa honom. Han var min livs kärlek och jag ångrade med hela mitt hjärta att vi hade glidit isär varandra.
"Jag älskar dig" viskade jag. Adnan drog sitt finger längs min kind.
"Jag älskar dig också" viskade han tillbaka.

•••
Adnan och Audrina är back on track!!! Eller?? Vad tror ni? Kommer de lyckas få tillbaka allt? Kommentera vad ni tycker om boken!!
Och ni som läst jag önskar dig världen känner nog igen Gabriels berättelse om blomspråket ((;
Puss & kram <3